Alla inlägg av thomee

Ironman Haugesund 2018

Dags för årets andra Ironman, och denna gången gick resan till Haugesund i Norge. Jag hade inte bokat något boende, då jag tänkte att Norge ligger ganska nära, och jag tar bilen. Men veckan innan började jag kolla vart jag skulle, och såg att det var 70 mil på småvägar, så jag bokade upp med en husbilsplats på en camping ganska nära starten. Problemet var ju bara det att jag inte har någon husbil längre. Men jag sover i bilen. Det har jag gjort tidigare.

Jag åkte upp på fredag efter middag, körde i 5 timmar, och sov över i bilen. Resan upp var magisk. När man väl kom in i telemarken, så var resten av vägen värt hela trippen. Jag kom till Haugesund vid ett-tiden och gick direkt och hämtade ut mitt deltagarkit och drog till campingen. Packade ut mitt fältkök, och satte på lite glutenfri pasta på kokplattan, och stekte på lite pulled oats samtidigt som jag gjorde iordning mitt läger innan jag drog iväg och checkade in cykeln. Jag hade redan packat iordning löp och cykel väskorna hemma, så det gick snabbt att komma iordning.

Jag gick och la mig tidigt. Redan 19.00 och låg och tittade på serier tills jag somnade. Starten gick 07.00, så jag ställde klockan på 05:30. Ingen idé att stressa iväg för att sedan vänta på simstarten, speciellt inte som det är rullande start, och jag tänkte inte hoppa i först. En lätt frukost, ljust glutenfritt rostbröd, juice och kaffe. Tog med mig två gels att trycka i mig innan simstarten, och gick iväg till startområdet. Ett snabbt toabesök, och sedan på med våtdräkten, vita kassen i handen med ombyte, och in i rätt startled. Det var rätt stora hopp mellan grupperna, så jag ställde mig långt fram i 75-90 minutersgruppen. Tänkte inte göra om misstaget från Lanzarote med panik i starten och närdödenupplevelse ute i havet.

Klämde sista gelen i kön ner mot starten. Vi kom ganska snabbt på plats, och det var bara drygt 500 deltagare, så jag kom i vattnet redan 07:08. Jag gick ut lugnt, mycket lugnt för att vänja kroppen vid vatten och att få igång andningen. Även om det var vågstart, så var det rätt bökigt med deltagare som var antingen för snabba eller för långsamma för startgruppen. Men efter några hundra meter hittade jag min takt. Så länge jag hade linan till höger om mig var det lätt att simma, och det hade jag hela första rundan ner till vändningen.

Jag kom ikapp simmare framför mig, och la mig i suget bakom. Men då kändes det som om jag nästan inte simmade alls. Jag bestämde mig ändå för att ligga kvar och ta det lugnt en stund innan jag passerade. Om jag håller uppe ett lugnt crawl hela vägen, så kommer jag att komma in på under 1:20. Kollade på klockan halvvägs när vi sprang upp på stranden, och det hade då gått 40 minuter. Helt ok för min del, så det var bara att hoppa i igen och fortsätta.

Mönstret upprepade sig, jag kom ikapp simmare framför, och la mig på deras fötter, bara för att känna att det går för långsamt. Så jag simmade förbi och letade efter fritt vatten där jag kunde komma in i min egen rytm. Och på andra varvet kändes det bra hela vägen. Lugn och fin simning, och upp ur vattnet på 1:18. Samma tid som i Köpenhamn förra året. Inte så snabb som jag hade hoppats på att vara i år, men ändå godkänt. Plats 62 i M45-49 och 349 totalt efter simningen.

Det var ganska lång löpning till växlingsområdet, men väl där fick jag snabb hjälp att dra av våtdräkten. Och denna gången hade jag packat ner en handduk i cykelpåsen, så bytet gick snabbt för en gångs skull. Torka av sig, på med cykelskor och hjälm, och springa iväg för att hitta cykeln. 5:50 totalt.

Ut på cyklingen. Jag hade med mig en flaska gel i ryggfickan, två flaskor sportdryck, samt 2 bars och 3 gels till i ramväskan. Som vanligt tappade jag en flaska direkt över fartguppen inne i bostadsområdet, men den var ändå mest en reservflaska. Jag visste att första stationen kom redan efter 22 km, och jag hade gott om vätska. Fick i mig en bar ganska omgående, och kom in i rytmen, och passerade cyklist efter cyklist.

Första delen av banan var snabb och skön. Rullande vägar där man kunde hålla bra fart även uppför. Passerade första 3 milen på 52:30 minuter, drygt 34 km/h i snitt. En snabb huvudräkning visade att jag skulle få en sluttid på 5:18 med det tempot. Men jag anade också att vi hade haft lite medvind ut från Haugesund, så en rimlig målsättning blev att sikta på 5:30, vilket skulle innebära 55 minuter/30 km. Lätträknat.

Förutsättningarna var närmast idealiska, och fastän det blåste lite på första varvet, så gick det ändå smidigt och utan problem. 60km passerade jag på 1:46. Fortfarande 34 km/h i snitt, och bra känsla i ben och kropp. Jag följde min energiplan, tog en gel på varje station, och en däremellan.

Halvvägs passerade vi genom Haugesund, och tiden var 2:40, vilket pekade mot en sluttid ner mot 5:20. Men jag visste att av 2000 höjdmeter totalt, var 750 på första halvan och 1250 på andra halvan. Så jag förberedde mig på lite mer klättring. Och mer klättring blev det. 120 km passerade jag på 3:39. Första 3 milen på andra varvet hade alltså gått bara precis över 30 km/h. Och vägarna var mindre nu. På väg ut och in i Haugesund var det trixiga små cykelvägar, med farliga kurvor och mycket backar. Men även ute på landsbygden var det mer svårcyklat. Backarna var längre, och utförslöporna var knixigare med mycket kurvor.

Efter 140 km kom vi till dagens längsta stigning. 110 höjdmeter totalt låter inte så mycket, men jag började bli trött i benen. Jag fortsatte att passera cyklister, men det gick segare nu. Och det fanns inte lika många att passera. passerade 150 km på 4:38, och fortfarande över 30 km/h i snitt.

Vägen in mot växlingen gick på mycket knixiga cykelbanor och smågator inne i bostadsområden, så tempot sjönk här. Jag kom ändå in till växlingen på 5:40, på en cykelsträcka där jag hade 60:e tid totalt och 9:e tid i min åldersgrupp. Placeringsmässigt hade jag avancerat nästan 250 placeringar totalt, och låg nu på en 18:plats i min åldersgrupp. Men när jag hoppar av cykeln så kan jag knapp gå, och än mindre springa. Ländryggen har tagit mycket stryk i aeropositionen, och jag börjar fundera på om jag kommer att kunna springa överhuvudtaget.

Men jag linkar iväg till växlingszonen, och plockar av mig hjälm och cykelskor. Och eftersom det funkade så bra med vasselin på fötterna, smorde jag in dom nu också, drog på ett par strumpor, på med skorna och nummerlappen. Precis som på Lanzarote så behövde man inte ha med sig nummerlappen på cyklingen, vilket är rätt skönt. Och så stapplade jag iväg. Bytet gick ändå på 5:38 som är riktigt bra för att vara mig.

Jag hade inga större förhoppningar om att kunna hålla någon som helst fart under löpningen, så jag gick ut lugnt, och stannade för att pinka på första kilometern. Växlingsområdet låg en bit utanför staden, så första kilometerns löpning gick runt skön där vi simmat tidigare, och sedan sprang vi på småvägar och cykelbanor ner till varvbanan inne i stan. Första vätskestoppet kom efter drygt 3 kilometer. Tog ett glas vatten, en gel, en klunk cola och en klunk redbull. Jag kände mig ganska trög och risig här, men kämpade på. Jag visste att det går upp och ner, och jag hoppades att detta var en temporär dipp. Jag kunde ändå hålla tempot uppe hyggligt, och kilometerpasseringarna låg på drygt 5 min/km

Jag hade läst i programmet innan att löpningen kunde betraktas som platt och snabb, men oj vad fel det var. Ner mot och upp från kajen var det rätt branta stigningar, och jag såg många som gick här. Sedan var resten av löpning lätt upp eller lätt ner, aldrig platt. Totalt var det 360 höjdmeter på löpningen, så den var långtifrån platt och snabb.

Efter några kilometer till började det kännas bättre i kroppen. Jag drog ner på vätskan vida stationerna, och höll mig till redbull och cola samt en gel. Då det var 3  km mellan varje station, så var detta ganska lagom. Vattnet använde jag mest till att svalka av mig i värmen.

Och såhär flöt det på. Första varvet utforskar man banan. Andra varvet bekräftar man det man utforskat. Tredje varvet är ju det näst sista, och sista varvet njuter man. Publikstödet var fantastiskt nere vid kajen. Vi sprang förbi här 8 gånger innan målgång, och speakern gjorde ett fantastiskt jobb. Vanligtvis får man sitt namn uppropat enbart när man passerar mållinjen, men här hejade dom på en varje passering. Jag passerade halvvägs på 1:52, och gjorde faktiskt en negativ split på maran då jag gjorde andra halvan på 1:49 för en totaltid på 3:41 på maran.

I mål hade jag passerat ytterligare drygt 20 löpare totalt, och 4 till i min åldersgrupp, så jag slutade 14:e i M45-49, och 84 totalt, med bara 5 kvinnor framför mig. Mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Jag hade inte Kona lottningen med i planeringen, då jag hade en 10 timmar bilresa hem, och arbete dagen efter. Men jag var ändå lite orolig när jag kommit hem. Tänk om jag hade fått en plats… Så jag kontaktade den svensk som var framför mig i resultatlistan, och han hade varit på plats och inte fått en plats. Så jag kunde pusta ut.

Några dagar efter kollar jag in ironman rankingen. Jag har fått 4236 poäng för loppet, och tillsammans med de poäng jag skrapade ihop i Lanzarote, ger 7561 poäng en förstplats i sverige, och en 15:e plats totalt i världen i min åldersgrupp. Jag har också fått en guldmarkering, så jag får guldbadmössan i Kalmar. Så nu måste jag träna på…

Länk till Ironman ranking

 

Cappadocia Ultra 110 k

Jag skall säga det direkt, så att ni vet. Detta var det mest välarrangerade lopp jag har sprungit. Allting från sajten där man bokade loppet, till transporter, boende, start och mål, dropbags och checkpoints. Och loppet var inte 110 km, utan 117.

Men vi börjar från början. Jag tittade som vanligt på kvallopp till Western States, och ville göra något annat än Templiers i år. Turkiet och kappadokien såg intressant ut, och jag frågade om det var någon som ville hänga med. Mervi, Johan och Simon visade tidigt intresse, så i Maj bokade jag in oss på Castle Cave Hotel efter att vi hade anmält oss. Jag hade ingen direkt tanke på vad det var för område loppet gick i när jag anmälde mig, men ganska snart visade det sig att det var ett underbart område på det Turkiska höglandet.

Vi tog flyget ner på Torsdag morgon, och var framme i Urgup vid 8 på kvällen. Castle Cave var ett hotell uthugget ur sandstensklipporna, och även om det var ett av de dyrare hotellen, betalade vi inte mer än 1000:- per person för fyra nätter.

Fredagen ägnade vi åt att packa. Jag hade en ambitiös nutritionsplan, där jag hade beräknat den mängd energi jag behövde få i mig per delsträcka på Umaras Energikalkylator. Då det fungerade så bra på vätternrundan och Ironman Köpenhamn att bara köra på rena kolhydrater i form av Maurten och gels, så tänkte jag testa samma strategi på ett ultralopp. Inget fett eller protein, bara kolhydrater. Så jag bakade runekakor på maltodextrin, fruktos, sackaros, sirap och havregryn, vägde upp gott och blandat och blandade ner torkade aprikoser och fikon och packade allt i små påsar som jag märkte med delsträcka, längd och mängd kolhydrater. Sedan var det bara att plocka fram rätt påse till rätt delsträcka.

Lördag morgon, väckning 05:00 och upp till en dukad frukostbuffé. Jag ville ha en realtivt lätt, kolhydratrik frukost, så jag hade med mig lite havregryn som jag åt med fikon, aprikos och banan och sköljde ner med juice och kaffe.

START – URGUP – 07:00

Starten gick 07.00, och det var en underbar dag. Lite småkyligt på morgonkvisten, men jag visste att det skulle bli varmare framåt dagen. Mycket varmare. Jag ville vara hyggligt långt fram så att jag skulle slippa trängseln i början, då vi ganska snart kom in på singeltrail där jag visste att det skulle vara svårt att ta sig förbi.

