månadsarkiv: juni 2015

Vätternrundan 2015

Time to test if the winter and the spring cycle training has given any results. The last two weeks has felt good, and on Monday I ran a contest on the go-cart course in Torslanda. 30 minutes + 1 lap. I've never driven so hard on the bike. Above the threshold, in principle, the entire session gave you wanting more.

And last Wednesday I drove the last pass before vätternrundan, a brickpass with 2 hours G2 cycle and 40 minutes distance running. Set a new personal record on the 40 k bike with 6 minutes, and I felt strong all the way.
IMG_3045 .jpg
I packed the Camper on Thursday, and headed along with my dear mother as a companion to Motala on Friday morning. I had a crummy start time, 23:52, since I didn't have any team to run with. Now it was no problem to change, so I started 04:56 instead.

At the start I saw a bunch of Motala AIF CK that had the same start time as I had, so I checked with them what they had for the target, and they wanted to run the sub9, which suited me perfectly. So I was going to hang on to them from the beginning.

the start was moved this year, but just as usual we escorted out of Motala in leisurely pace. And when we then started cycling, it was very easy. Pretty soon the whole Motala gang rolled past, and I joined in the tail behind a couple of Germans who also hung on.

The weather was perfect. And even if it was a head wind, there wasn't much of it. But it is quite jerky in the tail of a cluster, so when Pro teams passed so I thought I'd hang on to them instead. But it was not directly help, when they low and rotated, and it's hard to find a good rear wheel when it is not in the rotation.

I lay and sealed the gap between pro and Motala, which was directly behind, but I didn't want to put me behind Motala, because if I lost where there was no backup. So I stepped on, and it felt pretty good. Except when I put my trekbar in my throat, and dropped back. But I got a nudge in the back, and extrafart, and could continue to clog again.

Pro team went into a private account after 10 miles, so I latched onto the Motala again. The University began a couple of guys in motala gang to get tired, so I went in and sealed the revolution, and then it was ok for me to be with and rotate. And so much easier it became! To have a wheel to hang on, no strange jerks, and up and take a little while.

We paused in Alberta, and even though I had only drunk a bottle, so I spent the better part of the stop in the urinal. One I filled in with more tailwind, gripped two bananas and a bun, and latched onto the motala again.
IMG_3046 .jpg
Pretty soon I noticed that we were fewer and fewer who pulled in the rotation, and up against Hjo at 17 miles, we were just 6-7 pieces that were up and pressed on. But I felt strong, and had no plans to put me back on the reel and rest.

We stopped quickly at Boviken at 22.5 mil, and rolled out again. Now it was very many worn motala cyclists who wanted to be on a roll, so from here and in we were only 5 people that were up there and kept the speed. But I felt strong, so it was not a big problem.

I began to have sensations in his left knee, but it would be strange if there was somewhere after so many miles. I ran even on fairly heavy bills, find it easier to keep the momentum then.

With 10 km left wanted to motala gang gather all and roll in case joint, so I pressed on alone the last stretch towards the target. And even though the wind was against, and with no backs to go on, so I was able to average around 38 km/h last mile.

And then came the goal! Full of people as usual, so I had to get off the bike before I crossed the finish line. At 8:47 PM! Mom stood at the finish and cheered and photographed, and it feels extra good to go in goal when faced with love!
IMG_3053 .jpg
I did not submit the bike, mom and I sat in the Park and ate vegetarian pasta with light beer. Just the vegetarian diet, and I could care less about the sugar bombs during the race, is probably the secret I have known me so fresh in the last races. Easy and Nice in the body, but still fullalddad with glycogen in the muscles.

Because mom was driving, I had to wait 6 hours before I drove home. The camper delivers again. Amazing handy when you're out there and competing.

Vätternrundan 2015

Dags att testa om vinterns och vårens cykelträning har gett nåt resultat. De sista två veckorna har kännts bra, och i måndags körde jag en tävling på gocartbanan i Torslanda. 30 minuter + 1 varv. Jag har aldrig kört så hårt på cykeln. Över tröskeln i princip hela passet gav mersmak.

Och i onsdags körde jag sista passet inför vätternrundan, ett brickpass med 2 timmar G2 cykel och 40 minuter distanslöpning. Satte nytt pers på 40k på cykel med 6 minuter, och jag kände mig stark hela vägen.
IMG_3045.JPG
Jag packade husbilen på torsdagen, och drog iväg tillsammans med min kära mor som sällskap mot Motala på fredagsmorgonen. Jag hade fått en kass startid, 23:52, eftersom jag inte hade nåt team att köra med. Nu var det inget problem att byta, så jag startade 04:56 istället.

Vid starten såg jag ett gäng från Motala AIF CK som hade samma starttid som jag, så jag kollade med dom vad dom hade för mål, och dom ville köra sub9, vilket passade mig perfekt. Så jag tänkte hänga på dom från början.

starten var flyttad i år, men precis som vanligtblev vi eskorterade ut ur Motala i makligt tempo. Och när vi sen började köra gick det väldigt lätt. Ganska snart hade hela Motalagänget rullat förbi, och jag la mig i svansen bakom ett par tyskar som också hängde på.

Vädret var perfekt. Och även om det var motvind, så blåste det inte speciellt mycket. Men det är rätt ryckigt i svansen på en klunga, så när team Pölder passerade så tänkte jag hänga på dom istället. Men det var inte direkt lättare, då dom låg och roterade, och det är svårt att hitta ett bra bakhjul när man inte är med i rotationen.

jag låg och tätade luckan mellan pölder och Motala, som låg direkt bakom, men jag ville inte lägga mig bakom Motala, för om jag tappade där så fanns det ingen backup. Så jag trampade på, och det kändes rätt bra. Förutom när jag satte min trekbar i halsen, och tappade ryggen. Men jag fick en knuff i ryggen, och extrafart, och kunde fortsätta täppa igen.

pölder teamet gick i en privat depå efter 10 mil, så jag hakade på Motala igen. I jönköping började ett par killar i motalagänget att tröttna, så jag gick in och tätade rotationen, och då var det ok för mig att vara med och rotera. Och så mycket lättare det blev! Att hela tiden ha ett hjul att hänga på, inga konstiga ryck, och upp och dra en liten stund.

Vi pausade i Fagerhult, och trots att jag bara hade druckit en flaska, så tillbringade jag större delen av stoppet i pissoaren. Man jag fyllde på med mer tailwind, greppade två bananer och en bulle, och hakade på motala igen.
IMG_3046.JPG
Ganska snart märkte jag att vi blev färre och färre som var med och drog i rotationen, och upp emot Hjo vid 17 mil var vi bara 6-7 stycken som var upp och tryckte på. Men jag kände mig fortsatt stark, och hade inga planer på att lägga mig bak på rulle och vila.

Vi stannade till snabbt vid Boviken vid 22,5 mil, och rullade iväg igen. Nu var det väldigt många slitna motalacyklister som ville ligga på rulle, så härifrån och in var vi bara 5 pers som låg uppe och höll fart. Men jag kände mig fortsatt stark, så det var inget större problem.

Jag började få känningar i vänster knä, men det vore konstigt om det inte kändes någonstans efter så många mil. Jag körde även på ganska tunga växlar, tycker att det är lättare att hålla farten uppe då.

Med 1 mil kvar ville motalagänget samla ihop alla och rulla i mål gemensamt, så jag tryckte på ensam sista biten in mot mål. Och även om det blåste mot, och utan några ryggar att gå på, så kunde jag snitta runt 38 km/h sista milen.

Och så kom målet! Fullt med folk som vanligt, så jag var tvungen att kliva av cykeln innan jag passerade mållinjen. På 8:47! Mamma stod vid målet och hejade och fotade, och det känns extra bra att gå i mål när man möts av kärlek!
IMG_3053.JPG
Jag lämnade inte in cykeln, jag och mamma satte oss i parken och käkade vegetarisk pasta med lättöl. Just den vegetariska kosten, samt att jag struntar i sockerbomber under loppet, är nog hemligheten till att jag har kännt mig så fräsch under de senaste loppen. Lätt och fin i kroppen, men ändå fullalddad med glykogen i musklerna.

Eftersom mamma körde, behövde jag inte vänta 6 timmar innan jag körde hem. Husbilen leverar igen. Fantastiskt praktiskt när man är ute och tävlar.