månadsarkiv: maj 2015

Borås 87km Ultramarathon

 

 

So it was finally time to try out the body or head, and set to run long than I've ever run before. 87km, or 50 miles at ultraspråk.

thumb_IMG_3001_1024

The preparations have seen trust different from before the second race. It is not required any real fill, then it is not about to run as quickly as possible. It is not directly the ability to lie and put pressure on the 95% of the maximum heart rate which determines when to out and run up to 10 hours.

On the other hand, it is nice to be loaded with glycogen in the muscles, but at the same time easily in the body. I swapped out all the food the last two days to a mostly vegetarian diet, and Friday before I drove completely vegant. An interesting experiment that struck out well, then I had no problems whatsoever with my stomach throughout the race, the body felt easy and Nice.

I planned to get in me around 250 calories per hour as I was out and ran, and approximately 0.5 litre of fluid. I ran with inov8 backpack with 2 litre bladder that I loaded with a new sprtodryck which I was testing on contest, Tailwind nutrition sweden, a sports drink developed by ultralöpare for ultradistanser. Except that it is not sweet and gooey as other sports drinks, contains all electrolytes that your body needs.

But I also wanted to download with a little extra to chew on as well, so I botaniserade some in green shed at vasaplatsen, and picked out a couple of energibars with only natural ingredients. TREK bar was a nice surprise, but I was also with me RAW bar and CLIF bars. The latter is a bit too sötsliskig for my taste. As the contest went on home turf, so it was pretty easy to pack. A dropbag with a few extraskor and a change of clothes, a few bars and sports drink, as well as a new favorite that I cooked the night before, bananburrito made egongjord råristortillas, peanut butter rolled around a whole banana.

thumb_IMG_2996_1024

The start went from Skatås 8 am, and I was in place from 07:00 it was a nice atmosphere in the Guide hut. I don't know why, but everyone who has decided to run far and long are very nice people. No stress and compulsive. A little sistaminutentips from those who started in Dallas the night before, and run all night, to turn and run back was sitting nicely. 10 minutes before the start I took of me a sweater, and ran in the networks in place and a vest. Because it was raining at the start, I had a thin rain jacket over.

I and CJ was going to spring out together, and keep 6 minute pace first bit. But just when the start went it messed with his vätskerygga, and I came away from him directly. I took it easy some kilometres, and thought that he will catch up soon. But he never came up, so I ran on. And the pace a bit, perhaps in the low side 6 minutes the first few kilometers. But I found that I took it easy anyway.

The goal of the course was, after all, to take me to the finish. I had no time or investment goals, only one fuel on how long it might take. Somewhere between 9-10 hours I thought before. Though I had not counted by 8 degrees and heavy rain. That in itself is not particularly funny, but it does, of course, that a large part of the course looked like a swampy leråker.

BUM 2015

 

But once you become soaking wet on the feet, so you just have to run on and ignore how wet it is. And how hard you try to prevent rain from seeping in, so probably is one soaking wet anyway.

First bit went nice and slow. I kept a pace as I should be able to keep forever, and after 17 kilometers showed first drinking control up. I pulled out my little Cup, and drank a cup of clean water. Pretty nice when you have been drinking only sports drink all the way. However, I ignored as usual in coke, potato chips and candy, and kept me to my bars.

From here the path toward change and härsjön character, and there will be a lot of pieces of gravel road. Here's my tempo, even when I run out extremely quiet yet around 5 min/km, and the body was continued good. I had the running this way before, last fall during forest maran. Then I know that I had started to become very worn around 30 km, but it was not now. Then I was not even halfway.

Here somewhere, after first half marathon, one must begin to occupy the brain. If it goes nice and slow the first two hours so you can just relax and run. I have done a thousand times before, and we know not of the body. But then something happens. It's starting to hurt. It begins receiving. You have to divide the space in stages.

Now I ran my second lap Gothenburg. And I had 11 km left until I was going to start the longest race I had done up to now, Ultima Fronters at 55 km. So I kept telling me that I was about to warm up before the race, a race that I actually managed to run. And when you think about it like that, POPs the next control completely magical.

Once again, I took a cup of water, but I also took me a sandwich. I had still been running for 3 hours, and a little hungry was of course. But in my head I would soon start Ultima Fronters, so there was no point in hanging around there. Off again.

If you hoped for a shower at the beginning, and then stops, so you had to quickly think again. As soon as the rain held up I took off my rain jacket. It still right hard to run with it on, and then I pulled on it when it started again. And although there were scattered showers, so probably followed the showers with me all the way from Skatås to Boras. More than half the time it rained, and look as tight poured it down.

But I felt fresh in the body and in the head. Rude fresh fact, and soon I was half way through and arriving in Holyhead. This was lunch, of course, and I was going to get in my good gorging myself bananburito. If I could find my dropbag so clear … I had packed a icebugrygga as dropbag, and it was quite a number of others who had the idea, it turned out. So when I looked through all the yellow, I came because I actually switched, and packed a blue. I took off and turned on the bladder with water. I was quite surprised when it just went in half a litre, so I filled just a bag of sports drink, and decided to drink more second half. I also pulled me off the soaking wet vest, and put on me a dry shirt, pinkade and pulled away.

With all the hassles on the road, so it was a much longer break than I anticipated, 12 minutes, so I were running on immediately afterwards. A little cold, I was without the vest, but I thought I would soon get up to temperature. Now that would be lättsprunget in to Boras. And so it was for sure if it had not been ösregnat in two days before. Ban profile showed that there was some height meters to manage before it came to Boras.

Screen shot 2015-05-31 at. 21.32.25

First 7 kilometres walked through the Woods, and while it was mostly performs, so it was not especially fast until I came out on the gravel roads again. This customer's I once again keep 5 min/km pace, and it was still quite OK in the body.

55 km into the race I passed the longest stretch I've ever run before. And considering how I felt when I finished in time, so I was almost surprised how refreshed I felt now. Sure, I went in the steepest uphill slopes, and sure enough, it was not exactly easy to launch the body afterwards. But it happened, and I had no feeling of cramp somewhere. And right as it was showed off a new control. Water and sandwich, and set off. No waiting and no idea that harden into. Continue run, now it's just a lidingö race left.

And lidingöloppet, I had the run three times in the past, so I knew that I managed. And now, I kept a pace that was far slower than my quiet long session on Saturday mornings. So it was just a small exercise left to the finish. Continue run …

Here somewhere, with rain jacket smetad around the skin, the brain begins to try to convince the body that it is time to stop. I have run enough for today, and that it is enough now. But it does not want it. It is not enough yet, it's still a half marathon to go until goal in Borås. And even though it has already been running more than 3 Gothenburg lap or two lidingö race, you're not there yet. That's when it's nice to have a good reasoning techniques. That's when you wonder the body with phrases like

"You don't have to go in this ascent. If you run this little bit, you can go a little further down the line instead. There will always a new uphill where you can go. Now, running now. "

And so it runs on. It does not have extremely painful anywhere. It's a little tough in the head, but the mood is still on top when I get to the last control. From there, and in it is only 15 kilometers to Boras. To the city park pool, a hot sauna and a massage. I took a cup of coffee, and asked if I was feeling good, I could just say that Yes, I feel that I deserve. I took with me some chocolate pieces on the road, pulled the rain jacket around his head, and put it away after a guy who was at the controls at the same time as me.

We kept pace, and it was nice to have a back that go on. So far I had been running more or less right, just ended up in the middle of the jungle once, and it was a detour on just a few hundred metres, albeit right through the thicket. But now had a back and go on, so I didn't have to check the map on the clock so much. It was just to run on.

And first 7 kilometres were simple, much the way, and only a few Parties with woods. But much uphill. I got caught up with the guy in front of me, and we ran and chatted a bit. But I ran my own pace, and he soon dropped. But all of a sudden I had no back running after, and when we came to a small village, there were suddenly no small Orange tags that follow. I looked at the clock and saw that I was completely wrong. It was just turning around, and hope that I might be able to get on track again. Unfortunately, neither did the officials was banana low, so I dropped enough one kilometre here.

And now we ran together again. It was just 7 kilometers away from the goal, but stupid as I was I ran past again. And villade me away again. Again, a small forest round, maybe not quite a kilometer, but enough to know that it is hard to run and jump over the storm-felled forest. In the end I came on the Court again, and decided to check out more after the markings than after a map. Especially as it did not the last bit next to the goal. The organizer had added a little extra round before they came in to Boras, and it was välmarkerad, so I followed it.

Soon I caught up with my friend since the last check for the third time, and now we were pretty much the same tempo. And when we came in at Borås streets, only 3 km away from the goal. Until now I had not once looked over his shoulder and was worried that it would come from behind and passed me. For it didn't matter. I ran the race to take me in the case, and neither time nor location played any role. I had run my own pace all the time.

But when there is a guy in a huge stack speed from behind and wind past when it is 2 kilometers left, then would you still take in. So I tried to hang on him, and took in on him, but he was ahead of target. But it did nothing, it was just nice to finish the race with the forces left. For I had power left. I had not enough strength left to turn and run back to the Skatås, but enough to quietly sit down and talk with the guys I run in goals with.

It turned out that we were 6.7 and 8 in goal, and the runner-up in the race had gone into the goal just 20 minutes earlier. Ettan, Patrik Steep, I hadn't had a chance against, but I am still very happy with seventh place on time 9 hours, 28 minutes and 18 seconds. Almost exactly between 9 and 10 hours as I had hoped.

thumb_IMG_3016_1024

And if you look at how strenuous the race was pure heart rate wise, it was, of course, sort of like a Sunday stroll. But it is not the pulse or fitness that sets the limits of this sort of race. It is the body and muscles, and they were right worn afterward. Now I know that I can run like this far. Next time maybe I can run on a bit more, and see how fast I can run like this far.

A hot shower, a hot sauna and a massage. It was very well organized at the City Park in Borås. Bear came and picked me up, but before we stack, we took a dinner that was included on the city bath. Very good food, and I poured on with vegetables from salladsbuffen.

The body felt after all pretty good afterwards, although it was difficult to walk in stairs. Though it was not until today, the day after, as it really felt that I had been out there and run. Not an led was tough, and it was a feat that I got out of bed at all.

Borås Ultramarathon 87km

 

 

Så var det äntligen dags att testa kroppen, eller kanske snarare huvudet, och ställa in sig på att springa längta än jag någonsin sprungit förut. 87km, eller 50 miles på ultraspråk.

thumb_IMG_3001_1024

Förberedelserna har sett lita annorlunda ut än inför andra lopp. Det behövs inte någon riktig formtopp, då det inte handlar om att springa så snabbt som möjligt. Det är inte direkt förmågan att ligga och pressa på 95% av maxpuls som är avgörande när man skall ut och springa upp emot 10 timmar.

Däremot är det trevligt att vara fulladdad med glykogen i musklerna, men samtidigt lätt i kroppen. Jag bytte därför ut all mat sista två dygnen till en till största delen vegetarisk kost, och fredagen innan körde jag helt vegant. Ett intressant experiment som slog väl ut, då jag inte hade några som helst problem med magen under hela loppet, kroppen kändes lätt och fin.

Jag planerade att få i mig runt 250 kalorier per timme som jag var ute och sprang, och till detta c:a 0,5 liter vätska. Jag sprang med inov8 ryggsäcken med 2 liters blåsan som jag laddat med en ny sprtodryck som jag testar på tävling, Tailwind nutrition sweden, en sportdryck utvecklad av ultralöpare för ultradistanser. Förutom att den inte är söt och sliskig som andra sportdrycker, så innehåller den alla elektrolyter som kroppen behöver.

Men jag ville även ladda på med lite extra att tugga på också, så jag botaniserade lite i gröna boden på vasaplatsen, och valde ut ett par energibars med enbart naturliga ingredienser. TREK bar var en trevlig överraskning, men jag hade även med mig RAW bar och CLIF bars. Den senare är lite för sötsliskig för min smak. Eftersom tävlingen gick på hemmaplan, så var det ganska enkelt att packa. En dropbag med ett par extraskor och ett ombyte, några bars och sportdryck, samt en ny favorit som jag lagade till kvällen innan, bananburrito gjord på egongjord råristortillas, jordnötssmör rullade runt en hel banan.

thumb_IMG_2996_1024

Starten gick från Skatås 08:00, och jag var på plats från 07:00 Det var en skön stämning i orienteringsstugan. Jag vet inte varför, men alla som har bestämt sig för att springa långt och länge är väldigt trevligt folk. Ingen stress och hets. Lite sistaminutentips från de som startat i Borås kvällen innan, och sprungit hela natten, för att vända och springa tillbaka satt fint. 10 minuter innan start tog jag av mig en tröja, och sprang i nätunderstället och en väst. Eftersom det regnade vid starten hade jag en tunn regnjacka över.

Jag och CJ hade tänkt att spring ut tillsammans, och hålla 6 minuters tempo första biten. Men precis när starten gick strulade det med hans vätskerygga, och jag kom ifrån honom direkt. Jag tog det lugnt nån kilometer, och tänkte att han kommer väl ikapp snart. Men han kom aldrig ikapp, så jag sprang på. Och tempot kanske låg lite i underkant 6 minuter första kilometrarna. Men jag tyckte att jag tog det lugnt ändå.

Målet med loppet var ju trots allt att ta mig i mål. Jag hade inga tids eller placeringsmål, bara en tanka på hur långt tid det kunde tänkas ta. Någonstans mellan 9-10 timmar tänkte jag innan. Fast då hade jag å andra sidan inte räknat med 8 grader och spöregn. Det i sig är inte speciellt roligt, men det gör ju också att en stor del av banan såg ut som en sumpig leråker.

BUM 2015

 

Men när man väl blivit genomblöt om fötterna, så är det bara att springa på och strunta i hur blött det är. Och hur mycket man än försöker hindra regnet från att tränga in, så nog är man genomblöt ändå.

Första biten gick lugnt och fint. Jag höll ju ett tempo som jag borde kunna hålla hur länge som helst, och efter 17 kilometer dök första vätskekontrollen upp. Jag drog fram min lilla kåsa, och drack en kopp rent vatten. Ganska skönt när man har druckit enbart sportdryck hela vägen. Däremot struntade jag som vanligt i cola, chips och godis, och höll mig till mina bars.

Härifrån och in mot härsjön ändrar banan karaktär, och det blir en hel del bitar med grusväg. Här är mitt tempo, även när jag springer väääldigt lugnt ändå runt 5 min/km, och kroppen kändes fortsatt bra. Jag hade ju springet denna vägen tidigare, i höstas under skogsmaran. Då vet jag att jag hade börjat bli väldigt sliten runt 30 km, men det gick ju inte nu. Då var jag ju inte ens halvvägs.

Här någonstans, efter första halvmaran, måste man börja sysselsätta hjärnan. Om det går lugnt och fint de första två timmarna så är det bara att slappna av och springa. Det har jag gjort tusen gånger tidigare, och man känner inte av kroppen. Men sedan händer något. Det börjar göra ont. Det börjar ta emot. Man måste dela in loppet i etapper.

Nu sprang jag mitt andra göteborgsvarv. Och jag hade 11 km kvar tills dess att jag skulle starta det längsta lopp jag hade gjort fram tills nu, Ultima Fronters på 55km. Så jag intalade mig att jag höll på att värma upp inför det loppet, ett lopp som jag faktiskt klarat av att springa. Och när man tänker på det viset, dyker nästa kontroll upp helt magiskt.

Återigen tog jag en kåsa vatten, men jag drog också i mig en macka. Jag hade ändå sprungit i 3 timmar, och lite hungrig var man ju. Men i mitt huvud skulle jag snart starta Ultima Fronters, så det var ingen idé att hänga kvar där. Iväg igen.

Om man hoppades på en skur i början, och sedan uppehåll, så fick man snabbt tänka om. Så fort regnet höll upp tog jag av mig regnjackan. Det blir ändå rätt tungt att springa med den på, och sedan drog jag på den när det började igen. Och fastän det var spridda skurar, så följde nog skurarna med mig hela vägen från Skatås till Borås. Mer än halva tiden regnade det, och titt som tätt vräkte det ner.

Men jag kände mig fräsch i kroppen, och i huvudet. Oförskämt fräsch faktiskt, och snart var jag halvvägs och framme i Hindås. Här var det lunch ju, och jag skulle få smaska i mig min goda bananburito. Om jag kunde hitta min dropbag så klart… Jag hade packat en icebugrygga som dropbag, och det var ganska många andra som hade den idén visade det sig. Så när jag letat igenom alla gula, kom jag på att jag faktiskt bytte, och packade en blå. Jag tog av och fyllde på blåsan med vatten. Jag blev ganska förvånad när det bara gick i en halvliter, så jag fyllde bara på en påse sportdryck, och bestämde mig för att dricka mer andra halvan. Jag drog även av mig den genomblöta västen, och satte på mig en torr tröja, pinkade och drog iväg.

Med allt strul på vägen, så blev det en mycket längre paus än jag räknat med, 12 minuter, så jag kutade på direkt efteråt. Lite kall var jag utan västen, men jag tänkte att jag snart skulle få upp tempen. Nu skulle det ju vara lättsprunget in till Borås. Och så var det säkert om det inte hade ösregnat i två dygn innan. Banprofilen visade ju att det var endel höjdmeter att klara av innan man kom till Borås.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 21.32.25

Första 7 kilometrarna gick genom skogen, och även om det var mestadels utför, så gick det inte speciellt fort förrän jag kom ut på grusvägarna igen. Här kunds jag återigen hålla 5 min/km tempo, och det kändes fortfarande helt OK i kroppen.

55 km in i loppet passerade jag den längsta sträcka jag någonsin sprungit tidigare. Och med tanke på hur jag kände mig när jag gick i mål då, så var jag nästan förvånad över hur fräsch jag kände mig nu. Visst, jag gick i de brantaste uppförsbackarna, och visst, det var inte helt lätt att dra igång kroppen efteråt. Men det gick, och jag hade ingen känning av kramp någonstans. Och rätt som det var dök det upp en ny kontroll. Vatten och smörgås, och iväg. Inget att vänta på och ingen idé att stelna till. Fortsätt springa, nu är det bara ett lidingölopp kvar.

Och lidingöloppet hade jag ju sprungit tre gånger tidigare, så det visste jag ju att jag klarade av. Och nu höll jag ju ett tempo som var långt mycket långsammare än mina lugna långpass på lördagsmorgnarna. Så det var ju bara ett litet träningspass kvar till mål. Fortsätt springa…

Här någonstans, med regnjackan smetad runt huden, börjar hjärnan att försöka övertala kroppen att det är dags att stanna. Att jag har sprungit tillräckligt för idag, och att det räcker nu. Men det gör ju inte det. Det räcker inte ännu, det är ju fortfarande en halvmara kvar till målet i Borås. Och trots att man redan har sprungit mer än 3 göteborgsvarv eller två lidingölopp så är man inte framme ännu. Det är då det är skönt att man har en bra argumentationsteknik. Det är då man lurar kroppen med fraser som

”Du behöver inte gå i den här uppförsbacken. Om du springer den här lilla biten, så kan du gå lite längre fram istället. Det kommer alltid en ny uppförsbacke där du kan gå. Seså, spring nu.”

Och så springer man på. Det gör ju inte jätteont någonstans. Man är lite seg i huvudet, men humöret är ändå på topp när jag kommer till sista kontrollen. Därifrån och in är det bara 15 kilometer till Borås. Till Stadsparksbadet, en varm bastu och en härlig massage. Jag tog en kopp kaffe, och på frågan om jag mådde bra kunde jag ju bara svara att javisst, jag mår som jag förtjänar. Jag drog med mig några chokladbitar på vägen, drog regnjackan runt huvudet, och satte iväg efter en kille som var vid kontrollen samtidigt som jag.

Vi höll jämna steg, och det var skönt att ha en rygg att gå på. Hittills så hade jag sprungit mer eller mindre rätt, bara hamnat mitt i urskogen en gång, och det var en omväg på bara några hundra meter, om än rakt genom snårskog. Men nu hade man en rygg och gå på, så jag behövde inte kolla kartan på klockan så mycket. Det var bara att springa på.

Och första 7 kilometrarna var enkla, mycket väg, och bara enstaka partier med skog. Men mycket uppför. Jag kom ikapp killen framför mig, och vi sprang och småpratade lite. Men jag sprang i mitt eget tempo, och han tappade snart. Men helt plötsligt hade jag ingen rygg att springa efter, och när vi kom till ett litet samhälle, så fanns det plötsligt inga små orangea märken att följa. Jag kollade på klockan, och såg att jag var helt fel ute. Det var bara att vända, och hoppas att jag skulle kunna komma på banan igen. Tyvärr visste inte heller funktionärerna var banan låg, så jag tappade nog en kilometer här.

Och nu sprang vi tillsammans igen. Det var bara 7 kilometer kvar till målet, men dum som jag var sprang jag förbi igen. Och villade bort mig igen. Återigen en liten skogsrunda, kanske inte riktigt en kilometer, men nog för att känna att det är jobbigt att springa och hoppa över stormfälld skog. Till slut kom jag på banan igen, och bestämde mig för att kolla mer efter markeringarna än efter kartan. Speciellt som den inte stämde sista biten intill mål. Arrangören hade lagt till en liten extrarunda innan man kom in till Borås, och den var välmarkerad, så jag följde den.

Snart kom jag ikapp min kompis sedan sista kontrollen för tredje gången, och nu höll vi ungefär samma tempo. Och när vi kom in på Borås gator var det bara 3 km kvar till målet. Fram tills nu hade jag inte en enda gång tittat över axeln och varit orolig för att det skulle komma någon bakifrån och passera mig. För det spelade ingen roll. Jag sprang loppet för att ta mig i mål, och varken tid eller placering spelade någon roll. Jag hade sprungit i mitt eget tempo hela tiden.

Men när det kommer en kille i jättehög fart bakifrån och susar förbi när det är 2 kilometer kvar, då vill man ändå ta i. Så jag försökte hänga på honom, och tog in på honom, men han var före i mål. Men det gjorde ingenting, det var bara skönt att få avsluta loppet med krafter kvar. För jag hade krafter kvar. Jag hade kanske inte tillräckligt med krafter kvar för att vända och springa tillbaka till Skatås, men tillräckligt för att i lugn och ro sätta sig ner och prata med killarna jag sprungit i mål med.

Det visade sig att vi var 6,7 och 8 i mål, och att tvåan i loppet hade gått i mål bara 20 minuter tidigare. Ettan, Patrik Brants, hade jag inte haft en chans emot, men jag är ändå väldigt nöjd med en sjundeplats på tiden 9 timmar, 28 minuter och 18 sekunder. Ganska precis mellan 9 och 10 timmar som jag hade hoppats på.

thumb_IMG_3016_1024

Och om man tittar på hur ansträngande loppet var rent pulsmässigt, så var det givetvis ungefär som en söndagspromenad. Men det är inte pulsen eller konditionen som sätter gränserna i ett sånt här lopp. Det är kroppen och musklerna, och dom var rätt slitna efteråt. Nu vet jag att jag kan springa såhär långt. Nästa gång kanske jag kan springa på lite mer, och se hur snabbt jag kan springa såhär långt.

En varm dusch, en varm bastu, och sedan en massage. Det var väldigt bra arrangerat på Stadsbadet i Borås. Björn kom och hämtade mig, men innan vi stack tog vi en middag som ingick på stadsbadet. Väldigt bra mat, och jag öste på med grönsaker från salladsbuffen.

Kroppen kändes trots allt rätt så bra efteråt, även om det var svårt att gå i trapporna. Fast det var inte förrän idag, dagen efter, som det verkligen kändes att jag hade varit ute och sprungit. Inte en led var oöm, och det var en bedrift att jag kom ur sängen överhuvudtaget.

Göteborgsvarvet 2015

Then it was time for one of the Favorites when it comes to running competitions for the year. It is with a certain love-hate to set themselves at the starting line. You know it's going to be tough, it's going to hurt, but it will be worth it afterwards.

This year, I had a little strulig upload with iliotibial band syndrome and various other small damages. But then dusseldorf, I have been able to work out at the good, even if it hasn't felt like top shape has been there. A haunting cold that has been in the past 2 1/2 weeks may be to blame for the latter.

However, I have known that I have become stronger, that I have been able to recover well, and that I've gone down something miles by adding on the diet a bit. I have stopped using all the greasy food, and started eating a little more whole grains, although wheat full grain. But most of all, I have got around to get in me more carbohydrates than before, which has done good for the exercise. göteborgsvarvet Medal So I headed in goals again this year, and I did it in new personal best, 1:23:44. I took me into place, as it is also 393 personal best!

And here's a report from the race. After a walk to the start at a little over 3 km warmed me up with two kilometres of running before I went to start the fold and stretchade. With start number 308 I started in the first group, and it was nice to escape the crowd. Just before the start I met together with a very focused Trotter.

13:00 when first starting shot be heard went, I saw the blue aktivitus Cap run away, and I tried not to even hang on. Warming had felt like that in my legs, but I pressed yet decently without render me. First mile went a bit faster than I had imagined, and I opened at 3:45. Now I was up in the pulse, and parked at 157 strokes per minute, 1 above the threshold.

When I came to seal dust Hill step pulse, and then I had raised heart rate warning on 161, Bell began to warn. I wanted to absolutely not shy on me any lactic acid so early in the race, so I struck by the tempo. But I could still make the third kilometer well under 4 minutes. When I arrived at the älvsborg bridge struck once again by the tempo up, and let your heart control your speed. Here came the first two kilometres over four minutes, 4:10 and 4:11. But I had a good margin to an average speed during the 4:00, so I am not worried about this, but pressed on performing instead, and again took almost all the time I had lost up. And now, it was downwind along the entire island. In theory, bad cases.

The first two kilometres along the eriksberg went just under 4 speed, and I passed 10 k at 39:28 according to the official timekeeping, 39:20 according to my watch. But now it started to hurt. It was hard to keep up the momentum, and I had to push up to speed then heart rate began to fall down to and below 155 BPM. Intellectually, I know that I can keep a pulse on over 156 beats per minute without pulling on me more lactic acid than what the body can do with, but the brain at the same time trying to fool me to lower speeds. That is to be determined. Not to let emotions steer, and resist.

This is where hatred love of the race comes in. This is where we need to go into himself, shut out from time and space, and just let your body work. I sit as a small coach in head and watching a little on hold, and when it starts to go slowly. It's very meditative, and a very special permission to be in. After reading Scott Ee book eat & I would run to explore this meditative feeling more, even on longer races where I would not be on the high side of what my body can handle pulse wise.

I looked forward to kilometre 12. Where would Linda stand with all the kids and cheer. And even though I just saw them a short second, so it was a energiboost, and, götaälvbron, suddenly became very easy to run. I was able to hold 4:01 pace up the bridge, and passed a lot of runners here. Around 50 pieces, it turned out.

And it kept in its own right. After drinking a mug of energy drink in the face of the way up the Avenue, I felt again easily in the legs, and could run on and pass a lot of people here, although kilometers times fell just over 4 minutes. But now, it was not a long way to go, and it was just holding on.

After Vasagatan, only 3 kilometers left, and this time, I missed not the last mug sports drink. Ascherbergsgatan was now surprisingly lättsprungen, and I leaned down again kilometers times during 4 minutes. It was not until the last mile as it began to feel heavy, but then I had already done all the heavy lifting and passed another 50 runners from götaplatsen inside out.

But the last mile should go quickly, and with 1 km left, I saw that I had the chance to crawl under 1:24 if I could keep the momentum. With the finish in sight I pressed on the last one I had, and clocked 1:23:44 on my watch!

I had dreamed about being able to run under 1:24, but had not really believed in it myself. Not when the body does not feel easy and fast. But now I know that it does not have to be absolutely perfect. As long as you've trained on well with good quality, and charged properly so it sits there. The shape appear. Now it took nearly 15 kilometers before it came, but it came close. thumb_IMG_2956_1024 And I am more than satisfied with the performance. To be almost the entire race in zone 4, above the anaerobic threshold, is powerful. The hard part is that now I know that I can, so there's no reason not to make it into something races to come, as long as your legs will respond.  Official Placement 393, here is the link.

Now I am looking forward to my main running challenge yet. Next Saturday is the BUM, Borås Ultra Marathon, and I hope I can get through.

Göteborgsvarvet 2015

Då var det dags för en av favoriterna när det gäller löptävlingar för året. Det är med en viss hatkärlek man ställer sig på startlinjen. Man vet att det kommer att var jobbigt, att det kommer att göra ont, men att det kommer att vara värt det efteråt.

I år har jag haft en lite strulig uppladdning med löparknä och diverse andra småskador. Men sedan dusseldorf har jag kunnat träna på bra, även om det inte har känts som toppformen har funnits där. En efterhängsen förkylning som har suttit i den senaste 2 1/2 veckorna kanske bär skulden till det senare.

Jag har dock känt att jag har blivit starkare, att jag har kunnat återhämta mig bra, och att jag har gått ner nåt kilo genom att lägga om kosten lite grand. Jag har slutat med all fet mat, och börjat äta lite mer fullkorn, även vetefullkorn. Men framförallt har jag sett till att få i mig mer kolhydrater än tidigare, vilket har gjort gott för träningen. göteborgsvarvet medaljen Så jag tog mig i mål i år igen, och jag gjorde det på nytt personligt rekord, 1:23:44. Jag tog mig också in på plats 393, vilket även det är personbästa!

Och här kommer en rapport från loppet. Efter en promenad till starten på dryga 3 km värmde jag upp med två kilometers löpning innan jag gick till startfållan och stretchade.Med startnummer 308 startade jag i första startgruppen, och det var skönt att slippa trängas. Strax innan start stötte jag ihop med en mycket fokuserad Lunkan.

13.00 när startskotten gick såg jag den blå aktivitus kepsen springa iväg, och jag försökte inte ens hänga på. Uppvärmningen hade känts sådär i benen, men jag tryckte ändå på hyggligt utan att förta mig. Första kilometern gick dock lite snabbare än jag hade tänkt mig, och jag öppnade på 3:45. Nu var jag uppe i puls, och parkerade på 157 slag i minuten, 1 över tröskeln.

När jag kom till säldammsbacken steg pulsen, och då jag hade ställt pulsvarningen på 161, började klockan att varna. Jag ville absolut inte dra på mig någon mjölksyra såpass tidigt i loppet, så jag slog av på tempot. Men jag kunde ändå göra den tredje kilometern klart under 4 minuter. När jag kom till älvsborgsbron slog jag återigen av på tempot uppför, och lät pulsen styra farten. här kom de första två kilometrarna över fyra minuter, 4:10 respektive 4:11. Men jag hade god marginal till en snittfart under 4:00, så jag oroade mig inte över detta, utan tryckte på utför istället, och tog igen nästan all tid jag hade förlorat uppför. Och nu var det ju medvind längs hela hisingen. I teorin illa fall.

Första två kilometrarna längs Eriksberg gick strax under 4 fart, och jag passerade 10k på 39:28 enligt den officiella tidtagningen, 39:20 enligt min klocka. Men nu började det göra ont. Det var svårt att hålla uppe farten, och jag var tvungen att trycka upp farten då pulsen började sjunka ner mot och under 155 slag/minut. Rent intellektuellt vet jag ju att jag kan hålla en puls på över 156 slag per minut utan att dra på mig mer mjölksyra än vad kroppen kan göra av med, men hjärnan försöker samtidigt lura mig att sänka farten. Då gäller det att vara bestämd. Att inte låta känslorna styra, och stå emot.

Det är här hatkärleken till loppet kommer in. Det är här man måste gå in i sig själv, stänga ute sig från tid och rum, och bara låta kroppen jobba. Jag sitter som en liten coach i huvudet och tittar på lite på håll, och driver på när det börjar gå långsamt. Det är väldigt meditativt, och ett väldigt speciellt tillstånd att vara i. Efter att ha Läst Scott Jureks bok eat & run så vill jag utforska denna meditativa känsla mer, även på längre lopp där jag inte ligger i överkant av vad min kropp klarar av pulsmässigt.

Jag såg fram emot kilometer 12. Där skulle Linda stå med alla barnen och heja på. Och även om jag bara såg dom en kort sekund, så var det en energiboost, och götaälvbron blev plötsligt väldigt lätt att springa. Jag kunde hålla 4:01 tempo uppför bron, och passerade en massa löpare här. Runt 50 stycken visade det sig.

Och det höll i sig. Efter att ha druckit en mugg energidryck inför vägen uppför avenyn, kände jag mig återigen lätt i benen, och kunde springa på och passerar en massa folk även här, även om kilometertiderna nu låg strax över 4 minuter. Men nu var det ju inte långt kvar, och det var bara att hålla i.

Efter Vasagatan var det bara 3 kilometer kvar, och denna gången missade jag inte den sista muggen sportdryck. Ascherbergsgatan var nu förvånansvärt lättsprungen, och jag pressade återigen ner kilometertiderna under 4 minuter. Det var inte förrän sista kilometern som det började kännas tungt, men då hade jag redan gjort allt grovjobbet och passerat ytterligare 50 löpare från götaplatsen och in.

Men sista kilometern skall ju gå snabbt, och med 1 km kvar såg jag att jag hade chans att krypa under 1:24 om jag kunde hålla farten uppe. Med upploppet i sikte tryckte jag på det sista jag hade, och klockade 1:23:44 på min klocka!

Jag hade drömt om att kunna springa under 1:24, men hade väl inte riktigt trott på det själv. Inte när kroppen inte känns lätt och snabb. Men nu vet jag att den inte behöver kännas helt perfekt. Så länge man har tränat på bra med bra kvalitet, och laddat på rätt sätt så sitter den där. Formen infinner sig. Nu tog det nästan 15 kilometer innan den kom, men den kom tillslut. thumb_IMG_2956_1024 Och jag är mer än nöjd med prestationen. Att ligga nästan hela loppet i pulszon 4, över den anaeroba tröskeln, är mäktigt. Det jobbiga är att nu vet jag att jag kan, så det finns ingen anledning att inte göra det i nåt lopp framöver, så länge benen svarar.  Officiell Placering 393, här är länken.

Nu ser jag fram emot min största löparutmaning hittills. Nästa Lördag är det BUM, Borås Ultra Marathon, och jag hoppas att jag kan ta mig igenom.