Endurance trail 2016

Jag blev så djupt berörd efter förra årets lopp här, att jag bestämde mig tidigt för att springa det här loppet igen. 

Festival des Templiers är Frankrikes äldsta och mest anrika ultralopp, och det märks på deltagarlistan. Nästan bara Fransmän. Så när jag och Fredrik Andreasson kom ner hit på Onsdagkvällen, var vi de enda svenska deltagarna sedan Rikard och Dimitrios fått förhinder och inte kunde vara med.

    

Vi bodde bra, men fin utsikt från balkongen. Spartanskt, ja, men mysigt.

Även om förberedelserna inte var optimala, så började kroppen kännas bra sista veckan innan, och med två dagars vila innan loppet började en skön känsla infinna sig på torsdagen innan loppet.

Vi bodde 2,5 km från starten som gick 04:15, så vi gick hemifrån 03:30 efter en havregrynsgröt frukost med frukt och ägg. Men vad kallt det var! Termometern visade +3. Eftersom vi inte hade någon support, och det fanns ingen möjlighet att lämna in en väska vid starten, så var vi tvugna att gå i de kläder vi skulle springa i senare. Jag valde tights, linne+funktionströja, armvärmare, väst och vindjacka över alltihop. Dubbla buffar och vantar.

  
Stämmningen vid start var elektrisk! Och vi bara väntade på att startskottet skulle gå av och släppa iväg 1350 löpare. Ur högtalarna strömmade den mäktiga musiken och nedräkningen började. När starten går och de röda faclorna tänds är det en mäktig känsla, äntligen start!

Etapp 1, Millau – Riviere sur Tarn
18,2 km, 820 m+

Starten är alltid skön. Försök hitta en bra rytm, och springa på. Det kändes lätt och fint, jag höll igen ganska mycket, men första 3 km gick ändå i 5 min/km fart. In i första backen och upp en bit i den hade jag fortfarande kontakt med Fredrik, men han halkade efter, och jag trodde att jag låg före honom, men han hade sprungit förbi mig utan att jag märkte det. 

Någonstans halvvägs upp för första backen tog jag av mig vindjackan, och på väg utför vecklade jag ut stavarna. Kroppen kändes bra, och det gick lätt. In till första depån vid 18,4 km efter 2:02. Ungefär som förra året.

Etapp 2, Riviere sur Tarn – Mostuejouls
15,8 km, 860 m+

Jag tänkte äta lite mindre än förra året, så jag höll mig till kaffe och sportdryck, aprikoser och en fruktbar. Struntade att fylla på vatten här, och kände att det räckte gott och väl. 

Andra sträckan börjar med en liten kulle, innan man går in i den stora stigningen. Det är väldigt brant i början, men oerhört fint med upplysta borgmurar och i bästa fall trappsteg uthuggna i klippan. Oftadst bara klippblock att ta sig upp för. 

Väl uppe på höjden möter man gryningsljuset innan det är dags att bege sig ner emot andra depån. Det var såpass ljust nu att jag inte behövde pannlampan längre, och jag kom in i depån på 4:14. En kvart efter förra årets tid, men ändå bra med. Nu var jag tvungen att fylla på vatten, trodde jag, men hade fortfarande halva blåsan full.

Etapp 3, Mostuejouls – Le Rozier
9,3 km, 524 m+

Ut från depån var jag full av energi. Kroppen kändes bra, och jag satte av uppför dagens längsta backe, 500 m+, men jag var stark, och gick på bra uppför. 

  
Morgondimman låg där nere i dalen, och det var frost på marken där jag gick uppför berget. Och när jag nått toppen och började springa utför började det kännas i benen. Jag var inte lika pigg längre, men samtidigt långt ifrån trött.

Jag kom till depån i Le Rozier på 5:44, 18 minuter långsammare än förra året, men med bra mycket mer krafter kvar. Jag plockade av mig västen och åt aldeles för mycket. Igen. Men det var så gott, och jag var hungrig. Och det var ju uppför direkt efteråt.

Etapp 4, Le Rozier – st Andre de Vezines
18,7 km, 1097 m+

Efter en hygglig klättring uppför böljade terrängen upp och ner lite grand. Jag tänkte spara lite på krafterna, och kom på mig själv med att lufsa fram snarare än att springa. Men jag tog mig framåt, och det kändes mer energieffektivt just nu. Loppet var ju halvvägs klart, och jag hade inte haft någon riktig svacka ännu.

