månadsarkiv: juli 2015

Falkenberg’s city race in 2015

Then it was time for my eldest son Tor making premiere at the 10 k distance. My idea was to take the 2 weeks of träningsledigt after the Ironman Zurich, and so far it’s gone well. Was out there and ran a very easy pass on 6 k last Friday for bringing the body a little only. But this race I have run 3 years in a row before, so it’s just stupid to break a fine tradition.

The weather was not very nice, rain, wind and 13 degrees. I and Tor found inomhushallen, and ran the warming there. The body felt pretty OK though, and we warmed in a little over 10 minutes, with some speed increases at the end to get your heart rate up.

We walked out 10 minutes before the start, and there I met Erik, Johan and Keke that would also run. I had no idea how the body would react, but I said I went in for under 40 in all cases. It, I have been running before. Tor stood in the middle of the start Group for over 5 min/km pace, as he aimed to go under 50 minutes.

I put me as usual, just behind the elite, and was waiting for the starting gun. In the middle of människohögen I put me. It’s warmer there.

But when the shot went, it was usually difficult to keep again. I quickly went out to the left and passed a lot of slower runners before I got into the rhythm after a few hundred metres. I was going to run solely on the pulse, and so got the pace to become what it became. And without reaching the top of the threshold heart rate went first mile at 3:38, so I continued in the same tempo, type. And in the second kilometer, I came up in the threshold heart rate, 156 strokes per minute.

Second mile was a little up, and finished in 3:54, but the third went in 3:46. Now I was up there over threshold heart rate, and I figured I stick in there and see how your body reacts. As usual, says the head stop, but now I know better, and push on anyway. Halfway I was stable just under 4 min/km, but then came the headwind, and a few kilometers just over 4. Now the pulse has risen, and was steadily over 160.

In spite of this, I felt I had pretty much be at 40, so I kept pressing. I know I can handle myself quite some time pretty close to max, and now I lay on 97% of my estimated maximum heart rate during the latest test in the spring. So I had to remain there as long as their legs could.

And they could. Last few kilometers there is even more at will, and last 500 are up to while trying. I squeezed out the last out of the body, and finished in 39:11 according to my watch. only 1 second slower than last year on this course, and then I had topped shape before the race, so I was very happy! The official time was 39:09, and 88.

Soon afterwards went Keke in goal at 39:46, the first time over 40! And pretty soon was also Erik and Johan in at just over 41 minutes. Great borne by everyone.

But I was waiting at the finish line at Tor. He had no clock, so I didn’t know if he had run for gently, or run like I know he can. And pretty soon I got the answer-he had run like I know he can! He came in at 45:11 and 320 who completed the placement of 1269. Incredibly good! The next year he hit me, or give me a hearty match, if he puts in a little interval training in your schedule.

falkenberg_2015

 

Afterwards, I was really cold, after waiting on Tor at the destination, and then on the wind and the other children, so when we went to the dressing room it had been safely half an hour out in the rain and the wind. A hot shower, a warm change of clothes, and a walk back into the city centre where we traditionally eat Chinese food buffet until we are gorged.

But this somewhere I felt that I did not feel particularly good. Matt, pain throughout the body, and feverish. I was driving home, but once there I had to curl up on the sofa in a large down comforter, and then I fully decked. It was a reaction to the hard physical exertion followed by cooling.

After 3 hours in this State, I took a dose pronaxen and voltaren, and after some hour I felt the fever dropped. Today, Sunday, I feel better, but the body needed enough to recover properly, and I suffered enough even by the suites from Ironman the weekend before.

Link to official results

Link to the race on garmin connect

Falkenbergs stadslopp 2015

Då var det dags för min äldste son Tor att göra premiär på 10k sträckan. Min tanke var att ta 2 veckors träningsledigt efter Ironman Zurich, och hittills har det gått bra. Var ute och sprang ett jättelätt pass på 6 k i fredags för att väcka kroppen lite bara. Men detta loppet har jag sprungit 3 år i rad tidigare, så det är bara dumt att bryta en fin tradition.

Vädret var inte speciellt trevligt, regn, blåst och 13 grader. Jag och Tor hittade inomhushallen, och körde uppvärmningen där. Kroppen kändes ganska OK ändå, och vi värmde i dryga 10 minuter, med några fartökningar på slutet för att få upp pulsen.

Vi gick ut 10 minuter innan start, och där träffade jag Erik, Johan och Keke som också skulle springa. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera, men jag sa att jag satsade på under 40 i allafall. Det har jag ju sprungit tidigare. Tor ställde sig mitt i startgruppen för under 5min/km fart, då han siktade på att gå under 50 minuter.

Jag ställde mig i vanlig ordning strax bakom eliten, och väntade på startskottet . Mitt i människohögen ställde jag mig. Det är varmast där.

Men närt skottet gick var det som vanligt svårt att hålla igen. Jag gick snabbt ut till vänster och passerade en massa långsammare löpare innan jag kom in i rytmen efter några hundra meter. Jag tänkte springa enbart på puls, och så fick tempot bli vad det blev. Och utan att nå upp i tröskelpuls gick första kilometern på 3:38, så jag fortsatte i samma tempo, typ. Och under andra kilometern kom jag upp i tröskelpuls, 156 slag i minuten.

Andra kilometern var lite uppför, och den slutade på 3:54, men tredje gick på 3:46. Nu var jag uppe över tröskelpuls, och jag tänkte att jag håller mig där och ser hur kroppen reagerar. Som vanligt säger huvudet stopp, men nu vet jag bättre, och pushar på ändå. Halvvägs låg jag stabilt strax under 4 min/km, men sedan kom motvinden, och några kilometer strax över 4. Nu hade pulsen stigit, och låg stadigt över 160.

Trots detta kände jag att jag hade ganska mycket tillgodo på sub 40, så jag fortsatte att trycka på. Jag vet att jag klarar mig ganska länge ganska nära max, och nu låg jag på 97% av min estimerade maxpuls under senaste testet i våras. Så det var bara att ligga kvar där så länge benen orkade.

Och dom orkade. Sista kilometrarna är det ju ännu mer på vilja, och sista 500 är uppför in till målrakan. Jag kramade ut det sista ur kroppen, och gick i mål på 39:11 enligt min klocka. bara 1 sekund sämre än förra året på denna banan, och då hade jag toppat formen inför loppet, så jag var mycket nöjd! Den officiella tiden blev 39:09, och placeringen 88.

Strax därefter gick Keke i mål på 39:46, första gången under 40! Och ganska snart kom också Erik Och Johan in på strax över 41 minuter. Bra sprunget av allihopa.

Men jag väntade vid mållinjen på Tor. Han hade ingen klocka, så jag visste inte om han hade sprungit för försiktigt, eller om han sprungit som jag vet att han kan. Och ganska snart fick jag svaret – han hade sprungit som jag vet att han kan! Han kom in på 45:11 och placering 320 av 1269 som fullföljde. Otroligt bra! Nästa år slår han mig, eller ger mig en rejäl match, om han lägger in lite intervallträning i schemat.

falkenberg_2015

 

Efteråt var jag riktigt kall, efter att ha väntat på Tor vid målet, och sedan på Linda och de övriga barnen, så när vi gått till omklädningsrummet hade det gått säkert en halvtimme ute i regnet och blåsten. En varm dusch, ett varmt ombyte, och en promenad tillbaka in till centrum där vi numera av tradition äter kinamatbuffé tills vi är proppmätta.

Men här någonstans kände jag att jag inte mådde speciellt bra. Matt, ont i hela kroppen, och febrig. Jag körde hem, men väl där var jag tvungen att krypa ner i soffan under ett stort duntäcke, och sedan däckade jag helt. Det var väl en reaktion på hård fysisk ansträngning följt av nedkylning.

Efter 3 timmar i detta tillstånd tog jag en dos pronaxen och voltaren, och efter nån timme kände jag att febern släppte. Idag, söndag mår jag bättre, men kroppen behövde nog återhämta sig ordentligt, och jag led nog även av sviterna från Ironman helgen innan.

Länk till det officiella resultatet

Länk till loppet på garmin connect

Ironman Zurich 2015

Here is a summary of the actual race. I post a separate post about preparations for the race later.

Sunday morning 4 am the bell rings, and it's time to get up and make breakfast. We are staying at Fischer's Fritz campsite 2 km from the event area, so there's only a short walk to the start. Last minute additions to the various Exchange bags. The forecast has said rain and thunderstorms during the day, so I add an extra bicycle shirt. Watch the bike, peel off the protective cover and head off to the swim start. On site I get confirmation that it's wetsuit prohibition, since the water temperature is 25.2 degrees. No direct benefit for a guy with very heavy legs, but you have to accept.thumb_IMG_3167_1024

New this year is that it's rolling start with självseedning. I am in the next slowest group, 80-90 minutes, and waiting for the start. The pros start 06:40, and I'm going in the water at 07:00. The start is quiet and nice compared to the usual mass starts.

I think I look a bit muddy, and watch glasses. Notice that I have not taken them at all, and drag them down over your eyes and continue swimming. I have come off a bit with the crawl in the final weeks, and swum almost every day for the last 14 days, so I'll soon into the rhythm. But I like to take at all to be confused with the other and swim, then I do not want to be bothered with kicks and nudges, so I put me 10 metres to the left of the entire field. Here I can swim undisturbed, although there will be a little longer way, and even if I do not get the help of being behind someone.

But oh how long it was to the first buoy… look at the clock, and it shows 735 metres. But that's just to round it and continue. It floats on well until turning processes were, but where it will be crowded again, and it's hard to get past. Once at the island, I am the missions out of the water to run over and jump in on the other side. I know I'm not even halfway, the official distance is 1500 metres the first lap and 2,300 others. But my watch is already showing 1996 meters … Have been swimming too far out from the track … The time halfway is 48 minutes, which is a little more than I bargained for.

The second round will be heavy. It has begun to blow, and the waves beat into the mouth and nose on the way out. I can still only breathing in one direction, so just to stay afloat. And continue to crawl. The last stretch toward switching is the waves towards my left, so it runs better. Now swallow I don't quite as much water. Up from the water bells I by at 1:48. The GPS on the clock stopped working half way into the final stretch, so the distance was just key 3.7 km, but more likely be I swum just over 4 km in total. And I crawled all the way! time was less important, since the main objective of my swimming was able to crawl over the long haul. And now I can, even in open water with a lot of people around me.  And without wetsuit in addition.

First switching to the bike. Now it was my concern out of the way, and now I was on safer ground with my two best branches left. Exchange area is large, and it's long way to get around. I took it quite calmly, for quiet indeed if I compare my switching times with others. But it was nice to get everything in place. Fixed when I would press firmly the shoes in the pedals they wanted to click in, and I realized that I have not removed the block guards. Of them, and discard them. Up on the bike and set off.

1101_011845

I thought open half quiet to get into cycling, but at the same time, bring up the heat. I had a stomach ache after swimming. Almost 2 hours in the water meant I got stomach cramps when I drink sports drink. But the first three miles were the rather flat, and where could I average around 35 km/h. And now I began to pass a lot of people. A bit in order to have something to do, I started to count how many times I passed. There will also be a good way to divide the space into smaller stages.

Then it was time for the slopes. I dreaded the beast, but found it was not so bad halfway through the first lap. Now should the Hill have come, and sure enough, I had climbed some, but not as much. Fixed then I had of course not come up to the Hill yet … After having climbed standing in the pedals in 1 km I thought that now takes the Hill end. but it did not. It just continued. 3 km steep uphill. I made sure to lie just below the acid threshold, and could climb the large rack up all the time. But then it perform, I knew. And it made it a little while before the next climbing started. Not as steep, but more than 5 km long.

And then it performs a. .. Really very performing. I lay in the speed position, and looked at the speedometer to the began approaching 80 km/h. Great I thought, good with speed. But when I approached a curve at the bottom and would slow down, Mark I to fly barely decreased slightly, and it started smelling burned… So I had to stand up, put on as much braking could be, and hope it doesn't come a sharp curve. But it didn't, and now it was flat again. A little climbing on 1 km before turning at Heartbreak Hill. But a steep one at that. First lap took 2:50, so I was well above 30 on average.

1101_027496

And out on the second lap. First 30 km was flat, and very be on barsen and pumping on. But I started to get very sore ass, and craved climbs where you could stand up. Though this time it was legs not as fresh, and it did not respond as good when I stood up. And when I got to the beast, only to switch down to the small rack up, and sit and chew themselves up. This time the climb took 2 minutes longer than on the first lap, and the next climbing, which I had thought was something other than a little tough on the first lap, was really annoying. But so shall it not be …

The last stretch toward heartbreak hill was flat, and I pumped in as best they could. It had begun to blow some, and it was an uphill battle most. And heartbreak hill was really tough the second time. The second round went on over 3 hours, but I had still made the 18-mile at 5:54 am despite all the slopes. So we should be happy with. And that's right, I passed 560 cyclists, and was passed by 15:)

Last letters before the races. I took once again good time on me, pinkade in 5 minutes, and got his back rubbed with lotion. Now it was really hot out there, more than 30 degrees in the shade and blazing sun. So you got a little triathlonbrännan though.thumb_IMG_3175_1024

I ignored the quick lacing, and changed the socks. Wanted good shoes before the final marathonloppet. Because I had taken it pretty quiet in Exchange I came pretty quickly into the races. Step sat quite nicely, and a nice and slow tempo just under 5 min/km was felt right nicely. Now I was in my element, and I continued to count how many times I passed.

First fluid control came after just 1 km, and they served both fruit and nuts in addition to all the junk food that are usually present. So I poured in me. Probably a little too much, but I wanted to have good energy. The checks kept coming with 2 km intervals throughout the race, and the first lap went relatively easy. Just over 50 minutes of 10.5 km is quite OK.

But then it got heavier. The second round began the bones speak up. No cramps, even though I only got in me 1 elektrolyttablett before I dropped the bag, but it hurt. But out on the 3rd lap, I stopped counting how many times I passed (I counted 560 before I stopped half way) and started thinking about what it was I was doing. Not in a bad way, but in the same way that I usually think when it feels heavy at the end of the course I have prepared myself long before.

1101_038636

Now it's 18 km left. Enjoy them. You have been looking forward to this for 1 year soon, so enjoy the last few kilometers. See each felled kilometers as a dear friend who you take leave from, and all that is in front of you as great acquaintances. And enjoy every kilometre. Spring easy, running easily and effortlessly. You love to run, you can run much longer than this, and you will run much longer. The legs hurts is just a sign that you are where you should be. In step. In the entry step. Here and now.

So it hurt, but I ran with a smile on his face. And I continued to push into me energy, now in the form of gels. And kilometres floated on. Soon, I was in front at the last, and then it was just pressing. Right through the last water control, and into the finish.

1101_060301

And to hear his name called, "Tomas, you are an Ironman!" was very nice. And the whole family was in place at the finish. And then I was just happy. Time, 11:42:59, was perhaps not what I hoped for, but I did not have it would be like. The final maran went at 3:44 pm, and it's actually my second fastest mara. I was tired, but pain in the body of course. No cramps. I've probably learned how to prepare before and during these races now.

 

And now I've done my ironman. I think this was a first and last given how much preparation you have to add that "disrupts" the rest of the workout. But I keep enough to swim a bit. That recovery after harder workouts …

1101_072131

 

Here is the link to the race on garmin connect: https://connect.garmin.com/modern/activity/838714281

And here is the link to the official result:
http://tracking.ironmanlive.com

 

Ironman Zürich 2015

Här kommer en sammanfattning av själva loppet. Jag postar ett separat inlägg om förberedelser inför loppet senare.

Söndag morgon 04:00 ringer klockan, och det är dags att gå upp och göra frukost. Vi bor på Fischers Fritz camping 2 km från eventområdet, så det är bara att gå iväg till starten. Sistaminuten kompletteringar till de olika växlingspåsarna. Prognosen har ju sagt regn och åska under dagen, så jag lägger ner en extra cykeltröja. Kollar cykeln, drar av skyddshöljet och beger mig till simstarten. Väl där får jag bekräftat att det är våtdräktsförbud som gäller, då vattentemperaturen är 25,2 grader. Ingen direkt fördel för en kille med väldigt tunga ben, men det är bara att acceptera.thumb_IMG_3167_1024

Nytt för i år är att det är rullande start med självseedning. Jag ställer mig i nästa långsammaste gruppen, 80-90 minuter, och väntar på start. Proffsen startar 06:40, och jag kommer i vattnet vid 07:00. Starten är lugn och fin jämfört med de vanliga masstarterna.

Jag tycker att jag ser lite grumligt, och kollar glasögonen. Märker att jag inte har tagit på dom alls, och drar ner dom över ögonen och fortsätter simma. Jag har kommit loss lite med crawlen de sista veckorna, och simmat i princip varje dag de sista 14 dagarna, så jag kommer snart in i rytmen. Men jag gillar inta alls att ligga ihop med andra och simma, då jag inte vill bli störd av sparkar och knuffar, så jag lägger mig 10 meter till vänster om hela fältet. Här kan jag simma ostört, även om det blir lite längre väg, och även om jag inte får hjälp av att ligga bakom någon.

Men oj vad lång det var till första bojen… kollar på klockan, och den visar 735 meter. Men det är bara att runda den och fortsätta. Det flyter på bra fram till varvningen, men där blir det trångt igen, och det är svårt att komma förbi. Väl framme vid ön blir jag uppdragen ur vattnet för att springa över och hoppa i på andra sidan. Jag vet att jag inte ens är halvvägs, den officiella sträckan är 1500 meter första varvet och 2300 andra. Men min klocka visar redan 1996 meter… Har väl simmat lite väl långt ut från banan… Tiden halvvägs är 48 minuter, vilket är lite mer än jag räknat med.

Andra varvet blir tungt. Det har börjat blåsa, och vågorna slår in i mun och näsa på vägen ut. Jag kan ju fortfarande bara andas åt ett håll, så det är bara att hålla sig flytande. Och fortsätta att crawla. Sista biten in mot växling ligger vågorna mot min vänstra sida, så det går bättre. Nu sväljer jag inte riktigt lika mycket vatten. Upp från vattnet klockar jag av på 1:48. GPS:en på klockan slutade fungera halvvägs in på sista sträckan, så distansen var bara knappa 3,7 km, men mer troligt vara att jag simmat drygt 4 km totalt. Och jag crawlade hela vägen! tiden var mindre viktig, då huvudmålsättningen med min simning var att kunna crawla på längre distanser. Och nu kan jag det, även i öppet vatten med en massa folk omkring mig.  Och utan våtdräkt dessutom.

Första växlingen till cykel. Nu var mitt orosmoment avklarat, och nu var jag på tryggare mark med mina två bästa grenar kvar. Växlingsområdet är stort, och det är lång väg att ta sig runt. Jag tog det ganska lugnt, för lugnt kan man tycka om jag jämför mina växlingstider med övriga. Men det var skönt att få allt på plats. Fast när jag skulle trycka fast skorna i pedalerna ville dom inte klicka i, och jag insåg att jag inte tagit bort klosskydden. Av med dom, och släng dom. Upp på cykeln och iväg.

1101_011845

Jag tänkte öppna halvlugnt för att komma in i cyklingen, men samtidigt få upp värmen. Jag hade ont i magen efter simningen. Nästan 2 timmar i vattnet gjorde att jag fick magknip när jag drack sportdryck. Men de första tre milen var det ganska platt, och där kunde jag snitta runt 35 km/h. Och nu började jag passera en massa folk. Lite för att ha nåt att göra började jag räkna hur många jag passerade. Det blir också ett bra sätt att dela upp loppet i mindre etapper.

Sedan var det dags för backarna. Jag fruktade the beast, men tyckte att det inte var så farligt halvvägs in på första varvet. Nu borde backen ha kommit, och visst, jag hade klättrat endel, men inte så mycket. Fast då hade jag såklart inte kommit fram till backen ännu… Efter att ha klättrat stående i pedalerna i 1 km tänkte jag att nu tar backen slut. men det gjorde den inte. den bara fortsatte. 3km brant uppför. Jag såg till att ligga precis under syratröskeln, och kunde klättra på stora kuggen fram hela tiden. Men sedan gick det utför visste jag. Och det gjorde det ett litet tag, innan nästa klättring startade. Inte lika brant, men mer än 5 km lång.

Och sedan bar det utför… Riktigt mycket utför. Jag låg i fartställning, och såg på hastighetsmätaren att den började närma sig 80km/h. Härligt tänkte jag, bra med fart. Men när jag närmade mig en kurva längre ner och skulle bromsa, märke jag att farten knappt minskade något, och det började lukta bränt… Så det var bara till att ställa sig upp, lägga på så mycket broms man kunde, och hoppas att det inte kom en skarp kurva. Men det gjorde det inte, och nu var det platt igen. En liten klättring på 1km innan varvning vid Heartbreak Hill. Men en brant sådan. Första varvet tog 2:50, så jag låg gott och väl över 30 i snitt.

1101_027496

Och ut på andra varvet. Första 30 km var platta, och mycket ligga på barsen och pumpa på. Men jag började få rejält ont i röven, och längtade efter klättringarna där man kunde ställa sig upp. Fast denna gången var benen inte lika fräscha, och det svarade inte lika bra när jag ställde mig upp. Och när jag kom till the beast var det bara att växla ner till lilla kuggen fram, och sitta och tugga sig uppför. Denna gången tog klättringen 2 minuter längre tid än på första varvet, och nästa klättring, som jag inte hade tyckt var nåt annat än lite seg på första varvet, var riktigt jobbig. Men så skall det väl vara…

Sista biten in mot heartbreak hill var platt, och jag pumpade på så gott det gick. Det hade börjat blåsa endel, och det var motvind större delen. Och heartbreak hill var riktigt seg andra gången. Andra varvet gick på över 3 timmar, men jag hade ändå gjort 18 mil på 5:54 trots alla backar. Så det får man vara nöjd med. Och just det, jag passerade 560 cyklister, och blev passerad av 15 :)

Sista växlingen inför löpningen. Jag tog återigen god tid på mig, pinkade i 5 minuter, och fick ryggen insmord med solkräm. Nu var det riktigt varmt ute, dryga 30 grader i skuggan och stekande sol. Så man fick sig en liten triathlonbrännan ändå.thumb_IMG_3175_1024

Jag struntade i snabbsnörning, och bytte strumpor. Ville ha bra skor inför det avslutande marathonloppet. Eftersom jag hade tagit det ganska lugnt i växlingen kom jag ganska snabbt in i löpningen. Steget satt ganska fint, och ett lugnt och fint tempo strax under 5 min/km gjorde att det kändes rätt fint. Nu var jag i mitt rätta element, och jag fortsatte att räkna hur många jag passerade.

Första vätskekontrollen kom efter bara 1 km, och dom serverade både frukt och nötter förutom all skräpmat som brukar finnas. Så jag vräkte i mig. Troligen lite för mycket, men jag ville ha bra med energi. Kontrollerna fortsatte att komma med 2km mellanrum hela loppet, och första varvet gick relativt lätt. Strax över 50 minuter på 10,5 km är helt OK.

Men sedan blev det tyngre. Andra varvet började benen säga ifrån. Ingen kramp, trots att jag bara fick i mig 1 elektrolyttablett innan jag tappade påsen, men det gjorde ont. Men ute på 3:e varvet slutade jag räkna hur många jag passerat  (jag räknade till 560 innan jag slutade halvvägs) och började tänka på vad det var jag höll på med. Inte på ett dåligt sätt, utan på samma sätt som jag brukar tänka när det känns tungt i slutet av lopp jag har förberett mig länge inför.

1101_038636

Nu är det 18 km kvar. Njut av dom. Du har sett fram emot detta i 1 år snart, så njut av dom sista kilometrarna. Se varje avverkade kilometer som en kär vän som du tar avsked ifrån, och alla som ligger framför dig som fantastiska bekantskaper. Och njut av varje kilometer. Spring lätt, spring enkelt och utan ansträngning. Du älskar att springa, du kan springa mycket längre än detta, och du kommer att springa mycket längre. Att benen gör ont är bara ett tecken på att du är där du skall vara. I steget. I löpsteget. Här och nu.

Så det gjorde ont, men jag sprang med ett leende på läpparna. Och jag fortsatte att trycka i mig energi, nu i form av gels. Och kilometrarna flöt på. Snart var jag framme vid den sista , och då var det bara att trycka på. Rakt igenom sista vattenkontrollen, och in på upploppet.

1101_060301

Och att höra sitt namn ropas upp, ”Tomas, you are an Ironman!” var fantastiskt skönt. Och hela familjen var på plats vid målet. Och sedan var jag bara nöjd. Tiden, 11:42:59, var kanske inte vad jag hoppats på, men jag visste å andra sidan inte har det skulle kännas. Den avslutande maran gick på 3:44, och det är faktiskt min näst snabbaste mara. Jag var inte speciellt trött, men ont i kroppen såklart. Ingen kramp. Jag har nog lärt mig hur man förbereder sig innan och under sådana här lopp numera.

 

Och nu har jag gjort min ironman. Jag tror att detta var en första och den sista med tanke på hur mycket förberedelser man måste lägga in som ”stör” den övriga träningen. Men jag fortsätter nog att simma lite. Som återhämtning efter hårdare pass…

1101_072131

 

Här är länken till loppet på garmin connect: https://connect.garmin.com/modern/activity/838714281

Och här är länken till det officiella resultatet:
http://tracking.ironmanlive.com