Jag startade därför lite snabbare än jag tänkt, och kom ganska snart in i rytmen. Det var ett underbart skådespel på himlen, där ett 50-tal luftballonger stilla steg upp i morgonsolen över ett magiskt fint stenlandskap. Det var kallt, och jag hade behövt handskar, men tänkte att snart kommer cirkulationen igång.

CP 1 – IBRAHIMPASA – 10,7 km – 01:03:49

Jag kom till första checkpoint efter en dryg timme, och jag hade inte gjort åt ens hälften av min energi eller mitt vatten, så jag beslutade att jag inte skulle fylla på en tredje flaska. Johan kom ikapp mig på kontrollen, och han såg pigg ut. Jag stack iväg före honom, men han kom ganska snart ikapp och förbi mig.

Jag hade fullt sjå med att stoppa i mig allt godis jag hade med mig. De flesta selfies ser därför ut som den nedan, där hela munnen är knökad med gott. För en som inte äter socker i vanliga fall, och som inte rört en godisbit annat än under ultraträning, var det hur gott som helst, och under andra sträckan åt jag ikapp det jag inte fick i mig under första sträckan.

Efter några minuter hörde jag en bekant röst bakom mig, och det var Mervi som hejade på mig. Jag hittade en fin utsiktspunkt, och väntade in henne, då hon inte var långt bakom. Även om solen inte hade börjat värma ordentligt ännu, började jag redan här att känna att detta skulle bli en jobbig dag. Mervi såg som vanligt otroligt pigg ut, och vi slog följe fram till nästa kontroll.

 

CP 2 – UCHISAR – 26,7 km – 02:57:09

Andra kontrollen var längst uppe i en liten by, inne i en grotta. Mervi var klar tidigt, och stack i förväg, jag packade om mina små godispåsar och drog iväg någon minut efter henne. Först var det utför någon kilometer innan vi kom ner i en dalgång där vi sprang på en sandstig. Jag vet att jag kände mig seg, men jag tog mig forfarande framåt i helt ok tempo. jag tappade iallafall ingen placering, och ganska snart var jag vid nästa kontroll.

Vägen dit gick till stor del nere i dalgångar, och även här fick jag sällskap av hundar. Jättetrevliga och bra sällskap, men dom var rätt kassa på att gå i trappor.

CP 3 – GOREME KUTUP AYISI – 34,4 km- 03:55:48

På väg in i kontrollen mötte jag Mervi som var på väg ut. Det var det sista jag såg av henne under tävlingen, och hon avslutade starkt som 4:a totalt, och 3:a i sin åldersklass. Själv lunkade jag på när vi kom in på tävlingens bästa parti när det kommer till löpkänsla. Längs en berssida ringlade sig en singeltrail fram, böljande upp och ner med en fantastisk vy till vänster. Bilden nedan visar början på stigen, som var populär för mtb cyklister på utflykt.

CP 4 – CAVUSIN – 45 km – 5:28:07

Efter 45 km började jag bli lite trött på att springa, och äntligen såg det ut som om det skulle bli lite backigare. Hittills hade stavarna bara varit mest i vägen, men nu verkade det äntligen som om det blev lite backe. Jag satte av uppför och passerade snart ganska många trötta löpare. Uppför är jag stark, så jag var ganska besviken över att backen tog slut efter bara 350 höjdmeter.

Men vilka vyer! Jag var tvungen att stanna till och fotografera då och då, för efter varje kurva blev utsikten än mer fantastisk. Klockan var nu strax efter ett, och det började bli rejält varmt. Jag åt extra mycket salt, då jag började känna av lite huvudvärk, och jag höll mig till vatten och energiplanen helt perfekt än så länge.

CP 5 – AKDAG – 49,8 km – 06:35:22

När jag nådde det lilla beduintälten som var den 5:e kontrollstationen, så kunde man skymta Urgup i fjärran. Snart var första halvan avklarad, det var bara lite nerför och lite uppför i en knapp mil innan andra halvan skulle börja.

Jag tuggade på så gott det gick i värmen, och efter 55km såg jag en man sitta vid sidan av vägen vid ett fält. Han såg ganska nestämmd ut, så jag stannade och frågade hur det var med honom. Han hade fått löparknä, och kunde inte ta ett stag till. Det finns inget att göra sa han. Jag har lite doklofenak, sa jag, och då sken han upp. Jag tog fram min välfyllda förstahjälpen väska, och fiskade fram en padodil och två voltaren 25mg. Gav honom dessa och lite vätska, och visade hur han skulle stretcha för att det skulle släppa. Jag kom in i coachingmode, och fortsatte utläggningen kring hur han skulle styrketräna och massera ITB senan för att det skall släppa. Han hade ju bara 5 km kvar, så den sista biten skulle han nog fixa.

Själv insåg jag att jag var nästan lika trött, fast jag hade 6 mil kvar.

CP 6 – URGUP – 57,9km – 07:46:20

Jag kom in till Urgup och vår dropbag gott och väl under 8 timmar som hade varit målet. Genast kom en funktionär med vatten, och en annan kom springande och kollade in mitt nummer för att hämta dropbagen. Ytterligare en funktionär kom med soppa. Ompysslad var ordet.

Jag bytte mot min andra påse kolhydrater, och stack iväg ut igen. Nu ändrade banan karaktär. Vi sprang på bakgator, på åkrar och på smutsiga småstigar. Banan kantades av slängda pumpor och skräp. Brant upp och ner för dalgångar innan vi lämnade samhället och kom ut på landsbygden igen. Det var en bra bit till nästa kontroll, och magen hade börjat säga ifrån lite mer.

Jag började få det jag kallar ultrablues. Huvudet vill inte springa mer. Benen kan rent fysiskt springa, men det gör ont, och man tar varje tillfälle i akt att se en uppförsbacke framför sig där det är ”lagligt” att gå. Och det var en lång delsträcka, men snart såg jag sjön i fjärran. Gott, snart började backarna i loppet tänkte jag.

CP 7 – DAMSA – 72,9 km – 10:05:01

Detta var sista kontrollen då jag åt något på ett bra tag. Och det jag åt var en citronskiva med salt på och en kopp te. Jag var trött på godis. Jag var trött på runekakor. Jag var trött på fikon, aprikoser, dextrosol och gel. Jag började dessutom att må illa, och kände att det även tryckte på andra vägen.

Men vägen visade återigen prov på vackra vyer med små krypin uthuggna i klippan innan det var dags att börja knata uppåt. Och uppåt gick det. Solen höll på att gå ner, och stigen förbyttes till väg. Ökenväg med 1 dm lös sand uppepå. Det var tungt att gå, och jag hade brutit av ena spetsen på staven, så den sjönk bara rakt igenom hela tiden.

Strax innan toppen satte jag på mig pannlampan, och nu visste jag att hettan var slut och att natten hade börjat. Jag hade sett fram emot natten, men inte med illamående och en begynnande yrsel. Jag mådde ganska kasst just nu, men lyckades knata på uppför och springa på hyggligt utför iallafall. Jag kände hur skorna fylldes med sand, då det var 2 dm djup finkornig sand hela vägen utför i till nästa kontroll.

CP 8 – TASKINPASA – 84,2 km – 12:07:37

In snabbt på kontrollen och fylla på en halv vattenflaska som jag lyckats få i mig, och snabbt ut. Jag ville inte riskera att få i mig något som gjorde att jag skulle kräkas i kontrollen, och bli avplockad, så jag rusade igenom. Direkt efteråt kom jag på att det kanske var dags att dra på sig överdragsjackan. Det var ju trots allt rätt kallt.

Och så var det dags att knata uppåt igen. Näst sista berget enligt höjdprofilen. I vanlig ordning går det bra uppför, men sämre på platten. Jag kunde inte springa långa sträckor där det var platt, det kändes som det gick uppför hela tiden. Jag sprang i varje nerförsbacke, och hade ganska bra hjälp av stavarna här när benen började svika. En ganska stor plattå som gick riktigt långsamt, innan det bara av utför igen.

CP 9 – KARLIK – 97,3 km – 14:25:07

Jag hade rejält med sand i skorna vid det här laget, och funderade på om jag skulle ta av mig skorna och hälla ur sanden. Men jag vickade lite på tårna, och det gjorde otroligt ont. Om jag tog av skorna skulle jag inte få på dom igen, det var jag helt säker på, så jag drog vidare, och beslöt att jag inte skulle vicka på tårna. Dom fanns nog kvar ändå.

Blåsorna hade ändå spruckit för ett tag sedan, och det var bara en backe kvar. Trodde jag. Här ändrade banan karaktär igen. Från att ha gått på ganska mycket vägar, om än fyllda med lös fin ökensand, så blev det nu kargt och stenigt. Hårda, spetsiga stenar som stack upp och gjorde ont hur man än sprang över dom. Detta var helt fel ställe att bryta staven på, så nu fick jag ta hjälp av bara en stav

Och utför, man fick ta det riktigt försiktigt för att inte snubbla och falla handlöst. Det kändes som en befrielse att ta sig till sista kontrollen. Batteriet i klockan var slut, och jag satte på runkeeper på telefonen. Batteriet på pannlampan tog slut, så jag fick byta. Men jag var snart framme.

CP 10 – TASOCAGI – 107,5 km – 16:36:04

Magen kändes lite bättre, så jag tog med mig tre salta kex ut ur kontrollen. Jag ville äta dom i fred, om jag skulle få upp dom igen, men det gick bra. Det första jag ätit på 6 timmar. Nu var det ju bara nedför tillbaka till Urgup igen. Hur svårt kan det vara, tänkte jag?

Och nerför var ordet. Det som tidigare var stig, som blev till sandig väg, som blev till stenig äng, var nu en stor ravin med klippor som man fick klättra nerför. Jag tog det vääldigt försiktigt, så det tog sin lilla tid. Och för att vara bara nedför, så var det ovanligt mycket riktigt långa uppförsbackar också, men tillslut kände jag återigen kullersten under fötterna, och kunde börja jogga på utför.

Jag var tillbaka i Urgup igen, och nu var det inte långt kvar. En riktigt elak uppförsbacke, innan man fick en skön sista kilometer utför mot målet. Det var bara att släppa på allt jag hade, och jag susade fram i säkert 10 km per timme…

FINISH – URGUP – 116,5 km – 18:19:36

Det var knappt en åskådare kvar när jag närmade mig målet, men hela organisationen stod och tog emot mig på mållinjen som en riktig vinnare! En underbar känsla! Jag fick min medalj, och en man tog mig in i målområdet och gav mig min finishertröja. Han hämtade min dropbag, ledde mig till matbordet och frågade om jag ville ha massage nu eller senare. Han erbjöd även skjuts tillbaka till hotellet, men det var bara ett par hundra meter, så det skulle jag nog fixa.

Trött, nöjd och glad åt jag lite pasta med kyckling, innan jag knallade iväg hemåt. Jag hade hoppats komma i mål under 17 timmar, men det spelade ingen som helst roll. Att bara ta sig i mål när saker och ting inte går helt efter plan, och bara 1 1/2 timme långsammare är något jag kan ta varje dag. Det är ju bara en blinkning i ultravärlden.

Till slut kom jag in på plats 56, och plats 18 i H40+.
Mervi Heiskanen kom in på 16:11:50 och plats 4 totalt, 3:a i D40-!
Johan Dahlgren kom in på 06:57:58 i 60k loppet, plats 21 och 6:a i H40+
Simon Gustafson kom in på 09:11:58 i 60k loppet, plats 135 och 42 i H40+

Och efter att ha tömt ut ett par hekto sand ur skorna och duschat, var det bara att sova några oroliga timmar innan magen började knorra och det var dags för frukost. Och att fundera på vilket nästa ultralopp blir. Förhoppningsvis Western States…

Tack Simon, Mervi och Johan för en underbar resa! Förhoppningsvis inte sista gången vi reser ihop.

Här är en länk till resultatsidan: http://utcappadocia.livetrail.net/coureur.php?rech=251

 

 

Ironman Köpenhamn 2017

I slutet av Mars började den fokuserade triathlonträningen med sikte på Ironman i Köpenhamn den 20 Augusti. Patrik Stigaeus gjorde ett triathlontest på Aktivitus, och Linda Linhart lade upp träningsprogrammet. Jag missade inte ett pass fram till mitten av Juli, då jag första semesterhelgen lyckades med konststycket att bryta två revben. Där och då trodde jag att Ironman var kört.

Men jag kunde cykla på spinningcykeln hemma, och efter en vecka kunde jag cykla på tempocykeln ute. Visst, det gjorde ont varje gång vägen var lite ojämn, men det gick. Springa var det inte tal om, och i simbassängen låg jag och övade benspark längd efter längd. Tiden hade dock gått ut för att flytta min startplats till ett annat lopp, och det gick inte heller att få några pengar tillbaka. Så jag bestämde mig för att köra ändå.

Jag hade bokat en lägenhet via airbnb, och fick med mig två kompisar från team alliansloppet, Jesper Fahlén och Tony Eriksson. Familjen fick stanna hemma denna gången, så fokus låg helt på söndagens tävling.

På lördagen väckte jag kroppen med ett löppass där jag körde 2 km lugnt, 2 km i tänkt tävlingsfart, och 3 km nedvarvning. Ett lätt cykelpass på en halvtimme när vi körde ner cyklarna till T1, och sedan var det bara att invänta söndagen med Ironman Kalmar streamat på datorn hela dagen.

Vi tog tunnelbanan in till starten, bytte om på plats, och inväntade starten. Jag och Tony hade seedat in oss i Rosa simmössor, med en tänkt sluttid på 1:11 – 1:17. Jag gick inte i vattnet innan, utan inväntade den rullande starten. Tryckte i mig två gel 30 och 15 minuter innan start, och 07:34 på söndagsmorgonen gick jag i vattnet. Jag gick ut lugnt för att komma in i en bra rytm, och jag sökte fritt vatten ut till vänster för att komma igång lugnt. Och det kändes bra. Väldigt bra tillochmed.

Simbanan gick inne på relativt grunt vatten på Amanger Strand, och då och då passerade jag simmare, och ibland blev jag passerad. Då passade jag på att häng på fötterna ett tag, men det var svårt och bökigt, så jag sökte mig snart ut till fritt vatten igen. På sina ställen var det ganska mycket tång, som fastnade i ben och armar. Men solen var framme, vattnet var lugnt, och rätt var det var såg jag målet framför mig. Det blev lite bökigt igen innan uppgång, men när jag kom upp ur vattnet och tryckte av klockan visade den 1:17:51. Och med tanke på hur skön resa jag hade haft och med tanke på att jag simmade 3900 meter istället för 3800 så var jag mer än nöjd.

Första växlingen, in och hämta min påse. Av med våtdräkten, på med torra strumpor, skor och hjälm, och iväg till cykeln. Det var ganska långt, och jag var ganska nödig, så jag tänkte att det var lika bra att pinka innan jag satte mig upp på cykeln. Men det tar ju tid. 4 minuter tog det att tömma blåsan innan jag fick hämtat cykeln. Men bättre så än att cykla nödig.

Upp på cykeln. Det låg regn i luften, och blåste ganska rejält, men det var sidvind snett bakifrån de första 4 milen, så det vara bara att trampa på för att få upp värmen. Det var lite bökigt att ta sig ut ur Köpenhamn, och efter 1 dryg mil tappade jag en flaska Maurten som jag hade bakom sadeln. Min nutritionsplan hade annars varit att bara dricka Maurten 320, 1 750ml flaska var 4:e mil, men nu var jag tvungen att plocka upp en flaska energidricka från arrangören redan efter 3 mil.

Eftersom man inte är speciellt snabb i vattnet, så var det många cyklister att passera. Och man har ju inte så mycket att göra under en 18 mils cykelrunda, så jag räknade alla som jag passerade. Och det var många…

Men jag flög fram första 4 milen. Jag snittade närmare 38 km/h inan det var dags att svänga inåt landet in i motvinden och uppförsbackarna. Men jag låg på tunga växlar uppför, och kunde krypa ihop och skära vinden bra, så jag fortsatte i högt tempo och snittade runt 31 km/h i detta svårare parti innan jag kom ut på bredare vägar. Men magen gillade inte sportdrycken, och jag började få magknip. Jag hade med mig lite bars i reserv, och jag tog en tredjedels bar och två bananer vid kontrollen efter 5 mil, och det lugnade ner sig.

När jag kom till Danmarks längsta och brantaste backe väntade min special needs bag med två nya flaskor Maurten 320. Jag stannade och packe på dom på cykeln, och sedan var det bara att dra iväg igen. Jag passerade 9 mil efter 2:35, och kände att jag kunde nog göra en riktigt bra cykelsträcka. Jag visste att det är alltid lika jobbigt att springa, så det var ingen idé att spara på något. Tryck på så mycket jag orkar, och så håller jag det. Och härifrån var det ju medvind igen.

Under andra varvet i medvinden höll jag inte lika hög fart som under varv 1. Dels var jag tröttare såklart, men det regnade också ganska kraftigt. Jag kunde ändå snitt runt 37 km/h fram tills det var dags för backar och motvind igen. Men en snabb överslagsräkning gjorde att jag ändå visste att jag skulle ta mig in på runt 5:30 om jag kunde snitta runt 30 km/h de sista 5 milen in mot mål, så det var bara att trycka på. Jag passerade många uppför, och ibland kändes det inte ens som om det var motlut när jag ställde mig upp och tryckte på.

In mot växling låg jag på ett tempo som skulle ge mig en cykeltid på 5:10, men det var längre till växlingen än vad skyltarna hade angivit, och inne i Köpenhamn var det blött på vägbanan och knixigt, så med nästa 2 km extra rullade jag in till växlingen efter 5:15:54. Jag hade krossat min tidigare bästa cykeltid med en halvtimme, och hade snittat nästan 35 km/h. Och nu var jag riktigt kissenödig igen, så 4 ny minuter på toaletten efter att jag hade bytt strumpor och dragit på mig löpardojorna gjorde att jag visste att drömtiden 10 timmar var ganska ouppnåbar.

Ut ur parkeringshuset och upp på banan. Mitt i centrala Köpenhamn var det ett rejält tryck på publiken, men benen var stumma och tunga. Det kändes som om jag sögs fast och sprang oerhört långsamt, så när första kilometern passerades och klockan pep till på 4:41 var jag rätt förvånad. Och jag fortsatte på samma sätt, och det var inte förrän efter 7 km som passertiden låg på över 5 minuter.

Jag tänkte inte äta något. Planen var att ta 3 gel i timmen, och bara en mugg vatten vid varje kontroll. Jag hade salttabletter med mig, och knaprade i mig 2-3 i timmen. Och jag kände mig bra. Benen var som bly, och jag var trött, men det kändes ändå bra. Men det var förbannat långt kvar, och efter andra varvet när jag närmade mig halvmaran var det segt. Leendet hade försvunnit från läpparna, och nu var det bara att bita ihop. Jag passerade halvmaran på 1:45, men visste att jag inte skulle hålla samma tempo andra halvan.

Men jag gick inte. Bara vid varannan kontroll när jag drog i mig en gel, men jag höll mig i rörelse hela tiden. Och snart var det bara ett varv kvar. Vid den norra vändpunkten fick jag mitt sista armband, och där och då gjorde det rejält ont. Låren var nästan tömda på energi, jag hade blåsor på alla tår, och jag var rejält trött på att springa. Det var liksom inte roligt längre.

Så jag ökade takten. Jag ville bara i mål, och ju snabbare jag sprang, desto snabbare skulle jag komma i mål. Näst sista varvet hade min kilometertiden legat på runt 5:30, men nu kom jag ner mot och även under 5 min/km. Och publiken skrek för varje löpare jag passerade, och jag kände att slutet var nära.

Och att slippa sticka ut på ett varv till och istället få svänga in mot målportalen är oslagbart. Man har hur mycket kraft som helst de där sista 100 metrarna innan man passerar mållinjen. Och sedan tar det slut. Man är helt slut. Jag kunde inte ta ett steg till, men jag fick en hjälpande hand, en varm filt och min medalj. Jag kollade på klockan, och såg sluttiden. 10 timmar, 28 minuter och 21 sekunder. Nästan 40 minuter snabbare än i Maastricht förra året. Och med två brutna revben.

Den avslutande maran gjorde jag på 3:37. Visst, jag har sprungit mycket snabbare på marathon tidigare, men detta var faktiskt min 3:e snabbaste mara någonsin.

Men jag mådde lite illa, och det gick inte att få ner någon mat, och segerölen ville jag inte ens tänka på. Jag bytte om och fick en smärtsam massage innan jag begav mig till cykelutlämningen och haltade hemåt. Vi bodde väldigt centralt bara 800 meter från målet, men det tog mig en halvtimme att ta mig hem och baxa upp min cykel för trappan.

Av 3200 startande tog jag mig i mål som nummer 429, plats 402 bland männen och plats 62 i min åldersklass. Inte ens nära att kvala till Kona, men ändå. Det går åt rätt håll. Och känslan i loppet gjorde att jag nog fortsätter min triathlonsatsning ändå. Jag har liksom inte nått mitt max ännu känner jag, så varför sluta nu?

Här är en länk till det officiella resultatet

Och inför nästa år har jag skruvat upp målsättningen lite. Jag skall köra 3 Ironman, för att dra nytta av träningen man lägger, och förhoppningsvis kommer avslutningen i Kalmar att bli riktigt bra. Men tävlingarna kostar, och för att finansiera anmälningsavgifter så har jag lagt upp en crowdfundingkampanj på makeachamp. Många små eller några stora bidrag kanske gör att jag kommer liite närmare Hawaii :)

Tack till Linda som har skött om min kropp och gjort mig skadefri, tack till Aktivitus för stöd och coachning, och tack till Carl Johan för all pepp och för hjälmen ;)

Istria 100 miles 2017

Förberedelserna inför mitt första lopp över 100 miles, eller som i det här fallet 171km, kunde ha varit bättre. Jag har ju sedan tidigare problem med infästningen till hälsenan som gjort att jag inte har kunnat träna mängd. Min löpträning under vintern har således varit begränsad till ett intervallpas, ett kort trailpass och ett långt trailpass, samt 1-2 bonuspass i veckan. Sedan toppade jag uppladdningen med 2 veckors influensa och Anemi med ett hb-värde på 114. Tur då att man skall springa länge och inte snabbt…


Jag hade resesällskap med Anders Sandegård ner till Umag i Kroatien, och vi flög via munchen och Trieste för att åka buss sista biten. På torsdag kväll checkade vi in på hotellet och stack och hämtade nummerlappar och käkade lite i Umag.

Fredag och dags för sista förberedelserna. Lämnade in dropbag med lite prylar man skulle behöva halvvägs. Vi åt varsin pasta till lunch innan det var dags att sätta sig på bussen till starten i Labin.


Först en tupplur, och sedan lite lätt energi.

Vi kom fram till Labin vid 14:30, och där satte vi oss på torget i solskenet och njöt av stunden. Sol, 20 grader och härlig stämmning. Det ligger en känsla av avslappnad stämmning i luften. Som det sista djupa andetaget du tar innan du dyker ner i djupet. Lugn inombords.

Tills jag ser att Anders stav har gått av. 30 minuter innan start. Till slut lyckas vi fixa den med lite gaffatejp, och det är dags att ställa upp sig för start. Nu har även resten av svenskarna anslutit, Aramis Sasinka och Radana Stanar som också skulle springa den röda banan, Mikael Lyckeklint som skulle springa den blå banan på 110 km med start vid midnatt. Även vår nyvunna vän Katarina Zajacova var med oss vid starten.


16:00 gick startskottet, och vi stack iväg genom trånga gränder och smala passager. Labin ligger på knappt 400 meters höjd, så vi började springa utför. Och trångt var det, så springa är väl lite överdrivet. Det var först när vi var nere på havsnivå som man kunde börja springa. Och benen var blytunga. På grund av mina dåliga blodvärden känns det som att släpa på två stockar. Stumt och energilöst. Men det var ju inget sprintlopp, och det var bara att ställa in sig på att det skulle bli tungt hela vägen. Jag fokuserade på att ta bilder istället, för det sa Linda till mig innan.


Det blir sådär när man tar en springande selfie…

Sen bar det av uppför. En lugn uppförsbacke på ett par kilometer och 400 höjdmeter. Drt är en rätt skön känsla att ta det lugnt och spara kraft. Jag hade planerat att gå i alla uppförsbackar, men det finns återhämtningsbackat och så finns det herrejävlar backar. Detta var en återhämtningsbacke.


Sen bar av utför. Jag sprang om ganska många här, det finns liksom en gräns för hur långsamt man kan springa, och när det är grusväg lätt utför så låg tempot på drygt 5 min/km. En liten platt bit, och sedan en backe på 300 höjdmeter innan jag kom fram till första kontrollen i Plomin efter 17 km.

Plomin, 17 km, 714 m+, 1:55, 82:a

Jag kom in i kontrollen och såg inte så många andra, tyckte att jag hamnat i ett vakum. Jag bytte allt mitt vatten från hotellet mot nytt vatten, då det smakade klor. Men det nya vattnet smakade likadant, så det var helt i onödan. Jag var klar ganska snart, och fortsatte klättringen upp mot Bodaj.

Benen kändes bättre nu, och stigningarna var ganska snälla. Lagom lutning för att kunna gå på med bra hastighet. Utför var det annat. Mycket tekniskt, och en massa spetsiga stenar. Här krävs en tjock sula för att kunna stå på ordentligt.

Fortsatt stigning upp mot Bodaj, många höjdmeter med tekniska stigningar. Nu började underlaget att byta karraktär och blev mer stenigt.


Nu närmade vi oss solnedgång, och strax innan kontrollen satte jag på pannlampan. Fantastisk utsikt och en underbar kväll!

Bodaj, 32 km, 1832m+, 4:00

Ett litet tält och en stor brasa vid kontrollen, och jag tog av kepsen, satte på mig en extra tröja, armvärmare, buff, mössa och vantar. På med pannlampan igen och iväg. Och nu var benen lätta! Underlaget var stenigt, men i pannlampans sken trippade jag förbi löpare efter löpare fram emot stigningen mot toppen på Mala Ucka.


Här blev jag ganska ensam. Inga andra pannlampor, bara jag själv på väg mot toppen. Uppe på 1400 meters höjd tog jag en bild, och vände neråt mot Poklon genom skogen. Jag kunde hålla bra fart utför såvitt jag minns, men sen blir det svårare att minnas…

Poklon, 43km, 2519 m+, 06:07, 59:a

Här minns jag inte så mycket mer. Jag tog visst ett kort på nästa stop i Brgudac, jag har för mig att jag åt soppa, för det ser jag på bilden.


Brgudac, 57 km, 2961 m+, 8:10, 58:a

Sen minns jag inte nåt mer från natten. Jag vet att jag sprang i bergen i skogen med pannlampan hela natten, och jag minns att jag kollade på klockan vid 3 och minns att jag var sömnig. Tydligen skall det ha funnits björn i skogen, men hag har bara ett luddigt minne av ett vildsvin.

Trstenik, 74km, 3919 m+

Troligen sprang jag ganska fort, för när jag kom till nästa tidskontroll så låg jag på 46:e plats totalt och 24:a i min klass.

Buzet, 89km, 4516m+, 13:54, 48:a

Här fanns min dropbag och varm mat. Och här känns det som om jag vaknade. Lite ris och kyckling till frukost, och iväg igen. Det började ljusna, och snart behövde jag inte pannlampan längre. Men det var fortfarande kallt, och jag var rejält frusen i några kilometer. Och även om låren började bränna ordentligt så kunde jag springa på ganska bra.


Sen sprang vi över några små bäckar, och jag visste att nu när jag blev blöt så skulle blåsorna snart komma, och såklart, det dröjde inte länge innan den där brännande känslan gjorde sig påminnd. Det gjorde inte så mycket då låren hade börjat strejka ordentligt vid det här laget.

Hum, 101,5 km, 4912 m+, 15:51, 46:a

Här hade jag varit ute i snart 16 timmar, och klockan började få slut på batteri. Jag hade lånat en likadan klocka, Garmin 920XT av Carl Johan, och nu var det dags att byta. Tyvärr funkar inte huvudet så bra, och eftersom jag ville kunna räkna på hur länge jag varit ute, så stod jag och väntade på att klockan skulle gå upp mot exakt 16 timmar när jag stängde av den ena och satte på den andra… 5 minuter stod jag så.

När jag tagit av mig extrakläderna och skulle iväg, var jag tvungen att springa en liten omväg till kyrkan där närmsta toa låg.


Ny klocka, och 70 km kvar. Låren var ganska rökta och jag räknade snart ut att jag var tvungen att hålla ett snitt på 12min/km för att ta mig under 30 timmar. Så hoppet levde, även om jag var tvungen att krypa i mål. Men jag lyckades på nåt sätt ta mig dom 17 km till nästa kontroll utan att förlora några placeringar.

På väg in mot kontrollen sprang jag in i löparna på den gröna banan som startat 2 timmar tidigare. Och alla sprang om mig. Hela tiden.

Butoniga, 118 km, 5412 m+, 18:48, 46:a

Vi kontrollen kollade jag in banprofilen. 4 rejäla backar kvar, och 5 mil. Till nästa kontroll var det 11 km och två berg. Och jag var helt slut. Jag gick iväg, försökte springa, men det gick bara 100 meter. Men om jag sprang 100 meter varje kilometer så tog jag mig närmare målet. Ibland klarade jag 200 meter, men jag blev omsprungen av gröna löpare hela tiden. Jag kände mig som en pensionär med rullator, men fick uppmuntrande tillrop och applåder av de som passerade mig.

Och sen kom första backen. Det kändes som den brantaste backen på banan, och det var 400 höjdmeter att klara av. Ett steg i taget. Hela vägen upp.


Och lika jobbigt som det var uppför, lika jobbigt var det utför. Lår som känns som om någon hugger knivar i dom för varje steg. Och väl nere börjar nästa backe direkt. Först 200 höjdmeter brant skogsbacke, och sedan när man tror att man är inne vid kontrollen börjar satans trappor. 1000 steg och över hundra höjdmeter senare kom jag fram till kontrollen. Bara ett marathon kvar nu.

Motovun, 130km, 6168 m+, 21:06, 54:a

Ett kort stopp igen, och halta iväg igen. Samma visa hela vägen, tvinga kroppen att röra sig framåt. Uppåt. Näst sista berget. Man såg det på långt håll, en asfaltsväg på 2 km innan klättringen började. Bit ihop igen, ta dig över, fram till kontrollen.

Oprtalj, 138km, 6588 m+, 23:00, 54:a

På vägen ut från kontrollen hade dom lagt en brant grässlänt på 2 meter. Jag kunde inte ta mig ner, jag var tvungen att vända mig om och hasa ner. Väl nere var det en ganska lång flack utflrslöpa, och jag tvingade benen att springa. Och jag tvingade mig att hålla i. 100 steg, 200 steg, 3,4, en helkilometer. Då sa knät ifrån. En skarp smärta på insidan av höger knä. Gå igen. Spring, ont, gå. 10 steg, ont. Gå.

Så fortsatte det till sista berget. Samma visa,  1 steg i taget. Kämpa. Snart är uppförsbackarna slut. Och dom tog slut.

Groznjan, 150km, 6937 m+, 25:23, 63:a

En halvmara kvar. Fortfarande en skarp smärta i knät, ingen kraft i låren, ingen ork, inget flås, såriga fötter och nu började solbrännan kännas också. En massa grejor som gjorde att smärtan i hälsenan knappt märktes. Jippie!

J Buje, 157 km, 7046 m+, 26:53, 71:a

Sista kontrollen. Sista. Var tvungen att springa på toa igen, men jag hade inte bråttom. Det var bara 14km kvar. Snart i mål. Och jag struntade i knä, lår och fötter. När pannkampan åkte på med 1 mil på började jag springa. 500 meter i taget.

Kilometrarna rullade på. Jag körde intervall er. Med gåvila. Bara 9 kilometer kvar. Fina stigar, åkrar, ängar.

Med 5 km kvar kunde man höra speakern, och med 3 km kvar kunde jag springa hela vägen in i mål. Jag sprang om några löpare, och plötsligt såg jag inga narkeringar längre. Jag hade sprungit fel. Tillbaka igen, 300 meter, och spring om dom igen.

1km kvar. Slutspurt. Benen bär igen. Det gör ont, men nu ser jag stadion. Nu är hag nära. En kille kommer upp bakom mig och skall dra förbi mig. Jag ökar farten, spurtar. Ser målet, spurtar, springer i mål. Jag har klarat det. Jag. Har. Klarat. Det.

Umag, 171 km, 7120 m+, 29:10, 73:a


Jag är trött. Så trött. Så tom. Jag måste sätta mig. Jag fryser, jag mår illa. Jag kan inte röra mig, har ont överallt från midjan och neråt. På något sätt är detta lycka. Det är få förunnat att uppleva detta.

Alla är jättesnälla, Anders och Aramis kommer i mål en kvart senare. Anders irrar runt, kan knappt hålla ögonen öppna, och vill ha mat. Jag ligger och huttrar på en madrass med min värmefilt över mig. Och ler.

Tack för lån av utrustning Martin, David och Carl Johan. Tack för sällskap och för hela äventyret Anders.

Summering av 2016

Tränings och tävlingsåret 2016 är precis avslutat, och trots att jag har varit skadad i hälsenefästet hela året, så har det ändå bjudit på en hel del framgångar men framförallt upplevelser.

Träningsmässigt så blev det lite mindre timmar i år, men det är främst löpningen som har minskat. 2015 sprang jag över 3000 km, men 2016 blev det bara drygt 2000. Dock ungefär lika många löppass, men kortare snittsträcka på varje pass.

Totala aktiviteter

Totalt sett så tränade jag 613 timmar under 2016, fördelat på 552 aktiviteter. Jag hade totalt 44 vilodagar helt utan aktivitet, de flesta innan och efter tävlingar. Jämfört med tidigare år så ser det ut så här:

TidsperioD
AntaL
DistaNS
Tid
M+
FART
Puls
LT
CT
CAL
2016 552 9,181.93 613:24:35 82,183 15.0 121 74 81 278,240
2015 603 8,595.53 660:58:36 67,050 12.8 115 83 81 305,599
2014 542 9,105.66 601:34:37 46,910 15.2 119 91 89 288,213
2013 162 1,611.10 157:58:01 8,557 10.6 116 156 114 75,823

Löpning

Löpningen blev som sagt lidande av hälsenan under året, men även om jag sprang nästan 1000 km kortare, så tog jag nästan 7000 fler höjdmeter. Och då är inte de inräknade som jag har gjort på löpbandet. CCC, Hobo hill everest weekend är nog några av orsakerna till detta. Inga nya personbästa under året på några distanser.

TIDSPERIOD
ANTAL
DISTANS
TID
M+
FART
PULS
LT
CT
CAL
2016 182 2,035.28 241:47:41 49,256 8.4 129 76 67 128,050
2015 261 3,018.94 292:43:11 42,698 10.3 128 84 168,848
2014 225 2,674.70 230:48:24 25,388 11.6 136 91 146,804
2013 59 684.39 57:32:20 5,581 11.9 141 157 38,851

Cykling

Cykeln kom igång ordentligt i år. 208 pass inkluderar visserligen cykelpendlingen till och från jobbet, men det är bra korta distanspass med puls i G1 i snitt. 6464 km är ju också en hygglig sträcka. På vätternrundan satte jag nytt pers med 8:17, och jag gjorde även ett par hyggliga tävlingar i tävlingsklass för första gången.

TidsperioD
AntaL
DistaNS
Tid
M+
FART
Puls
LT
CT
CAL
2016 208 6,464.10 218:22:16 29,147 29.6 120 98 85 109,054
2015 144 4,669.86 174:24:29 22,987 26.7 112 81 78,684
2014 123 5,525.56 191:52:35 16,317 28.7 114 89 76,535
2013 29 545.64 19:04:29 898 28.6 114 114 8,049

Längdskidor

En skada på en disk 4 veckor innan Vasaloppet satte begränsningarna i hur mycket jag kunde tävla inför loppet, och jag är nöjd enbart med att jag kom runt. Näst bästa tiden blev det också, 6:32. Men den totala sträckan är ju alldeles för kort, och jag måste ta en träningshelg och köra på mer i år om det skall bli någon förbättring

TidsperioD
AntaL
DistaNS
Tid
M+
FART
Puls
LT
CT
CAL
2016 42 564.13 42:28:53 2,206 13.3 130 43 14,506
2015 50 769.44 64:30:50 1,230 11.9 120 31,637
2014 40 807.47 58:32:44 4,864 13.8 126 33,944
2013 21 336.65 24:22:23 2,077 13.8 125 13,666