Alla inlägg av thomee

 Professionell Skyrunner vid 48 års ålder

Det är aldrig för sent att bli bra. Vid 48 års ålder tar jag min löpning till nästa nivå och går med i Team Arduua som en av deras professionella forerunners. När det gäller ultra trailrunning och skyrunning är grit, viljestyrka och uthållighet viktigare än kapacitet och topphastighet.

Så hur hamnade jag har? Här är historien bakom och svaret på varför jag gick med i Team Arduua när jag fick frågan från grundaren Katinka Nyberg i december 2020.

2019 avslutade jag 12 ultralopp, varav 5 i berg med mycket höjdmeter. 2020 ställdes nästan alla tävlingar in, och jag var tvungen att springa FKT och virtuella tävlingar. Jag vann Trailrunning Sweden höjdmetertävling där jag gjorde 7182 m + på 16 timmar på min bakgård, som jag sprang upp och ner 101 gånger, och jag tror att detta satte mitt namn på listan över svenska skyrunners, eftersom jag fick en inbjudan att gå med i Skyrunner Adventures på Facebook.

Under sommaren hade de Skyrunner vertical challenge, där du skulle få så mycket positiv och negativ stigning  på 1, 2 eller 4 timmar. Och eftersom vi inte har några stora berg här, sprang jag på min backyard. Jag tog 4 timmars utmaningen och lyckades springa upp och ner för min kulle med 70m + 42 gånger. Höjdmätaren registrerade inte hela höjden, eftersom jag snabbt vände på toppen och botten av backen, men jag lyckades 2807 m + och 2763 m- på fyra timmar och vann tävlingen.

Första priset var 1 års coachning med en professionell skyrunning-tränare. Jag var en löptränare själv och undrade hur mycket nytta jag skulle ha av priset, men jag bestämde mig ändå för att ge det en chans.

Jag startade coachingsplanen med att mäta min rörlighet och styrka och ett videosamtal med min tränare Fernando Aramisen, en erfaren skyrunningtränare från Spanien. Han lade mina träningspass på Training Peaks, och vi hade uppföljningsmöten varje månad via e-post. Allt jag loggade synkroniserades från Garmin till TP, och jag lade till en kommentar till varje träningspass. Jag har följt en träningsplan tidigare, men inte med så mycket uppföljning och coachinteraktion. Jag är inte den mest flexibla personen jag känner, och jag skulle säkert kunna använda mycket mer rörlighet …

Grunderna i träningen följer vad jag är van vid, en 80/20 fördelning med 80% Z1 låg intensitet och 20% Z4-5 hög intensitet. Vad som var annorlunda var att träningen var specifik för skyrunning, där höjdmeter var viktigare än avstånd. Och specifika delar av trail och bergslöpning, till exempel var man ska trycka på upp och nerför backarna. Det här var nytt för mig och passade mig perfekt. De senaste två åren har jag gjort det mesta av min träning med hög intensitet på cykeln, eftersom den snabba hastigheten som behövs för de högre pulszonerna vid löpning ofta leder till stressskador. Och tro mig, jag har haft nästan alla.

Jag tycker också att det är mycket lättare att få högre puls i stigningarna, så jag gör all min VO2max-träning i backarna. Tröskelträningen gör jag på jämnare terräng, främst på stig.

En annan sak som var nytt för mig var hur mycket styrka och rörelseövningar som var planerade. Först mestadels med kroppsvikt, men nu, med ökande vikt på skivstång. Planen har baserats på mina personliga mätvärden och har gjorts för att förbereda min kropp för den extra belastningen att lyfta vikter. Jag har verkligen gjort min beskärda del av att lyfta vikter på gym, men mer för en allmän styrka, och inte specifikt för skyrunning och ultralöpningsfokus.

Och nu ser jag resultatet. Efter bara fyra månader på programmet slog jag mina personliga bästa tider på Strava oftare än inte, även med KOM: s på kortare sprintintervaller.

Så varför gick jag med i Team Arduua när Katinka frågade mig för en månad sedan? Det är naturligtvis en stor chans och en stor ära att betraktas som en professionell idrottsman, men jag skulle inte ha gått med om jag inte kände att de delade passionen och kunskapen för sporten som jag har. Att ta den spanska kunskapen om skyrunnings till resten av världen är en bra idé, och något som jag skulle vilja vara en del av och något som jag kan stå bakom.

Så jag ser verkligen fram emot 2021 som en del av Arduua-teamet!

Läs mer om Arduua här: https://arduua.com

Och min berättelse på Arduuas blogg: https://arduua.com/skyrunner-story/tomas-amneskog/

Pilgrimsleden FKT

Jag har haft ögonen på Pilgrimsleden under en tid. Jag sprang den andra halvan baklänges för ett par år sedan. De har nu återställt och omdirigerat delar av den gamla pilgrimsleden, och den nya sträckan såg intressant ut. Och det ska vara möjligt att springa på en dag under de långa svenska sommardagarna.

Rutten är 137,66 km lång med 2350 m höjdmeter. Ruttens huvuddel är stig, men också stora delar av grus och asfalt. Jag gick ut för att göra ett osupportat försök på leden. Detta innebär att jag inte kan få support av något slag, och jag måste bära all min energi och andra saker från början. Jag kan fylla med vattnet från allmänt tillgängliga vattenkällor, och alla kyrkor och kyrkogårdar har vatten tillgängligt. Och nästan varje scen passerar en kyrka.

Så jag packade 8×60 g Umara-sportdrink, 6x50g Umara-barer, 8 brödrullar, eletrolyter, laddare, första hjälpen, nödlampa, vattenfilter, extra strumpor, underkläder, buff, merinotee och vindbrytare. Jag hade också 2 stycken 500 ml mjukflaskor med sportdryk förberedda. Jag beställde en taxi klockan 03.00 och anlände till masthuggskyrkan 03:25. Vädret var perfekt nu, +20 och klar himmel.

Etapp 1. Masthuggskyrkan – Nylöse kyrka 9,8 km

Jag började springa genom centrala Göteborg. Många kyrkor måste passeras på vägen, och även skansen kronan. Jag sprang lugnt och långsamt och nådde Nylöse kyrka efter 01:03

Etapp 2. Nylöse kyrka – Storås 10,7 km

Efter den första enkla delen går vägen in i de kuperade singeltracksspåren längs Lärjeån. Här kan du hitta vatten på kyrkogården som du passerar vid km 11, och jag fyllde en av mina mjukflaskor här. Jag nådde Storås efter 2:15 och 20,5 km.

Etapp 3. Storås – Jennylund 11 km

Från Storås följer Lärjeån och här börjar den verkliga naturupplevelsen. En ny sträcka av leden hade rensats, och det var ren löpglädje här. Fortfarande tidiga morgontimmar, så värmen var uthärdlig. Jag hoppade över fyllningen av vatten vid Jennylund och fortsatte. Jag nådde Jennylund efter 3:34 och 31,5 km

Etapp 4. Jennylund – Starrkärr kyrka 17 km

Efter 6 km stannade jag vid Dammekärr för att fylla på mina mjukflaskor. Jag visste att jag hade en lång sträcka innan jag kunde fylla dom igen, så jag fyllde båda flaskorna med sportdryck. Den nya sträckan från Dammekärr till Starrkärr var riktigt fin. Många små stigar, men också vissa områden där det inte fanns några spår. Endast trailmarkers och grönsaker. I Starrkärr kyrka fyllde jag en flaska med bara färskt vatten, fyllde den andra flaskan med sportdryck och elektrolyter. Jag nådde Starrkärr kyrka efter 5:35 och 48,7 km

Etapp 5. Starrkärr kyrka – Skepplanda kyrka 11,3 km

Vid denna tid på dagen blev det ganska varmt. I skuggan av träden i skogen var det hanterbart, men att komma ut på asfaltsträckan när man närmar sig Skepplanda, det var riktigt varmt. Strax före Skepplanda, vid forsvallen, gjorde rutten en omväg runt vattenfallet och de gamla hällristningarna. Jag bodde här som barn, så det var verkligen känslomässigt att springa i dessa omgivningar. Jag fyllde på båda flaskorna, en med sportdryck och extra elektrolyter, och en med bara vatten. På vägen ut stannade jag och pratade med en Ultralöpare. Jag nådde Skepplanda kyrka efter 06:55 och 60 km. Håller en genomsnittlig fart på 6:54 min / km, och fart i rörelse på 6:30 min / km.

Etapp 6. Skepplanda kyrka – Lödöse kyrka 9,8 km

Rutten från Skepplanda passerar över Ale golfbana. Vid denna tidpunkt började jag bli riktigt överhettad och letade efter ett ställe att simma. Inte en sjö i sikte, och jag ville inte simma i vattenhinder på golfbanan, så jag sprang vidare. Vid Lödöse kyrka fyllde jag på båda flaskorna, en av dem med sportdryk och elektrolyter och en med vatten. Jag drack nog 1 liter extra också. Jag nådde Lödöse Kyrka efter 8:29 och 69,8 km.

Etapp 7. Lödöse kyrka – Lilla Edet 15,7 km

Efter ett tekniskt och kuperat avsnitt efter lödöse museum kom rutten ut på en lång sträcka på asfalt längs Göta älv. Vid denna tidpunkt var temperaturen 39 grader, så när jag såg en öppning vid sidan av älven tog jag en liten omväg, tog av min ryggsäck, skor och strumpor och badade för att svalka mig. Jag märkte en massa blåsor på mina tår på grund av fukten, så jag bytte strumpor och smorde in sheasmör på mina fötter innan jag fortsatte.

Efter 77 km  kom jag till Tungekyrkan, där jag fyllde med vatten. Vattnet var lite grumligt här, så jag rekommenderar inte den här kyrkan för att fylla på vatten. Oc min mage kändes lite skakig, och jag rapade surt mycket. Jag drack bara sportsdryck för att kunna fylla på vattnet vid nästa stopp i Lilla Edet. Jag nådde Lilla Edet och Fuxerna kyrka efter 10:46 och 85,5 km.

Etapp 8. Lilla Edet – Utby 15,8 km

När jag passerade över floden och över till västsidan av Göta Älv, gick rutten upp och ner för två berg, där stigarna var ganska svåra stundtals. Jag gick mycket här, alla berg och även några delar där det var svårt att navigera. Efter 96 km stannade jag vid kyrkogården i Hjärtum för en välbehövlig påfyllning av vatten och sportdryck, medveten om att det kunde vara en lång sträcka utan chans att fylla på. Jag nådde Utby efter 13:24 och 101,3 km.

Etapp 9. Utby – Trollhättan 18,9 km

När jag lämnade Utby började himlen mörkna och värmen var inte så pressande. Jag fick till och med några stänk av regn. Jag hörde en avlägsen åska, men det fanns ingen verklig fara. Rutten var då och då teknisk och efter 111 km började jag få ont om vatten. Men jag såg en vattenslang på en byggnad och kunde få en påfyllning här. Det är alltid trevligt att inte ransonera vattnet.

Jag kom till den magnifika utsikten över Göta Älv och sprang längs floden, upp och ner, tills jag kom till kraftstationen. Där korsade rutten älven och gick 4 km tillbaka ner till slussarna. I det här skedet började jag känna mig trött, och att springa var inte kul längre. Jag fyllde på mina flaskor på den allmänna toaletten efter 119 km och fortsatte till Trollhättans kyrka, som jag nådde efter 16:40 och 120,8 km.

Etapp 10. Trollhättan-Vänersborg 17 km

Vid detta tillfälle såg mållinjen framför mig. Jag visste också att jag var tvungen att fortsätta springa för att komma dit innan det mörknade. Lyckligtvis var vägen till Vänersborg väldigt lätt, och jag lyckades springa långa sträckor nu. Jag kom till Vänersborg innan solen gick ner och jag kunde nå slutet av rutten i dagsljus. Den totala tiden var 18:41:10 och sträkan 137,66 km.

Jag gick tillbaka den sista km till Vänersborg och köpte en stor kall öl när jag väntade på tåget. Jocce kom och gjorde mig sällskap  för en snabb drink, och jag kom på 23:09-tåget tillbaka till Bohus, där Linda kom och hämtade mig.

Turen är publicerad och godkänns nu som en ny snabbast känd tid på sträcckan!
https://fastestknowntime.com/fkt/tomas-amneskog-pilgrimsleden-gota-alv-sweden-2020-06-26

Rutt på Garmin-onnet: https://connect.garmin.com/modern/activity/5149667135

Rutt på Strava: https://www.strava.com/activities/3675520479

North Coast Ultra 2019

Vi gav oss ut på en liten roadtrip jag, Mervi och David, för att springa ett fint lopp i Danmark. Sov över på ett hotell nära starten, och gick upp vid 06.00 och gjorde oss iordning. Starten gick 08:00.

Startade försiktigt med 20 löpare framför mig. David sprang snabbt förbi på stranden, men jag tog det lugnt i början. Men redan på de inledande trapporna efter strandlöpningen tyckte jag att det gick segt, så jag gick om ett par löpare. Kom ikapp en dansk kille, Finn, som jag hade sällskap med till första kontrollen.

Jag höll ett jämnt tempo, och fortsatte plocka löpare. Vid 2:30 låser sig klockan, och jag måste starta om den, så det fattas 1 km ungefär på min aktivitet. Passerar 2 killar till som har börjat tröttna, och ser Finn då och då.

Efter 3 timmar kommer två killar förbi mig snabbt, har ingen möjlighet att hänga på, sen passerar även Finn. Han berättar att dom sprungit fel. Vid nästa kontroll får vi reda på att vi ligger 5:a och 6:a. I stigarna i skogen ut mot havet springer jag förbi Finn, och passerar en av de som kom förbi snabbt tidigare, och är nu fyra.

Sen kommer sanddynorna, 4 km av sirap. Känns som jag står still, men har sikte på en kille långt framför mig. Jag kommer ikapp honom, och är uppe på 3:e plats. Men Finn är strax i rygg, och går om. När vi kommer ut från sanden får Finn kramp, så jag stannar och ger honom en salttablett. Han verkar piggna till, och ligger tätt i rygg fram till sista kontrollen. Här får jag reda på att det är 5 minuter upp till 2:an, och går ut med Finn i rygg. Det här skall jag inte släppa tänker jag, och trycker på vad jag har i skogen, men ut på stranden är Finn med i hasorna.

Jag ger vad jag har, och ser mig inte om, men det känns återigen som att springa i sirap. Hela stranden är full av 30km löpare, och jag passerar ett 50-tal löpare. När jag närmar mig mål tror jag fortfarande att Finn är strax bakom och skall svepa förbi, men det kommer ingen, och jag går i mål som trea. Faktiskt bara 20 sekunder från 2:an, och Finn tappade 5 minuter på strandlöpet. Så det gick nog rätt fort ändå. Sluttiden blev 4:24:03.

I mål träffar jag tvåan i loppet, och är helt säker på att David vann, jag hade ju inte passerat honom under loppet, så jag går runt och letar efter honom. Men han dyker upp en kvart senare, då han var med de som sprang fel. 

Det var ju en ganska stor tävling, med totalt 1100 anmälda löpare, så jag tänkte att äntligen kan det kanske löna sig det här med ultralöpning. Men nej. Jag vann en buff och 1 liter tvättmedel. Kan hoppas på lite sköna ITRA poäng ändå.

Mervi försvarade titeln hon tog förra året när hon vann damklassen, och David kom på 6:e plats. Inte illa från Team Aktivitus Sports Club. Hade det varit en lagtävling hade vi tagit hem den lätt.

 

Ultrautmaningen 2019

Jag tog mig inte till VM på Kona förra året, så jag beslutade mig för att lägga Ironman satsningen på is ett tag. Jag känner inte riktigt samma glädje längre. Framförallt är det inte längre en utmaning att göra en Ironman, och det är bara sluttiden som räknas tillslut.

Så vill jag inte ha det. Jag vill göra något som är utmanande, och som jag tycker är roligt. Så jag bestämde mig för att springa ett ultralopp varje månad under 2019. De måste även vara ITRA certifierade.

Så här kommer min lista över lopp jag har tänkt att springa under 2019

  1. Januari – Sandsjöbacka Trail – 50k, 1016m+
  2. Februari – Trans Gran Canaria – 127k, 7500m+
  3. Mars – Ursvik Ultra – 75k ,1600m+
  4. April – North Coast Ultra – 60k, 1040m+
  5. Maj – Borås Ultra Marathon – 88k, 1750m+
  6. Juni – Gran Trail de Penalara – 116k, 5500m+
  7. Juli – Blefjells Beste – 57k, 1830m+
  8. Augusti – Icebug Experience Ultra – 82k, 1600m+
  9. September – Risveden Terräng Ultra – 56k, 1000m+
  10. Oktober – Ultra Piruneu – 94k, 6200m+
  11. November – Kullamannen – 170k, 4300m+
  12. December – Winter Trail Malapolska – 61k, 3900m+

 

Ironman Haugesund 2018

Dags för årets andra Ironman, och denna gången gick resan till Haugesund i Norge. Jag hade inte bokat något boende, då jag tänkte att Norge ligger ganska nära, och jag tar bilen. Men veckan innan började jag kolla vart jag skulle, och såg att det var 70 mil på småvägar, så jag bokade upp med en husbilsplats på en camping ganska nära starten. Problemet var ju bara det att jag inte har någon husbil längre. Men jag sover i bilen. Det har jag gjort tidigare.

Jag åkte upp på fredag efter middag, körde i 5 timmar, och sov över i bilen. Resan upp var magisk. När man väl kom in i telemarken, så var resten av vägen värt hela trippen. Jag kom till Haugesund vid ett-tiden och gick direkt och hämtade ut mitt deltagarkit och drog till campingen. Packade ut mitt fältkök, och satte på lite glutenfri pasta på kokplattan, och stekte på lite pulled oats samtidigt som jag gjorde iordning mitt läger innan jag drog iväg och checkade in cykeln. Jag hade redan packat iordning löp och cykel väskorna hemma, så det gick snabbt att komma iordning.

Jag gick och la mig tidigt. Redan 19.00 och låg och tittade på serier tills jag somnade. Starten gick 07.00, så jag ställde klockan på 05:30. Ingen idé att stressa iväg för att sedan vänta på simstarten, speciellt inte som det är rullande start, och jag tänkte inte hoppa i först. En lätt frukost, ljust glutenfritt rostbröd, juice och kaffe. Tog med mig två gels att trycka i mig innan simstarten, och gick iväg till startområdet. Ett snabbt toabesök, och sedan på med våtdräkten, vita kassen i handen med ombyte, och in i rätt startled. Det var rätt stora hopp mellan grupperna, så jag ställde mig långt fram i 75-90 minutersgruppen. Tänkte inte göra om misstaget från Lanzarote med panik i starten och närdödenupplevelse ute i havet.

Klämde sista gelen i kön ner mot starten. Vi kom ganska snabbt på plats, och det var bara drygt 500 deltagare, så jag kom i vattnet redan 07:08. Jag gick ut lugnt, mycket lugnt för att vänja kroppen vid vatten och att få igång andningen. Även om det var vågstart, så var det rätt bökigt med deltagare som var antingen för snabba eller för långsamma för startgruppen. Men efter några hundra meter hittade jag min takt. Så länge jag hade linan till höger om mig var det lätt att simma, och det hade jag hela första rundan ner till vändningen.

Jag kom ikapp simmare framför mig, och la mig i suget bakom. Men då kändes det som om jag nästan inte simmade alls. Jag bestämde mig ändå för att ligga kvar och ta det lugnt en stund innan jag passerade. Om jag håller uppe ett lugnt crawl hela vägen, så kommer jag att komma in på under 1:20. Kollade på klockan halvvägs när vi sprang upp på stranden, och det hade då gått 40 minuter. Helt ok för min del, så det var bara att hoppa i igen och fortsätta.

Mönstret upprepade sig, jag kom ikapp simmare framför, och la mig på deras fötter, bara för att känna att det går för långsamt. Så jag simmade förbi och letade efter fritt vatten där jag kunde komma in i min egen rytm. Och på andra varvet kändes det bra hela vägen. Lugn och fin simning, och upp ur vattnet på 1:18. Samma tid som i Köpenhamn förra året. Inte så snabb som jag hade hoppats på att vara i år, men ändå godkänt. Plats 62 i M45-49 och 349 totalt efter simningen.

Det var ganska lång löpning till växlingsområdet, men väl där fick jag snabb hjälp att dra av våtdräkten. Och denna gången hade jag packat ner en handduk i cykelpåsen, så bytet gick snabbt för en gångs skull. Torka av sig, på med cykelskor och hjälm, och springa iväg för att hitta cykeln. 5:50 totalt.

Ut på cyklingen. Jag hade med mig en flaska gel i ryggfickan, två flaskor sportdryck, samt 2 bars och 3 gels till i ramväskan. Som vanligt tappade jag en flaska direkt över fartguppen inne i bostadsområdet, men den var ändå mest en reservflaska. Jag visste att första stationen kom redan efter 22 km, och jag hade gott om vätska. Fick i mig en bar ganska omgående, och kom in i rytmen, och passerade cyklist efter cyklist.

Första delen av banan var snabb och skön. Rullande vägar där man kunde hålla bra fart även uppför. Passerade första 3 milen på 52:30 minuter, drygt 34 km/h i snitt. En snabb huvudräkning visade att jag skulle få en sluttid på 5:18 med det tempot. Men jag anade också att vi hade haft lite medvind ut från Haugesund, så en rimlig målsättning blev att sikta på 5:30, vilket skulle innebära 55 minuter/30 km. Lätträknat.

Förutsättningarna var närmast idealiska, och fastän det blåste lite på första varvet, så gick det ändå smidigt och utan problem. 60km passerade jag på 1:46. Fortfarande 34 km/h i snitt, och bra känsla i ben och kropp. Jag följde min energiplan, tog en gel på varje station, och en däremellan.

Halvvägs passerade vi genom Haugesund, och tiden var 2:40, vilket pekade mot en sluttid ner mot 5:20. Men jag visste att av 2000 höjdmeter totalt, var 750 på första halvan och 1250 på andra halvan. Så jag förberedde mig på lite mer klättring. Och mer klättring blev det. 120 km passerade jag på 3:39. Första 3 milen på andra varvet hade alltså gått bara precis över 30 km/h. Och vägarna var mindre nu. På väg ut och in i Haugesund var det trixiga små cykelvägar, med farliga kurvor och mycket backar. Men även ute på landsbygden var det mer svårcyklat. Backarna var längre, och utförslöporna var knixigare med mycket kurvor.

Efter 140 km kom vi till dagens längsta stigning. 110 höjdmeter totalt låter inte så mycket, men jag började bli trött i benen. Jag fortsatte att passera cyklister, men det gick segare nu. Och det fanns inte lika många att passera. passerade 150 km på 4:38, och fortfarande över 30 km/h i snitt.

Vägen in mot växlingen gick på mycket knixiga cykelbanor och smågator inne i bostadsområden, så tempot sjönk här. Jag kom ändå in till växlingen på 5:40, på en cykelsträcka där jag hade 60:e tid totalt och 9:e tid i min åldersgrupp. Placeringsmässigt hade jag avancerat nästan 250 placeringar totalt, och låg nu på en 18:plats i min åldersgrupp. Men när jag hoppar av cykeln så kan jag knapp gå, och än mindre springa. Ländryggen har tagit mycket stryk i aeropositionen, och jag börjar fundera på om jag kommer att kunna springa överhuvudtaget.

Men jag linkar iväg till växlingszonen, och plockar av mig hjälm och cykelskor. Och eftersom det funkade så bra med vasselin på fötterna, smorde jag in dom nu också, drog på ett par strumpor, på med skorna och nummerlappen. Precis som på Lanzarote så behövde man inte ha med sig nummerlappen på cyklingen, vilket är rätt skönt. Och så stapplade jag iväg. Bytet gick ändå på 5:38 som är riktigt bra för att vara mig.

Jag hade inga större förhoppningar om att kunna hålla någon som helst fart under löpningen, så jag gick ut lugnt, och stannade för att pinka på första kilometern. Växlingsområdet låg en bit utanför staden, så första kilometerns löpning gick runt skön där vi simmat tidigare, och sedan sprang vi på småvägar och cykelbanor ner till varvbanan inne i stan. Första vätskestoppet kom efter drygt 3 kilometer. Tog ett glas vatten, en gel, en klunk cola och en klunk redbull. Jag kände mig ganska trög och risig här, men kämpade på. Jag visste att det går upp och ner, och jag hoppades att detta var en temporär dipp. Jag kunde ändå hålla tempot uppe hyggligt, och kilometerpasseringarna låg på drygt 5 min/km

Jag hade läst i programmet innan att löpningen kunde betraktas som platt och snabb, men oj vad fel det var. Ner mot och upp från kajen var det rätt branta stigningar, och jag såg många som gick här. Sedan var resten av löpning lätt upp eller lätt ner, aldrig platt. Totalt var det 360 höjdmeter på löpningen, så den var långtifrån platt och snabb.

Efter några kilometer till började det kännas bättre i kroppen. Jag drog ner på vätskan vida stationerna, och höll mig till redbull och cola samt en gel. Då det var 3  km mellan varje station, så var detta ganska lagom. Vattnet använde jag mest till att svalka av mig i värmen.

Och såhär flöt det på. Första varvet utforskar man banan. Andra varvet bekräftar man det man utforskat. Tredje varvet är ju det näst sista, och sista varvet njuter man. Publikstödet var fantastiskt nere vid kajen. Vi sprang förbi här 8 gånger innan målgång, och speakern gjorde ett fantastiskt jobb. Vanligtvis får man sitt namn uppropat enbart när man passerar mållinjen, men här hejade dom på en varje passering. Jag passerade halvvägs på 1:52, och gjorde faktiskt en negativ split på maran då jag gjorde andra halvan på 1:49 för en totaltid på 3:41 på maran.

I mål hade jag passerat ytterligare drygt 20 löpare totalt, och 4 till i min åldersgrupp, så jag slutade 14:e i M45-49, och 84 totalt, med bara 5 kvinnor framför mig. Mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Jag hade inte Kona lottningen med i planeringen, då jag hade en 10 timmar bilresa hem, och arbete dagen efter. Men jag var ändå lite orolig när jag kommit hem. Tänk om jag hade fått en plats… Så jag kontaktade den svensk som var framför mig i resultatlistan, och han hade varit på plats och inte fått en plats. Så jag kunde pusta ut.

Några dagar efter kollar jag in ironman rankingen. Jag har fått 4236 poäng för loppet, och tillsammans med de poäng jag skrapade ihop i Lanzarote, ger 7561 poäng en förstplats i sverige, och en 15:e plats totalt i världen i min åldersgrupp. Jag har också fått en guldmarkering, så jag får guldbadmössan i Kalmar. Så nu måste jag träna på…

Länk till Ironman ranking