Borås Ultramarathon 87km

 

 

Så var det äntligen dags att testa kroppen, eller kanske snarare huvudet, och ställa in sig på att springa längta än jag någonsin sprungit förut. 87km, eller 50 miles på ultraspråk.

thumb_IMG_3001_1024

Förberedelserna har sett lita annorlunda ut än inför andra lopp. Det behövs inte någon riktig formtopp, då det inte handlar om att springa så snabbt som möjligt. Det är inte direkt förmågan att ligga och pressa på 95% av maxpuls som är avgörande när man skall ut och springa upp emot 10 timmar.

Däremot är det trevligt att vara fulladdad med glykogen i musklerna, men samtidigt lätt i kroppen. Jag bytte därför ut all mat sista två dygnen till en till största delen vegetarisk kost, och fredagen innan körde jag helt vegant. Ett intressant experiment som slog väl ut, då jag inte hade några som helst problem med magen under hela loppet, kroppen kändes lätt och fin.

Jag planerade att få i mig runt 250 kalorier per timme som jag var ute och sprang, och till detta c:a 0,5 liter vätska. Jag sprang med inov8 ryggsäcken med 2 liters blåsan som jag laddat med en ny sprtodryck som jag testar på tävling, Tailwind nutrition sweden, en sportdryck utvecklad av ultralöpare för ultradistanser. Förutom att den inte är söt och sliskig som andra sportdrycker, så innehåller den alla elektrolyter som kroppen behöver.

Men jag ville även ladda på med lite extra att tugga på också, så jag botaniserade lite i gröna boden på vasaplatsen, och valde ut ett par energibars med enbart naturliga ingredienser. TREK bar var en trevlig överraskning, men jag hade även med mig RAW bar och CLIF bars. Den senare är lite för sötsliskig för min smak. Eftersom tävlingen gick på hemmaplan, så var det ganska enkelt att packa. En dropbag med ett par extraskor och ett ombyte, några bars och sportdryck, samt en ny favorit som jag lagade till kvällen innan, bananburrito gjord på egongjord råristortillas, jordnötssmör rullade runt en hel banan.

thumb_IMG_2996_1024

Starten gick från Skatås 08:00, och jag var på plats från 07:00 Det var en skön stämning i orienteringsstugan. Jag vet inte varför, men alla som har bestämt sig för att springa långt och länge är väldigt trevligt folk. Ingen stress och hets. Lite sistaminutentips från de som startat i Borås kvällen innan, och sprungit hela natten, för att vända och springa tillbaka satt fint. 10 minuter innan start tog jag av mig en tröja, och sprang i nätunderstället och en väst. Eftersom det regnade vid starten hade jag en tunn regnjacka över.

Jag och CJ hade tänkt att spring ut tillsammans, och hålla 6 minuters tempo första biten. Men precis när starten gick strulade det med hans vätskerygga, och jag kom ifrån honom direkt. Jag tog det lugnt nån kilometer, och tänkte att han kommer väl ikapp snart. Men han kom aldrig ikapp, så jag sprang på. Och tempot kanske låg lite i underkant 6 minuter första kilometrarna. Men jag tyckte att jag tog det lugnt ändå.

Målet med loppet var ju trots allt att ta mig i mål. Jag hade inga tids eller placeringsmål, bara en tanka på hur långt tid det kunde tänkas ta. Någonstans mellan 9-10 timmar tänkte jag innan. Fast då hade jag å andra sidan inte räknat med 8 grader och spöregn. Det i sig är inte speciellt roligt, men det gör ju också att en stor del av banan såg ut som en sumpig leråker.

BUM 2015

 

Men när man väl blivit genomblöt om fötterna, så är det bara att springa på och strunta i hur blött det är. Och hur mycket man än försöker hindra regnet från att tränga in, så nog är man genomblöt ändå.

Första biten gick lugnt och fint. Jag höll ju ett tempo som jag borde kunna hålla hur länge som helst, och efter 17 kilometer dök första vätskekontrollen upp. Jag drog fram min lilla kåsa, och drack en kopp rent vatten. Ganska skönt när man har druckit enbart sportdryck hela vägen. Däremot struntade jag som vanligt i cola, chips och godis, och höll mig till mina bars.

Härifrån och in mot härsjön ändrar banan karaktär, och det blir en hel del bitar med grusväg. Här är mitt tempo, även när jag springer väääldigt lugnt ändå runt 5 min/km, och kroppen kändes fortsatt bra. Jag hade ju springet denna vägen tidigare, i höstas under skogsmaran. Då vet jag att jag hade börjat bli väldigt sliten runt 30 km, men det gick ju inte nu. Då var jag ju inte ens halvvägs.

Här någonstans, efter första halvmaran, måste man börja sysselsätta hjärnan. Om det går lugnt och fint de första två timmarna så är det bara att slappna av och springa. Det har jag gjort tusen gånger tidigare, och man känner inte av kroppen. Men sedan händer något. Det börjar göra ont. Det börjar ta emot. Man måste dela in loppet i etapper.

Nu sprang jag mitt andra göteborgsvarv. Och jag hade 11 km kvar tills dess att jag skulle starta det längsta lopp jag hade gjort fram tills nu, Ultima Fronters på 55km. Så jag intalade mig att jag höll på att värma upp inför det loppet, ett lopp som jag faktiskt klarat av att springa. Och när man tänker på det viset, dyker nästa kontroll upp helt magiskt.

Återigen tog jag en kåsa vatten, men jag drog också i mig en macka. Jag hade ändå sprungit i 3 timmar, och lite hungrig var man ju. Men i mitt huvud skulle jag snart starta Ultima Fronters, så det var ingen idé att hänga kvar där. Iväg igen.

Om man hoppades på en skur i början, och sedan uppehåll, så fick man snabbt tänka om. Så fort regnet höll upp tog jag av mig regnjackan. Det blir ändå rätt tungt att springa med den på, och sedan drog jag på den när det började igen. Och fastän det var spridda skurar, så följde nog skurarna med mig hela vägen från Skatås till Borås. Mer än halva tiden regnade det, och titt som tätt vräkte det ner.

Men jag kände mig fräsch i kroppen, och i huvudet. Oförskämt fräsch faktiskt, och snart var jag halvvägs och framme i Hindås. Här var det lunch ju, och jag skulle få smaska i mig min goda bananburito. Om jag kunde hitta min dropbag så klart… Jag hade packat en icebugrygga som dropbag, och det var ganska många andra som hade den idén visade det sig. Så när jag letat igenom alla gula, kom jag på att jag faktiskt bytte, och packade en blå. Jag tog av och fyllde på blåsan med vatten. Jag blev ganska förvånad när det bara gick i en halvliter, så jag fyllde bara på en påse sportdryck, och bestämde mig för att dricka mer andra halvan. Jag drog även av mig den genomblöta västen, och satte på mig en torr tröja, pinkade och drog iväg.

Med allt strul på vägen, så blev det en mycket längre paus än jag räknat med, 12 minuter, så jag kutade på direkt efteråt. Lite kall var jag utan västen, men jag tänkte att jag snart skulle få upp tempen. Nu skulle det ju vara lättsprunget in till Borås. Och så var det säkert om det inte hade ösregnat i två dygn innan. Banprofilen visade ju att det var endel höjdmeter att klara av innan man kom till Borås.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 21.32.25

Första 7 kilometrarna gick genom skogen, och även om det var mestadels utför, så gick det inte speciellt fort förrän jag kom ut på grusvägarna igen. Här kunds jag återigen hålla 5 min/km tempo, och det kändes fortfarande helt OK i kroppen.

55 km in i loppet passerade jag den längsta sträcka jag någonsin sprungit tidigare. Och med tanke på hur jag kände mig när jag gick i mål då, så var jag nästan förvånad över hur fräsch jag kände mig nu. Visst, jag gick i de brantaste uppförsbackarna, och visst, det var inte helt lätt att dra igång kroppen efteråt. Men det gick, och jag hade ingen känning av kramp någonstans. Och rätt som det var dök det upp en ny kontroll. Vatten och smörgås, och iväg. Inget att vänta på och ingen idé att stelna till. Fortsätt springa, nu är det bara ett lidingölopp kvar.

Och lidingöloppet hade jag ju sprungit tre gånger tidigare, så det visste jag ju att jag klarade av. Och nu höll jag ju ett tempo som var långt mycket långsammare än mina lugna långpass på lördagsmorgnarna. Så det var ju bara ett litet träningspass kvar till mål. Fortsätt springa…

Här någonstans, med regnjackan smetad runt huden, börjar hjärnan att försöka övertala kroppen att det är dags att stanna. Att jag har sprungit tillräckligt för idag, och att det räcker nu. Men det gör ju inte det. Det räcker inte ännu, det är ju fortfarande en halvmara kvar till målet i Borås. Och trots att man redan har sprungit mer än 3 göteborgsvarv eller två lidingölopp så är man inte framme ännu. Det är då det är skönt att man har en bra argumentationsteknik. Det är då man lurar kroppen med fraser som

”Du behöver inte gå i den här uppförsbacken. Om du springer den här lilla biten, så kan du gå lite längre fram istället. Det kommer alltid en ny uppförsbacke där du kan gå. Seså, spring nu.”

Och så springer man på. Det gör ju inte jätteont någonstans. Man är lite seg i huvudet, men humöret är ändå på topp när jag kommer till sista kontrollen. Därifrån och in är det bara 15 kilometer till Borås. Till Stadsparksbadet, en varm bastu och en härlig massage. Jag tog en kopp kaffe, och på frågan om jag mådde bra kunde jag ju bara svara att javisst, jag mår som jag förtjänar. Jag drog med mig några chokladbitar på vägen, drog regnjackan runt huvudet, och satte iväg efter en kille som var vid kontrollen samtidigt som jag.

Vi höll jämna steg, och det var skönt att ha en rygg att gå på. Hittills så hade jag sprungit mer eller mindre rätt, bara hamnat mitt i urskogen en gång, och det var en omväg på bara några hundra meter, om än rakt genom snårskog. Men nu hade man en rygg och gå på, så jag behövde inte kolla kartan på klockan så mycket. Det var bara att springa på.

Och första 7 kilometrarna var enkla, mycket väg, och bara enstaka partier med skog. Men mycket uppför. Jag kom ikapp killen framför mig, och vi sprang och småpratade lite. Men jag sprang i mitt eget tempo, och han tappade snart. Men helt plötsligt hade jag ingen rygg att springa efter, och när vi kom till ett litet samhälle, så fanns det plötsligt inga små orangea märken att följa. Jag kollade på klockan, och såg att jag var helt fel ute. Det var bara att vända, och hoppas att jag skulle kunna komma på banan igen. Tyvärr visste inte heller funktionärerna var banan låg, så jag tappade nog en kilometer här.

Och nu sprang vi tillsammans igen. Det var bara 7 kilometer kvar till målet, men dum som jag var sprang jag förbi igen. Och villade bort mig igen. Återigen en liten skogsrunda, kanske inte riktigt en kilometer, men nog för att känna att det är jobbigt att springa och hoppa över stormfälld skog. Till slut kom jag på banan igen, och bestämde mig för att kolla mer efter markeringarna än efter kartan. Speciellt som den inte stämde sista biten intill mål. Arrangören hade lagt till en liten extrarunda innan man kom in till Borås, och den var välmarkerad, så jag följde den.

Snart kom jag ikapp min kompis sedan sista kontrollen för tredje gången, och nu höll vi ungefär samma tempo. Och när vi kom in på Borås gator var det bara 3 km kvar till målet. Fram tills nu hade jag inte en enda gång tittat över axeln och varit orolig för att det skulle komma någon bakifrån och passera mig. För det spelade ingen roll. Jag sprang loppet för att ta mig i mål, och varken tid eller placering spelade någon roll. Jag hade sprungit i mitt eget tempo hela tiden.

Men när det kommer en kille i jättehög fart bakifrån och susar förbi när det är 2 kilometer kvar, då vill man ändå ta i. Så jag försökte hänga på honom, och tog in på honom, men han var före i mål. Men det gjorde ingenting, det var bara skönt att få avsluta loppet med krafter kvar. För jag hade krafter kvar. Jag hade kanske inte tillräckligt med krafter kvar för att vända och springa tillbaka till Skatås, men tillräckligt för att i lugn och ro sätta sig ner och prata med killarna jag sprungit i mål med.

Det visade sig att vi var 6,7 och 8 i mål, och att tvåan i loppet hade gått i mål bara 20 minuter tidigare. Ettan, Patrik Brants, hade jag inte haft en chans emot, men jag är ändå väldigt nöjd med en sjundeplats på tiden 9 timmar, 28 minuter och 18 sekunder. Ganska precis mellan 9 och 10 timmar som jag hade hoppats på.

thumb_IMG_3016_1024

Och om man tittar på hur ansträngande loppet var rent pulsmässigt, så var det givetvis ungefär som en söndagspromenad. Men det är inte pulsen eller konditionen som sätter gränserna i ett sånt här lopp. Det är kroppen och musklerna, och dom var rätt slitna efteråt. Nu vet jag att jag kan springa såhär långt. Nästa gång kanske jag kan springa på lite mer, och se hur snabbt jag kan springa såhär långt.

En varm dusch, en varm bastu, och sedan en massage. Det var väldigt bra arrangerat på Stadsbadet i Borås. Björn kom och hämtade mig, men innan vi stack tog vi en middag som ingick på stadsbadet. Väldigt bra mat, och jag öste på med grönsaker från salladsbuffen.

Kroppen kändes trots allt rätt så bra efteråt, även om det var svårt att gå i trapporna. Fast det var inte förrän idag, dagen efter, som det verkligen kändes att jag hade varit ute och sprungit. Inte en led var oöm, och det var en bedrift att jag kom ur sängen överhuvudtaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *