Kategoriarkiv: cykling

Ironman Köpenhamn 2017

I slutet av Mars började den fokuserade triathlonträningen med sikte på Ironman i Köpenhamn den 20 Augusti. Patrik Stigaeus gjorde ett triathlontest på Aktivitus, och Linda Linhart lade upp träningsprogrammet. Jag missade inte ett pass fram till mitten av Juli, då jag första semesterhelgen lyckades med konststycket att bryta två revben. Där och då trodde jag att Ironman var kört.

Men jag kunde cykla på spinningcykeln hemma, och efter en vecka kunde jag cykla på tempocykeln ute. Visst, det gjorde ont varje gång vägen var lite ojämn, men det gick. Springa var det inte tal om, och i simbassängen låg jag och övade benspark längd efter längd. Tiden hade dock gått ut för att flytta min startplats till ett annat lopp, och det gick inte heller att få några pengar tillbaka. Så jag bestämde mig för att köra ändå.

Jag hade bokat en lägenhet via airbnb, och fick med mig två kompisar från team alliansloppet, Jesper Fahlén och Tony Eriksson. Familjen fick stanna hemma denna gången, så fokus låg helt på söndagens tävling.

På lördagen väckte jag kroppen med ett löppass där jag körde 2 km lugnt, 2 km i tänkt tävlingsfart, och 3 km nedvarvning. Ett lätt cykelpass på en halvtimme när vi körde ner cyklarna till T1, och sedan var det bara att invänta söndagen med Ironman Kalmar streamat på datorn hela dagen.

Vi tog tunnelbanan in till starten, bytte om på plats, och inväntade starten. Jag och Tony hade seedat in oss i Rosa simmössor, med en tänkt sluttid på 1:11 – 1:17. Jag gick inte i vattnet innan, utan inväntade den rullande starten. Tryckte i mig två gel 30 och 15 minuter innan start, och 07:34 på söndagsmorgonen gick jag i vattnet. Jag gick ut lugnt för att komma in i en bra rytm, och jag sökte fritt vatten ut till vänster för att komma igång lugnt. Och det kändes bra. Väldigt bra tillochmed.

Simbanan gick inne på relativt grunt vatten på Amanger Strand, och då och då passerade jag simmare, och ibland blev jag passerad. Då passade jag på att häng på fötterna ett tag, men det var svårt och bökigt, så jag sökte mig snart ut till fritt vatten igen. På sina ställen var det ganska mycket tång, som fastnade i ben och armar. Men solen var framme, vattnet var lugnt, och rätt var det var såg jag målet framför mig. Det blev lite bökigt igen innan uppgång, men när jag kom upp ur vattnet och tryckte av klockan visade den 1:17:51. Och med tanke på hur skön resa jag hade haft och med tanke på att jag simmade 3900 meter istället för 3800 så var jag mer än nöjd.

Första växlingen, in och hämta min påse. Av med våtdräkten, på med torra strumpor, skor och hjälm, och iväg till cykeln. Det var ganska långt, och jag var ganska nödig, så jag tänkte att det var lika bra att pinka innan jag satte mig upp på cykeln. Men det tar ju tid. 4 minuter tog det att tömma blåsan innan jag fick hämtat cykeln. Men bättre så än att cykla nödig.

Upp på cykeln. Det låg regn i luften, och blåste ganska rejält, men det var sidvind snett bakifrån de första 4 milen, så det vara bara att trampa på för att få upp värmen. Det var lite bökigt att ta sig ut ur Köpenhamn, och efter 1 dryg mil tappade jag en flaska Maurten som jag hade bakom sadeln. Min nutritionsplan hade annars varit att bara dricka Maurten 320, 1 750ml flaska var 4:e mil, men nu var jag tvungen att plocka upp en flaska energidricka från arrangören redan efter 3 mil.

Eftersom man inte är speciellt snabb i vattnet, så var det många cyklister att passera. Och man har ju inte så mycket att göra under en 18 mils cykelrunda, så jag räknade alla som jag passerade. Och det var många…

Men jag flög fram första 4 milen. Jag snittade närmare 38 km/h inan det var dags att svänga inåt landet in i motvinden och uppförsbackarna. Men jag låg på tunga växlar uppför, och kunde krypa ihop och skära vinden bra, så jag fortsatte i högt tempo och snittade runt 31 km/h i detta svårare parti innan jag kom ut på bredare vägar. Men magen gillade inte sportdrycken, och jag började få magknip. Jag hade med mig lite bars i reserv, och jag tog en tredjedels bar och två bananer vid kontrollen efter 5 mil, och det lugnade ner sig.

När jag kom till Danmarks längsta och brantaste backe väntade min special needs bag med två nya flaskor Maurten 320. Jag stannade och packe på dom på cykeln, och sedan var det bara att dra iväg igen. Jag passerade 9 mil efter 2:35, och kände att jag kunde nog göra en riktigt bra cykelsträcka. Jag visste att det är alltid lika jobbigt att springa, så det var ingen idé att spara på något. Tryck på så mycket jag orkar, och så håller jag det. Och härifrån var det ju medvind igen.

Under andra varvet i medvinden höll jag inte lika hög fart som under varv 1. Dels var jag tröttare såklart, men det regnade också ganska kraftigt. Jag kunde ändå snitt runt 37 km/h fram tills det var dags för backar och motvind igen. Men en snabb överslagsräkning gjorde att jag ändå visste att jag skulle ta mig in på runt 5:30 om jag kunde snitta runt 30 km/h de sista 5 milen in mot mål, så det var bara att trycka på. Jag passerade många uppför, och ibland kändes det inte ens som om det var motlut när jag ställde mig upp och tryckte på.

In mot växling låg jag på ett tempo som skulle ge mig en cykeltid på 5:10, men det var längre till växlingen än vad skyltarna hade angivit, och inne i Köpenhamn var det blött på vägbanan och knixigt, så med nästa 2 km extra rullade jag in till växlingen efter 5:15:54. Jag hade krossat min tidigare bästa cykeltid med en halvtimme, och hade snittat nästan 35 km/h. Och nu var jag riktigt kissenödig igen, så 4 ny minuter på toaletten efter att jag hade bytt strumpor och dragit på mig löpardojorna gjorde att jag visste att drömtiden 10 timmar var ganska ouppnåbar.

Ut ur parkeringshuset och upp på banan. Mitt i centrala Köpenhamn var det ett rejält tryck på publiken, men benen var stumma och tunga. Det kändes som om jag sögs fast och sprang oerhört långsamt, så när första kilometern passerades och klockan pep till på 4:41 var jag rätt förvånad. Och jag fortsatte på samma sätt, och det var inte förrän efter 7 km som passertiden låg på över 5 minuter.

Jag tänkte inte äta något. Planen var att ta 3 gel i timmen, och bara en mugg vatten vid varje kontroll. Jag hade salttabletter med mig, och knaprade i mig 2-3 i timmen. Och jag kände mig bra. Benen var som bly, och jag var trött, men det kändes ändå bra. Men det var förbannat långt kvar, och efter andra varvet när jag närmade mig halvmaran var det segt. Leendet hade försvunnit från läpparna, och nu var det bara att bita ihop. Jag passerade halvmaran på 1:45, men visste att jag inte skulle hålla samma tempo andra halvan.

Men jag gick inte. Bara vid varannan kontroll när jag drog i mig en gel, men jag höll mig i rörelse hela tiden. Och snart var det bara ett varv kvar. Vid den norra vändpunkten fick jag mitt sista armband, och där och då gjorde det rejält ont. Låren var nästan tömda på energi, jag hade blåsor på alla tår, och jag var rejält trött på att springa. Det var liksom inte roligt längre.

Så jag ökade takten. Jag ville bara i mål, och ju snabbare jag sprang, desto snabbare skulle jag komma i mål. Näst sista varvet hade min kilometertiden legat på runt 5:30, men nu kom jag ner mot och även under 5 min/km. Och publiken skrek för varje löpare jag passerade, och jag kände att slutet var nära.

Och att slippa sticka ut på ett varv till och istället få svänga in mot målportalen är oslagbart. Man har hur mycket kraft som helst de där sista 100 metrarna innan man passerar mållinjen. Och sedan tar det slut. Man är helt slut. Jag kunde inte ta ett steg till, men jag fick en hjälpande hand, en varm filt och min medalj. Jag kollade på klockan, och såg sluttiden. 10 timmar, 28 minuter och 21 sekunder. Nästan 40 minuter snabbare än i Maastricht förra året. Och med två brutna revben.

Den avslutande maran gjorde jag på 3:37. Visst, jag har sprungit mycket snabbare på marathon tidigare, men detta var faktiskt min 3:e snabbaste mara någonsin.

Men jag mådde lite illa, och det gick inte att få ner någon mat, och segerölen ville jag inte ens tänka på. Jag bytte om och fick en smärtsam massage innan jag begav mig till cykelutlämningen och haltade hemåt. Vi bodde väldigt centralt bara 800 meter från målet, men det tog mig en halvtimme att ta mig hem och baxa upp min cykel för trappan.

Av 3200 startande tog jag mig i mål som nummer 429, plats 402 bland männen och plats 62 i min åldersklass. Inte ens nära att kvala till Kona, men ändå. Det går åt rätt håll. Och känslan i loppet gjorde att jag nog fortsätter min triathlonsatsning ändå. Jag har liksom inte nått mitt max ännu känner jag, så varför sluta nu?

Här är en länk till det officiella resultatet

Och inför nästa år har jag skruvat upp målsättningen lite. Jag skall köra 3 Ironman, för att dra nytta av träningen man lägger, och förhoppningsvis kommer avslutningen i Kalmar att bli riktigt bra. Men tävlingarna kostar, och för att finansiera anmälningsavgifter så har jag lagt upp en crowdfundingkampanj på makeachamp. Många små eller några stora bidrag kanske gör att jag kommer liite närmare Hawaii :)

Tack till Linda som har skött om min kropp och gjort mig skadefri, tack till Aktivitus för stöd och coachning, och tack till Carl Johan för all pepp och för hjälmen ;)

Ironman Maastricht 2016

Ironman. Jag hade bara positiva minnen från förra gången i zurich. Denna gången var det Maastricht, och tanken var att banan skulle vara lite enklare. Så fel man kan ha.

Förberedelserna har inte varit ideala denna gången. Jag har haft problem med hälen, vilket har gjort att löpträningen inte har flutit på som vanligt. Däremot har jag kunnat trycka på mer i cykelträningen, men jag har inte fått den uthållighetsträning som långpassen i löpningen ger. Och jag har inte kunnat köra ett riktigt tempopass heller, då jag har haft riktigt ont när jag har ökat farten. Så med ett pass på över 2 mil sedan i April visste jag att löpningen skulle bli smärtsam. Riktigt smärtsam.

Inför simstarten var jag på plats och fyllde på med sportdryck på cykeln, och sedan bytte jag om till våtdräkt med gott om tid till start. Lite för gott om tid kanske, men det är bra att hinna gå på toa ordentligt. Och väl i kön till simstarten kände jag att det fanns lite till att lätta på, så jag hoppade ur kön och sprang iväg en sista gång. Väl tillbaka i kön igen så var det fortfarande gott om tid med självseedning och rullande simstart.

Jag ställde mig i fållan för 1:20, med förhoppningen att fixa den tiden denna gången. Det tog tid innan jag kom i vattnet, och jag startade inte förrän 07:35 ungefär. Rullande start gör att det inte blir så trångt i vattnet direkt. Jag är rätt ovan öppet vatten simmare, så en massstart med fullt med armar och ben är inte min melodi.

Väl i vattnet var tanken att komma in i ett lugnt jämnt tempo direkt. Men precis som vid vissa andra tillfällen funkade det inte. Jag får ingen luft och har ingen energi, och jag måste börja bröstsimma ganska omgående. Det är motströms första halvan, så det går inte fort. Jag försöker med några crawltag till, men måste återgå till bröstsimmet. Det sitter i huvudet tänker jag. Kör 30 armtag och vila sedan. Jag crawlar 30 armtag. Bröstsimmar sedan. Testa 40 armtag säger jag till mig själv. Jag gör så, och pausar. Sedan 50, 60, 70, 80. Men det går inte längre än så, och jag är rejält andfådd efter varje intervall.

Men efter 1,5 km kommer vi till vändningen. Här får man hjälp ur vattnet, och får springa på land en stund. Jag kollar på klockan, 40 minuter. Inte speciellt farligt tänker jag, det är ju medströms på vägen tillbaka. Så jag hoppar i vattnet igen, och börjar crawla. Jag andas åt höger, så nu ser jag stranden och bojarna när jag andas, vilket gör det hela mycket enklare. 100 armtag tänker jag. Det var inga problem. Men fortsätt då. 1000 armtag till mål tänker jag, och börjar räkna…

Nu flyter det på. Det är inga problem att andas, och det går snabbt. Mycket kraft i slutet av armtaget, och jag börjar simma om folk. Men efter 500 meter börjar vaderna krampa. Bröstsimmet har gjort sitt och slitit mer på benen än vad som är nödvändigt. Så jag slappnar av så mycket jag kan, får krampen att släppa, och låter sedan fötterna hänga med och jobbar mer med armarna. Men det går fortfarande relativt snabbt för att vara mig, och rätt var det är ser jag uppgången! Men vänta lite nu, vi simmar ju förbi den? Det var visst en liten knix till medströms innan vi vänder upp och simmar 400 meter motströms innan vi får gå upp.

Nu går det inte snabbt… Strömmen är starkare här än vad den var efter starten, och jag tar i ordentligt. Här finns mycket tid att tjäna på att lägga in en högre växel, så jag trycker på med fötterna också, och passerar många simmare. Och när jag kliver ur vattnet så är det inte bara lättnaden av att ha klarat 3800 meter simning i strömt vatten som gör att jag är glad, det är också sättet som jag klarade andra halvan på. Tiden på simsträckan blev 1:20, och med farten jag hade på andra halvan hade jag gjort 1:10. Så delmål 1 att göra simningen på 1:20 kunde jag sätta check för!

Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06
Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06

På tunga ben kunde jag ändå springa till växlingen och byta till cykelgrejorna. Jag sprang även med cykelskorna på till cykeln, och kom iväg på under 6 minuter, vilket också var helt enligt plan. Nu var det bara att trampa iväg och försöka snitta 35 km/h i 18 mil, så skulle allt vara upplagt för en bra sluttid.

Och första 5 kilometrarna gick bra. 8:30 och 35,3 i snitt utan att ligga speciellt högt i puls. Höga zon 3 givetvis, men det skall ju vara hårt. Regnet hängde i luften, och det var inte speciellt varmt, men ändå helt ok att köra i enbart triathlondräkten. Och första två milen gick mer eller mindre enligt plan. Banan var kurvigare än jag trodde, och underlaget var skakigt. Och efter 2 skapliga backar var medelfarten nere på 33, men det kunds jag ta igen på platten tänkte jag.

Men platten var inte så rak, och underlaget skiftade från gropig asfalt till skakig betong med skarvar, till kullersten. Och sen började det regna. Och efter att ha lagt mig senaste gången det regnade tog jag det väldigt försiktigt i kurvorna, och eftersom det var väldigt många kurvor, så gick det inte så snabbt. Visst, jag höll mellan 35 och 40 när jag väl kunde trampa på, men medelfarten dras ner när det svänger hela tiden. Och när sedan regnet drog fram lera på vägen visste jag att det skulle vara svårt att fixa mitt mål på cyklingen.

10_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_010622-2816050

Men efter 7 mil slutade det regna, och jag fick fin asfalt att köra på. Så under 10 km kunde jag snitta 37 utan större problem. Kanske fick jag extra krafter här när jag jag letade efter stället jag hade pekat ut där Linda och barnen skulle kunna stå och heja. Men jag såg dom aldrig, och efteråt fick jag veta att dom hade stått och tittat i 1 1/2 timme. Men inte när jag passerade, varken på första eller andra varvet.

Jag varvade på 2:45, och kände att jag kunde göra en hygglig tid ändå. Men på grund av det skakiga underlaget hade jag nu rejäl huvudvärk, och tog 2 alvedon i samband med varvningen. Nu visste jag ju vad som väntade, och det var bara att trycka på ett varv till. Men benen var tröttare, så det gick inte lika bra uppför. Jag var tillochmed tvungen att växla ner på lilla klingan vid ett par tillfällen för att orka över krönet på de långa backarna.

Men jag visste att löpningen skulle göra fruktansvärt ont i hälen, så det var ingen ide att spara något på krafterna under cyklingen. Tryck på så mycket det går så ofta det går. Spara inte på något krut!

Så efter 12 mil började det trycka på ordentligt i blåsan. Jag ville inte stanna och pinka, och försökte lätta på trycket i varje utförsbacke. Men det gick inte, och efter en kraftig stigning vid 13 mil stannade jag och lättade på blåsan. 3 minuter stod jag still, men det var det värt! Sista 5 milen var en ren njutning, och rätt var det var var det dags att växla till löpning. 5:46:43 tog de 182.22 km att cykla, och jag snittade 31,7 km/h. Inte lika snabbt som jag hade hoppats, men banan och vädret var också mycket tuffare än jag trodde på förhand.

17_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_028314-2816057_liggande

Så trippade jag in för växling. Redan när jag tog av cykelskorna och sprang mot tältet kände jag av hälen. Ont. Varje steg hugger det till av smärta bak i hälen. Måste springa på tå för att lindra det lite. Jag har förberett med två bitar kinesiotejp som jag försöker tejpa på en svettig fot och en smutsig vad. Dom sitter sådär, men ett par ny strumpor över gör så att dom i alla fall sitter på när jag börjar springa.

Och så iväg. Första kilometern gör hälen fruktansvärt ont, men det är jag ganska beredd på. Jag vet att det brukar göra mindre ont efter några kilometer, och med lite tur kan det släppa helt efter en mil. Och när första kilometern går på 4:46 fast det känns som om jag håller 6:00 tempo, så tror jag att det kan kanske gå.

Men så kommer man in på den förbannade kullerstenen igen. Varje steg där isättningen inte är perfekt hugger som en kniv i hälsenefästet. Och jag börjar även känna att orken börjar tryta. Jag förbereder mig på ett tufft marathon. 41 kilometer kvar att springa. Jag försöker tänka positiva tankar, och att jag älskar att springa. Men det är tungt. Tanken på att börja gå känns plötsligt ganska angenäm, och jag måste brottas med mig själv för att inte stanna. Fortsätt springa.

28_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_043100-2816068

Här är det tungt mentalt. Första varvet. Jag kommer till backen. Upp för berget. Folk framför mig har börjat gå. Jag springer. Små, korta steg, men jag springer. Och efter första backen känns det lättare igen. Det är platt, det är skönt väder och det gör inte lika fruktansvärt ont i hälen längre. Möjligen finns det en chans att jag kommer att klara detta, men jag vet att det inte kommer att bli en snabb tid. Fokus är att springa. Att inte stanna. Att inte gå.

Med vätskekontroller varannan kilometer och ganska svalt väder bestämmer jag mig för att stanna på varannan kontroll. En mugg sportdryck och en gel blir lagom, och jag känner att jag börjar få krafter igen. Men det är kortvarigt. Efter några minuter är det åter tungt, men tanken på att det kan komma att kännas lättare igen efter några kilometer till gör ändå det hela mer uthärdligt.

Och första varvet går på dryga 51 minuter. Jag räknar i huvudet, och vet att det skulle innebära en sluttid på 3:25, men vet samtidigt att jag inte kommer att kunna hålla detta tempo hela vägen. Just nu är jag nöjd över att ha fått mitt röda band runt armen, och att det bara är tre varv kvar. 3 gånger kvar att passera uppför backen. 3 gånger kvar att passera det glada kvartersgänget som har satt upp tält på var sin sida banan, och har grannfest med musik. 3 gånger att passera målet innan jag får svänga in och passera mållinjen.

Man kommer ihåg första varvet. Man kommer ihåg sista varvet. Men andra varvet faller hela tiden i glömska. Jag ser på kilometertiderna att jag sprang det, lite långsammare än det första, men jag har inget minne av hur jag mådde. Jag vet att jag räknar dagar, och att jag delar in loppet i 7 dagar med 6 kilometer varje dag. Och i mitt huvud ser jag framför mig sträckan som jag springer på mina återhämtningsrundor hemma. Ut på vägen, upp för backen, förbi Albatross, mot skogome. Vänd. Jag vet att det var Onsdag under andra varvet, och att jag skulle varva på torsdag. I mitt huvud. Jag varvar, och får mitt blå band.

32_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_052404-2816072

Om andra varvet föll i glömska, så gjorde tredje varvet ont. Jag började känna smärta i stortån och lilltån på höger fot. Blåsor tänkte jag, bra. Det tar fokus från smärtan i vänster häl. Låren började också strejka, och tycka att det inte var någon ide att pumpa ut mer kraft. Bra tänkte jag, ytterligare smärta som tar fokus från hälen.

Och nu börjar det bli lite lättare rent mentalt. Jag har klarat av att springa 2 mil även om det inte kändes som om jag skulle klara ett steg till. Jag har inte gått in i väggen ännu, och jag har ont överallt, men kan fortfarande springa. Det går inte fort längre, men jag springer. Och tredje varvet är snart avklarat, och jag får mitt gröna band.

Nu är det bara sista varvet kvar. Nu kan du unna dig att stanna på varje kontroll, att gå igenom den, och det kanske är dags att testa ett glas cocacola? Jag har inte druckit cola på 5 år, men det kan var värt att testa nu. Sött är det, och kolsyrat är det. Bubblig i magen blir man, och det gav inte den kicken jag hoppades på, så jag hoppar det nästa gång.

Men nu är det sista varvet. Och på sista varvet så blir man inte passerad av snabbare löpare. Man är den snabbare löparen som passerar alla som är ute på sina första, andra och tredje varv. Jag lider med dom. Jag vet hur långt dom har kvar, och hur snart jag är i mål. Jag har ont, men tänker att det är lika bra att springa på så snabbt det går, för ju snabbare jag springer, desto snabbare är jag i mål. Så sista kilometrarna kryper tiderna ner mot 5-minuterstempo igen, och jag bärs fram av mina egna positiva tankar och publikens jubel.

Och där får jag mitt gula armband som gör att jag kan springa i mål nästa gång jag passerar torget. Det är bara 500 meter dit, och jag trycker på så mycket jag kan. Det går ändå inte snabbt, men känslan när jag springer in på upploppsrakan är inte ren lycka denna gången, utan lättnad. Jag gjorde det. Igen. På en tuffare bana än senast, och 35 minuter snabbare än senast.

Jag vet att jag vill lyfta armarna i luften. Men jag orkar knappt få upp dom.

36_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_057174-2816076

Jag är i mål. När jag stannar kommer hela kroppens tyngd tillbaka och jag faller ihop. Benen bär inte, men jag känner en arm som tar tag i mig, och en till, och jag kan stappla bort och få min medalj. 11:08:21 blev sluttiden, och den avslutande maran gick på 3:49.

Jag är fruktansvärt nöjd, även om jag inte lyckades ta mig under varken 10 eller 11 timmar denna gången, så kapade jag personbästa rejält. Och det var mycket jobbigare, speciellt under löpningen. En mental kamp mot smärta och utmattning.

Brudfjällsracet 2016

Det har varit lite tyst från mig på bloggen ett tag nu, jag har brottats med en massa att göra och även haft en hel del skadeproblem under våren. Mer om det i ett annat inlägg, nu gäller det Brudfjällsracet!

Under helgen som gick var jag på träningsläger nummer två i Vänersborg med team alliansloppet. Efter ett hårt träningspass i SUB9 tempo på 8 mil under fredagskvällen var man rejält mör i benen under lördagsmorgonen. Speciellt som SUB9 fart i det här gänget innebär att snitta runt 42 km/h…

Lördagen bjöd på underbart cykelväder, och efter frukost drog vi upp till Mellerud. Vi från team alliansloppet startade givetvis i elitledet, och mitt mål var att hänga med så länge som möjligt.

thumb_IMG_4307_1024

Starten gick, och vi drog iväg i ett ganska saftigt tempo, så jag var tvungen att släppa efter redan 5 kilometer. Sedan låg man ensam och tryckte ett tag, innan Andreas kom upp och hjälpe till. Han hade också missat förstaklungan, och vi ledde nu istället det som kom att bli andraklungan.

Så efter starten var jaglite mer med på när man var tvungen att trycka på, och när man kunde släppa lite. Utför var det bara att glida ikapp, men det var segt uppför inledningsvis.

Vi kom ut på en slinga på c:a 5 mil som vi skulle köra 2 gånger. Otroligt fina miljöer, men väldigt backigt när vi efter 3-4 mil kom in i själva brudfjället… Jag pendlade mellan att känna mig fräsch och gå om hela klungan och gå upp och dra, till att vara helt slutkörd och knappt hänga på i svansen. Men jag höll ihop det, och in på andra varvet var jag ganska fräsch igen.

När det började gå uppför kunde jag tillochmed dra ifrån lite, men blev ganska snart ikappcyklad på de flackare partierna. Men jag lyckades håll fast i andraklungan hela varvet, och när vi närmade oss Mellerud igen kände jag mig återigen pigg, och sista halvmilen låg jag i täten och drog fram klungan. Ganska otaktiskt kanske, men det var ju första gången som jag var inblandad i något som skulle kunna liknas vid en klungspurt.

Och när vi kom in på upploppet, visade sig min orutin ganska omgående. Jag hade täten in i första rondellen, men hade för hög fart, så i den skarpa vänsterkurvan innan upploppet var jag tvungen att bromsa in, så att nästan hela klungan smet förbi mig.

Men jag tryckte mig in på en 43:e plats, på 3:15 enbart 10 minuter efter segraren. knappt 12 mil med en snittfart på strax under 36 km/h

Garmin connect

Officiellt resultat

Ironman Zürich 2015

Här kommer en sammanfattning av själva loppet. Jag postar ett separat inlägg om förberedelser inför loppet senare.

Söndag morgon 04:00 ringer klockan, och det är dags att gå upp och göra frukost. Vi bor på Fischers Fritz camping 2 km från eventområdet, så det är bara att gå iväg till starten. Sistaminuten kompletteringar till de olika växlingspåsarna. Prognosen har ju sagt regn och åska under dagen, så jag lägger ner en extra cykeltröja. Kollar cykeln, drar av skyddshöljet och beger mig till simstarten. Väl där får jag bekräftat att det är våtdräktsförbud som gäller, då vattentemperaturen är 25,2 grader. Ingen direkt fördel för en kille med väldigt tunga ben, men det är bara att acceptera.thumb_IMG_3167_1024

Nytt för i år är att det är rullande start med självseedning. Jag ställer mig i nästa långsammaste gruppen, 80-90 minuter, och väntar på start. Proffsen startar 06:40, och jag kommer i vattnet vid 07:00. Starten är lugn och fin jämfört med de vanliga masstarterna.

Jag tycker att jag ser lite grumligt, och kollar glasögonen. Märker att jag inte har tagit på dom alls, och drar ner dom över ögonen och fortsätter simma. Jag har kommit loss lite med crawlen de sista veckorna, och simmat i princip varje dag de sista 14 dagarna, så jag kommer snart in i rytmen. Men jag gillar inta alls att ligga ihop med andra och simma, då jag inte vill bli störd av sparkar och knuffar, så jag lägger mig 10 meter till vänster om hela fältet. Här kan jag simma ostört, även om det blir lite längre väg, och även om jag inte får hjälp av att ligga bakom någon.

Men oj vad lång det var till första bojen… kollar på klockan, och den visar 735 meter. Men det är bara att runda den och fortsätta. Det flyter på bra fram till varvningen, men där blir det trångt igen, och det är svårt att komma förbi. Väl framme vid ön blir jag uppdragen ur vattnet för att springa över och hoppa i på andra sidan. Jag vet att jag inte ens är halvvägs, den officiella sträckan är 1500 meter första varvet och 2300 andra. Men min klocka visar redan 1996 meter… Har väl simmat lite väl långt ut från banan… Tiden halvvägs är 48 minuter, vilket är lite mer än jag räknat med.

Andra varvet blir tungt. Det har börjat blåsa, och vågorna slår in i mun och näsa på vägen ut. Jag kan ju fortfarande bara andas åt ett håll, så det är bara att hålla sig flytande. Och fortsätta att crawla. Sista biten in mot växling ligger vågorna mot min vänstra sida, så det går bättre. Nu sväljer jag inte riktigt lika mycket vatten. Upp från vattnet klockar jag av på 1:48. GPS:en på klockan slutade fungera halvvägs in på sista sträckan, så distansen var bara knappa 3,7 km, men mer troligt vara att jag simmat drygt 4 km totalt. Och jag crawlade hela vägen! tiden var mindre viktig, då huvudmålsättningen med min simning var att kunna crawla på längre distanser. Och nu kan jag det, även i öppet vatten med en massa folk omkring mig.  Och utan våtdräkt dessutom.

Första växlingen till cykel. Nu var mitt orosmoment avklarat, och nu var jag på tryggare mark med mina två bästa grenar kvar. Växlingsområdet är stort, och det är lång väg att ta sig runt. Jag tog det ganska lugnt, för lugnt kan man tycka om jag jämför mina växlingstider med övriga. Men det var skönt att få allt på plats. Fast när jag skulle trycka fast skorna i pedalerna ville dom inte klicka i, och jag insåg att jag inte tagit bort klosskydden. Av med dom, och släng dom. Upp på cykeln och iväg.

1101_011845

Jag tänkte öppna halvlugnt för att komma in i cyklingen, men samtidigt få upp värmen. Jag hade ont i magen efter simningen. Nästan 2 timmar i vattnet gjorde att jag fick magknip när jag drack sportdryck. Men de första tre milen var det ganska platt, och där kunde jag snitta runt 35 km/h. Och nu började jag passera en massa folk. Lite för att ha nåt att göra började jag räkna hur många jag passerade. Det blir också ett bra sätt att dela upp loppet i mindre etapper.

Sedan var det dags för backarna. Jag fruktade the beast, men tyckte att det inte var så farligt halvvägs in på första varvet. Nu borde backen ha kommit, och visst, jag hade klättrat endel, men inte så mycket. Fast då hade jag såklart inte kommit fram till backen ännu… Efter att ha klättrat stående i pedalerna i 1 km tänkte jag att nu tar backen slut. men det gjorde den inte. den bara fortsatte. 3km brant uppför. Jag såg till att ligga precis under syratröskeln, och kunde klättra på stora kuggen fram hela tiden. Men sedan gick det utför visste jag. Och det gjorde det ett litet tag, innan nästa klättring startade. Inte lika brant, men mer än 5 km lång.

Och sedan bar det utför… Riktigt mycket utför. Jag låg i fartställning, och såg på hastighetsmätaren att den började närma sig 80km/h. Härligt tänkte jag, bra med fart. Men när jag närmade mig en kurva längre ner och skulle bromsa, märke jag att farten knappt minskade något, och det började lukta bränt… Så det var bara till att ställa sig upp, lägga på så mycket broms man kunde, och hoppas att det inte kom en skarp kurva. Men det gjorde det inte, och nu var det platt igen. En liten klättring på 1km innan varvning vid Heartbreak Hill. Men en brant sådan. Första varvet tog 2:50, så jag låg gott och väl över 30 i snitt.

1101_027496

Och ut på andra varvet. Första 30 km var platta, och mycket ligga på barsen och pumpa på. Men jag började få rejält ont i röven, och längtade efter klättringarna där man kunde ställa sig upp. Fast denna gången var benen inte lika fräscha, och det svarade inte lika bra när jag ställde mig upp. Och när jag kom till the beast var det bara att växla ner till lilla kuggen fram, och sitta och tugga sig uppför. Denna gången tog klättringen 2 minuter längre tid än på första varvet, och nästa klättring, som jag inte hade tyckt var nåt annat än lite seg på första varvet, var riktigt jobbig. Men så skall det väl vara…

Sista biten in mot heartbreak hill var platt, och jag pumpade på så gott det gick. Det hade börjat blåsa endel, och det var motvind större delen. Och heartbreak hill var riktigt seg andra gången. Andra varvet gick på över 3 timmar, men jag hade ändå gjort 18 mil på 5:54 trots alla backar. Så det får man vara nöjd med. Och just det, jag passerade 560 cyklister, och blev passerad av 15 :)

Sista växlingen inför löpningen. Jag tog återigen god tid på mig, pinkade i 5 minuter, och fick ryggen insmord med solkräm. Nu var det riktigt varmt ute, dryga 30 grader i skuggan och stekande sol. Så man fick sig en liten triathlonbrännan ändå.thumb_IMG_3175_1024

Jag struntade i snabbsnörning, och bytte strumpor. Ville ha bra skor inför det avslutande marathonloppet. Eftersom jag hade tagit det ganska lugnt i växlingen kom jag ganska snabbt in i löpningen. Steget satt ganska fint, och ett lugnt och fint tempo strax under 5 min/km gjorde att det kändes rätt fint. Nu var jag i mitt rätta element, och jag fortsatte att räkna hur många jag passerade.

Första vätskekontrollen kom efter bara 1 km, och dom serverade både frukt och nötter förutom all skräpmat som brukar finnas. Så jag vräkte i mig. Troligen lite för mycket, men jag ville ha bra med energi. Kontrollerna fortsatte att komma med 2km mellanrum hela loppet, och första varvet gick relativt lätt. Strax över 50 minuter på 10,5 km är helt OK.

Men sedan blev det tyngre. Andra varvet började benen säga ifrån. Ingen kramp, trots att jag bara fick i mig 1 elektrolyttablett innan jag tappade påsen, men det gjorde ont. Men ute på 3:e varvet slutade jag räkna hur många jag passerat  (jag räknade till 560 innan jag slutade halvvägs) och började tänka på vad det var jag höll på med. Inte på ett dåligt sätt, utan på samma sätt som jag brukar tänka när det känns tungt i slutet av lopp jag har förberett mig länge inför.

1101_038636

Nu är det 18 km kvar. Njut av dom. Du har sett fram emot detta i 1 år snart, så njut av dom sista kilometrarna. Se varje avverkade kilometer som en kär vän som du tar avsked ifrån, och alla som ligger framför dig som fantastiska bekantskaper. Och njut av varje kilometer. Spring lätt, spring enkelt och utan ansträngning. Du älskar att springa, du kan springa mycket längre än detta, och du kommer att springa mycket längre. Att benen gör ont är bara ett tecken på att du är där du skall vara. I steget. I löpsteget. Här och nu.

Så det gjorde ont, men jag sprang med ett leende på läpparna. Och jag fortsatte att trycka i mig energi, nu i form av gels. Och kilometrarna flöt på. Snart var jag framme vid den sista , och då var det bara att trycka på. Rakt igenom sista vattenkontrollen, och in på upploppet.

1101_060301

Och att höra sitt namn ropas upp, ”Tomas, you are an Ironman!” var fantastiskt skönt. Och hela familjen var på plats vid målet. Och sedan var jag bara nöjd. Tiden, 11:42:59, var kanske inte vad jag hoppats på, men jag visste å andra sidan inte har det skulle kännas. Den avslutande maran gick på 3:44, och det är faktiskt min näst snabbaste mara. Jag var inte speciellt trött, men ont i kroppen såklart. Ingen kramp. Jag har nog lärt mig hur man förbereder sig innan och under sådana här lopp numera.

 

Och nu har jag gjort min ironman. Jag tror att detta var en första och den sista med tanke på hur mycket förberedelser man måste lägga in som ”stör” den övriga träningen. Men jag fortsätter nog att simma lite. Som återhämtning efter hårdare pass…

1101_072131

 

Här är länken till loppet på garmin connect: https://connect.garmin.com/modern/activity/838714281

Och här är länken till det officiella resultatet:
http://tracking.ironmanlive.com

 

Vätternrundan 2015

Dags att testa om vinterns och vårens cykelträning har gett nåt resultat. De sista två veckorna har kännts bra, och i måndags körde jag en tävling på gocartbanan i Torslanda. 30 minuter + 1 varv. Jag har aldrig kört så hårt på cykeln. Över tröskeln i princip hela passet gav mersmak.

Och i onsdags körde jag sista passet inför vätternrundan, ett brickpass med 2 timmar G2 cykel och 40 minuter distanslöpning. Satte nytt pers på 40k på cykel med 6 minuter, och jag kände mig stark hela vägen.
IMG_3045.JPG
Jag packade husbilen på torsdagen, och drog iväg tillsammans med min kära mor som sällskap mot Motala på fredagsmorgonen. Jag hade fått en kass startid, 23:52, eftersom jag inte hade nåt team att köra med. Nu var det inget problem att byta, så jag startade 04:56 istället.

Vid starten såg jag ett gäng från Motala AIF CK som hade samma starttid som jag, så jag kollade med dom vad dom hade för mål, och dom ville köra sub9, vilket passade mig perfekt. Så jag tänkte hänga på dom från början.

starten var flyttad i år, men precis som vanligtblev vi eskorterade ut ur Motala i makligt tempo. Och när vi sen började köra gick det väldigt lätt. Ganska snart hade hela Motalagänget rullat förbi, och jag la mig i svansen bakom ett par tyskar som också hängde på.

Vädret var perfekt. Och även om det var motvind, så blåste det inte speciellt mycket. Men det är rätt ryckigt i svansen på en klunga, så när team Pölder passerade så tänkte jag hänga på dom istället. Men det var inte direkt lättare, då dom låg och roterade, och det är svårt att hitta ett bra bakhjul när man inte är med i rotationen.

jag låg och tätade luckan mellan pölder och Motala, som låg direkt bakom, men jag ville inte lägga mig bakom Motala, för om jag tappade där så fanns det ingen backup. Så jag trampade på, och det kändes rätt bra. Förutom när jag satte min trekbar i halsen, och tappade ryggen. Men jag fick en knuff i ryggen, och extrafart, och kunde fortsätta täppa igen.

pölder teamet gick i en privat depå efter 10 mil, så jag hakade på Motala igen. I jönköping började ett par killar i motalagänget att tröttna, så jag gick in och tätade rotationen, och då var det ok för mig att vara med och rotera. Och så mycket lättare det blev! Att hela tiden ha ett hjul att hänga på, inga konstiga ryck, och upp och dra en liten stund.

Vi pausade i Fagerhult, och trots att jag bara hade druckit en flaska, så tillbringade jag större delen av stoppet i pissoaren. Man jag fyllde på med mer tailwind, greppade två bananer och en bulle, och hakade på motala igen.
IMG_3046.JPG
Ganska snart märkte jag att vi blev färre och färre som var med och drog i rotationen, och upp emot Hjo vid 17 mil var vi bara 6-7 stycken som var upp och tryckte på. Men jag kände mig fortsatt stark, och hade inga planer på att lägga mig bak på rulle och vila.

Vi stannade till snabbt vid Boviken vid 22,5 mil, och rullade iväg igen. Nu var det väldigt många slitna motalacyklister som ville ligga på rulle, så härifrån och in var vi bara 5 pers som låg uppe och höll fart. Men jag kände mig fortsatt stark, så det var inget större problem.

Jag började få känningar i vänster knä, men det vore konstigt om det inte kändes någonstans efter så många mil. Jag körde även på ganska tunga växlar, tycker att det är lättare att hålla farten uppe då.

Med 1 mil kvar ville motalagänget samla ihop alla och rulla i mål gemensamt, så jag tryckte på ensam sista biten in mot mål. Och även om det blåste mot, och utan några ryggar att gå på, så kunde jag snitta runt 38 km/h sista milen.

Och så kom målet! Fullt med folk som vanligt, så jag var tvungen att kliva av cykeln innan jag passerade mållinjen. På 8:47! Mamma stod vid målet och hejade och fotade, och det känns extra bra att gå i mål när man möts av kärlek!
IMG_3053.JPG
Jag lämnade inte in cykeln, jag och mamma satte oss i parken och käkade vegetarisk pasta med lättöl. Just den vegetariska kosten, samt att jag struntar i sockerbomber under loppet, är nog hemligheten till att jag har kännt mig så fräsch under de senaste loppen. Lätt och fin i kroppen, men ändå fullalddad med glykogen i musklerna.

Eftersom mamma körde, behövde jag inte vänta 6 timmar innan jag körde hem. Husbilen leverar igen. Fantastiskt praktiskt när man är ute och tävlar.