Första delen av den 4:e etappen är helt hänförande. Man springer på en hårt packad grusstig med tät snårskog eller klippor till vänster, och ett stup som störtar 300 meter rakt ner direkt till höger om stigen. Man vill gärna luta sig lite till vänster på hela det här partiet. Då och då bryts stigen av, och man tvingas klättra genom grottor och branta skrevor. Man glömmer att man är trött, och försöker bara överleva.

  
Efter att ha sprungit utför i samma typ av stenig terräng ändrar omgivningen karraktär. Vid vattenkontrollen vid le Truel var det varmt. Solen låg på och jag passade på att fylla blåsan igen, och ta av armvärmarna och buffen på huvudet. Därefter kommer man ner till floden vid dalgången. Här var jag tvungen att tömma den andra blåsan. Ljust och fint, jag hade druckit bra.

Nere i delen följer man floden ett tag innan man börjar klättringen uppför. Brant uppför hör också, långa partier med mer än 30 graders lutning. 

Uppe på toppen blir det en annan typ av löpning. Långa breda stigar och traktorvägar böljar fram. På de ställen där det blev backigt var det aldrig riktigt brant, och här kan man tjäna ganska mycket tid om man jan trycka på lite. Nu kunde jag inte det. Krampkänning i baksida höger lår gjorde att jag började med salt redan på förra etappen. Och nu när det kom tillbaka fortsatte jag med rent salt. En förpackning rakt in i munnen, skölj runt med lite vatten, ta en klunk vatten till, men låt saltsmaken vara kvar i munnen. Och krampen försvinner.

Det som oroade lite mer var att jag började känna av en smärta på utsidan av vänster knä i utförslöpningarna. Ett löparknä som var i antågande skulle det visa sig.

Planen inför loppet hade varit att komma till st Andre deVezines efter 8:15, men nu kom jag till depån 09:07. Jag låg nästan en timme bakom planen, och jag hade ont i knät.

Etapp 5, st Andre de Vezines – Pierrefiche
11,4 km, 382 m+

När man har dragit på sig ett löparknä, eller Iliotibialbandssyndromet, så gör det ont att springa utför. Etapp 5 börjar med drygt 7 km utför. Lutningen är inte speciellt farlig, och oftast går det bra att springa på här.

Men det är svårt nör det hugger till över knät och benet viker sig under en. Jag testade att ändra på löpstilen för att se om det var något sätt att springa på som gjorde mindre ont. Jag kom på att om jag kortade steget, kickade lite exta högt med hälen, så kändes det inte så farligt. Benet vek sig inte i alla fall, och det gick att hålla  högre fart. Lite mer sprintlöpsteg än ultralöpsteg, men det som funkar är bra, även om det krävde mer energi.

Kramperna kom titt som tätt, och jag fortsatte med saltmetoden. Jag hade en flaska HotShot med mig, men den tänkte jag spara tills det blev riktigt krisigt. Mest  för att se om den fungerade.

Så när jag kom till Pierrefiche så var det efter 10:52. Jag hade plockat någon minut på planen, men var fortfarande nästan en timme bakom. 

 
Och även om jag började bli riktigt skitnödig, så åt jag ganska rejält i depån. Chips, choklad, dadlar, aprikoser, bars, gele, russin, äppelmos, äpple, banan, chokladpudding, skinka, ost, juice, buljong, kaffe, sportdryck och tillochmed en cola slank ner. I stort sätt allt utan gluten och laktos. Man ville ju inte bli orolig i magen ;)

Etapp 6, Pierrefiche – Massebiau
16,8 km, 634 m+

Så kom mandomsprovet. Det här var sträckan som knäckte mig förra året. Inga jättebackar, men upp och ner nästan hela tiden. Ibland böljande, ibland brantare.

Min nufunna löpstil klarade att hålla smärtan under kontroll, och nu sprang jag även uppför då det var flyt som var vad som behövdes. Varje gång jag stoppade och startade högg det till över knät.

Det possitiva med löparknät var att det tog bort fokus från min ömmande häl, och då och då kändes den inte alls. Det finns tydligen en övre gräns för hur ont man kan ha, och hjärnan registrerar bara de ställen som känns värst. Tyvärr hade jag nästan inga blåsor, skavsår och tappade naglat som kunde ta bort smörtan från knät.

När krampen gjorde sig påminnd inför sista backen utför på etappen, så tog jag min HotShot. Tyvärr hjälpte den inte så direkt som utlovat, och jag körde salttricket igen för att lossa på krampen. Men med den i kroppen fick jag ingen mer kramp, så den funkar trots allt ganska bra förebyggande.

När jag kom ner till foten av sista berget vid Massebiau, så hade jag plockat en halvtimme mot planen, och nöstan en timme jämfört med samma etapp förra året. Jag låg bara 22 minuter efter min måltid på 14:30. Det kan gå, tänkte jag, tog en klunk vatten och stack iväg direkt.

Etapp 7, Massebiau – Le Cade
3,3 km, 467 m+

Uppför. Näst sista etappen är jättemycket uppför. Det är brant, över 30 graders lutning halva sträckan, och man är trött. Det spelar ingen roll hur många CLIF BLOKS man tar, energin är i botten. Man måste ta steg för steg, och nu gjorde det ont i knät även uppför. Hanterbart, men ont.

Och min matorgie på de senaste depåerna började göra sig påmind. Jag bestämde mig för att gå på toaletten uppe vid Le Cade, för nu vågade jag inte fisa då jag var rädd att skita ner mig.

Så när jag kom fram till kontrollen blev jag hänvisad till en bajamaja. Där pappret var slut. Som tur var hade jag med mig eget, men det var blött. Jag lyckades få ihop ett par hyggliga bitar att torka mig med ändå, packade om ryggsäcken dör jag satt, och tog fram jacka och pannlampa.

Men när jag skulle resa på mig högg det till i knät, och jag haltade in i depån. Personalen såg hur jag kämpade mig uppför trapporna, och sa att dom kallade på läkare. Bra sa jag, han kanske hade någon behandling.

Så jag satte mig ner och väntade på läkaren. När han tillslu kom förklarade han för mig på sin bästa engelska att ”You have ITB syndrom”. Och sedan förklarade han vad det var för något. Jag frågade om han hade någon behandling, och han sa no, du skall bryta loppet. Jag förklarade för honom att jag hade sprungit med detta i över 30 kilometer, och frågade om det var nåt han kunde göra. Nej, men inflammatinsdämpande kan mildra smärtan. Tyvärr hade han inget sådant.

Ok, sa jag, är diklofenak bra? Visst sa han. Det har jag själv, sa jag, och tog fram min första hjälpen väska. Jag var rädd att dom skulle plocka av mig från banan, och lovade honom att jag bara skulle gå ner till målet. Så jag tog min voltaten tillsammans med lite patacetamol, och linkade ut i natten. Allt jag hade plockat in i tid hade jag nu tappat igen, och lite till. Men jag var fortfarande kvar på banan, och jag skulle ta mig i mål.

Etapp 8, Le Cade – målet i Millau
5,9 km, 126 m+

Sista etappen går utför. Men först springer man 3 kilometer på elljusliknande stigar som böljar upp och ner. Jag kan ju inte bara gå här tänkte jag och försökte ta ett par löpsteg. Pang. Det högg till direkt. Jag försökte använda stavarna som hävstång, och hopplastegade mig framåt med stelt vänsterben. Det funkade hyggligt, men jag kunde inte hålka högre tempo än strax under 9 min/km

När jag kom till sista toppen och blickade ner på staden visste jag att det var i princip enbart utför. Och ner kommer man alltid. Jag hashoppafe utför den stupbranta stigen. Max ljus på pannlampan, parrera rötter, stenar, trappsteg med stavarna. 

Efter ett tag vänder stigen uppåt, och man klättrar en bit för att ta sig igenom sandstensgrottorna i berget. Förra gången kom jag inte ihåg att jag passerat igenom dom, så nu passade jag på att njuta. Men inte stanna! Knät måste vara varmt!

Ett par hundra höjdmeter ner ändrar vägen karraktär. Det är inte lika brant, och nu har voltaren:en kickat in. Sista 2 km in mot mål flyger jag fram! Det är så det känns i alla fall, och jag kan knappt tro att jag skall få springa, inte halta, över mållinjen.

  
Och jag är i mål! 16:08:17 och plats 206. Speakern plockar fram mig då han ser att jag är från Sverige för en intervjuv. Ni har inga sådana här berg i Sverige, frågar han. Nej säger jag. Varför springer du ett sånt här lopp, som du inte kan träna inför. Flat is boring säger jag, och knallar iväg för att hämta ut min medalj.

  
I år är medaljen röd. Den förra hänger hemma i köket som en påminnelse om vad jag upplevde förra gången jag var här. 

Nu vet jag vad jag hade framför mig, och nu kommer jag ihåg varför jag ville tillbaka hit. 

Här är mitt lopp på garmin:

Festival des Templiers – Endurance trail 2016 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *