Kategoriarkiv: Simning

Ironman Köpenhamn 2017

I slutet av Mars började den fokuserade triathlonträningen med sikte på Ironman i Köpenhamn den 20 Augusti. Patrik Stigaeus gjorde ett triathlontest på Aktivitus, och Linda Linhart lade upp träningsprogrammet. Jag missade inte ett pass fram till mitten av Juli, då jag första semesterhelgen lyckades med konststycket att bryta två revben. Där och då trodde jag att Ironman var kört.

Men jag kunde cykla på spinningcykeln hemma, och efter en vecka kunde jag cykla på tempocykeln ute. Visst, det gjorde ont varje gång vägen var lite ojämn, men det gick. Springa var det inte tal om, och i simbassängen låg jag och övade benspark längd efter längd. Tiden hade dock gått ut för att flytta min startplats till ett annat lopp, och det gick inte heller att få några pengar tillbaka. Så jag bestämde mig för att köra ändå.

Jag hade bokat en lägenhet via airbnb, och fick med mig två kompisar från team alliansloppet, Jesper Fahlén och Tony Eriksson. Familjen fick stanna hemma denna gången, så fokus låg helt på söndagens tävling.

På lördagen väckte jag kroppen med ett löppass där jag körde 2 km lugnt, 2 km i tänkt tävlingsfart, och 3 km nedvarvning. Ett lätt cykelpass på en halvtimme när vi körde ner cyklarna till T1, och sedan var det bara att invänta söndagen med Ironman Kalmar streamat på datorn hela dagen.

Vi tog tunnelbanan in till starten, bytte om på plats, och inväntade starten. Jag och Tony hade seedat in oss i Rosa simmössor, med en tänkt sluttid på 1:11 – 1:17. Jag gick inte i vattnet innan, utan inväntade den rullande starten. Tryckte i mig två gel 30 och 15 minuter innan start, och 07:34 på söndagsmorgonen gick jag i vattnet. Jag gick ut lugnt för att komma in i en bra rytm, och jag sökte fritt vatten ut till vänster för att komma igång lugnt. Och det kändes bra. Väldigt bra tillochmed.

Simbanan gick inne på relativt grunt vatten på Amanger Strand, och då och då passerade jag simmare, och ibland blev jag passerad. Då passade jag på att häng på fötterna ett tag, men det var svårt och bökigt, så jag sökte mig snart ut till fritt vatten igen. På sina ställen var det ganska mycket tång, som fastnade i ben och armar. Men solen var framme, vattnet var lugnt, och rätt var det var såg jag målet framför mig. Det blev lite bökigt igen innan uppgång, men när jag kom upp ur vattnet och tryckte av klockan visade den 1:17:51. Och med tanke på hur skön resa jag hade haft och med tanke på att jag simmade 3900 meter istället för 3800 så var jag mer än nöjd.

Första växlingen, in och hämta min påse. Av med våtdräkten, på med torra strumpor, skor och hjälm, och iväg till cykeln. Det var ganska långt, och jag var ganska nödig, så jag tänkte att det var lika bra att pinka innan jag satte mig upp på cykeln. Men det tar ju tid. 4 minuter tog det att tömma blåsan innan jag fick hämtat cykeln. Men bättre så än att cykla nödig.

Upp på cykeln. Det låg regn i luften, och blåste ganska rejält, men det var sidvind snett bakifrån de första 4 milen, så det vara bara att trampa på för att få upp värmen. Det var lite bökigt att ta sig ut ur Köpenhamn, och efter 1 dryg mil tappade jag en flaska Maurten som jag hade bakom sadeln. Min nutritionsplan hade annars varit att bara dricka Maurten 320, 1 750ml flaska var 4:e mil, men nu var jag tvungen att plocka upp en flaska energidricka från arrangören redan efter 3 mil.

Eftersom man inte är speciellt snabb i vattnet, så var det många cyklister att passera. Och man har ju inte så mycket att göra under en 18 mils cykelrunda, så jag räknade alla som jag passerade. Och det var många…

Men jag flög fram första 4 milen. Jag snittade närmare 38 km/h inan det var dags att svänga inåt landet in i motvinden och uppförsbackarna. Men jag låg på tunga växlar uppför, och kunde krypa ihop och skära vinden bra, så jag fortsatte i högt tempo och snittade runt 31 km/h i detta svårare parti innan jag kom ut på bredare vägar. Men magen gillade inte sportdrycken, och jag började få magknip. Jag hade med mig lite bars i reserv, och jag tog en tredjedels bar och två bananer vid kontrollen efter 5 mil, och det lugnade ner sig.

När jag kom till Danmarks längsta och brantaste backe väntade min special needs bag med två nya flaskor Maurten 320. Jag stannade och packe på dom på cykeln, och sedan var det bara att dra iväg igen. Jag passerade 9 mil efter 2:35, och kände att jag kunde nog göra en riktigt bra cykelsträcka. Jag visste att det är alltid lika jobbigt att springa, så det var ingen idé att spara på något. Tryck på så mycket jag orkar, och så håller jag det. Och härifrån var det ju medvind igen.

Under andra varvet i medvinden höll jag inte lika hög fart som under varv 1. Dels var jag tröttare såklart, men det regnade också ganska kraftigt. Jag kunde ändå snitt runt 37 km/h fram tills det var dags för backar och motvind igen. Men en snabb överslagsräkning gjorde att jag ändå visste att jag skulle ta mig in på runt 5:30 om jag kunde snitta runt 30 km/h de sista 5 milen in mot mål, så det var bara att trycka på. Jag passerade många uppför, och ibland kändes det inte ens som om det var motlut när jag ställde mig upp och tryckte på.

In mot växling låg jag på ett tempo som skulle ge mig en cykeltid på 5:10, men det var längre till växlingen än vad skyltarna hade angivit, och inne i Köpenhamn var det blött på vägbanan och knixigt, så med nästa 2 km extra rullade jag in till växlingen efter 5:15:54. Jag hade krossat min tidigare bästa cykeltid med en halvtimme, och hade snittat nästan 35 km/h. Och nu var jag riktigt kissenödig igen, så 4 ny minuter på toaletten efter att jag hade bytt strumpor och dragit på mig löpardojorna gjorde att jag visste att drömtiden 10 timmar var ganska ouppnåbar.

Ut ur parkeringshuset och upp på banan. Mitt i centrala Köpenhamn var det ett rejält tryck på publiken, men benen var stumma och tunga. Det kändes som om jag sögs fast och sprang oerhört långsamt, så när första kilometern passerades och klockan pep till på 4:41 var jag rätt förvånad. Och jag fortsatte på samma sätt, och det var inte förrän efter 7 km som passertiden låg på över 5 minuter.

Jag tänkte inte äta något. Planen var att ta 3 gel i timmen, och bara en mugg vatten vid varje kontroll. Jag hade salttabletter med mig, och knaprade i mig 2-3 i timmen. Och jag kände mig bra. Benen var som bly, och jag var trött, men det kändes ändå bra. Men det var förbannat långt kvar, och efter andra varvet när jag närmade mig halvmaran var det segt. Leendet hade försvunnit från läpparna, och nu var det bara att bita ihop. Jag passerade halvmaran på 1:45, men visste att jag inte skulle hålla samma tempo andra halvan.

Men jag gick inte. Bara vid varannan kontroll när jag drog i mig en gel, men jag höll mig i rörelse hela tiden. Och snart var det bara ett varv kvar. Vid den norra vändpunkten fick jag mitt sista armband, och där och då gjorde det rejält ont. Låren var nästan tömda på energi, jag hade blåsor på alla tår, och jag var rejält trött på att springa. Det var liksom inte roligt längre.

Så jag ökade takten. Jag ville bara i mål, och ju snabbare jag sprang, desto snabbare skulle jag komma i mål. Näst sista varvet hade min kilometertiden legat på runt 5:30, men nu kom jag ner mot och även under 5 min/km. Och publiken skrek för varje löpare jag passerade, och jag kände att slutet var nära.

Och att slippa sticka ut på ett varv till och istället få svänga in mot målportalen är oslagbart. Man har hur mycket kraft som helst de där sista 100 metrarna innan man passerar mållinjen. Och sedan tar det slut. Man är helt slut. Jag kunde inte ta ett steg till, men jag fick en hjälpande hand, en varm filt och min medalj. Jag kollade på klockan, och såg sluttiden. 10 timmar, 28 minuter och 21 sekunder. Nästan 40 minuter snabbare än i Maastricht förra året. Och med två brutna revben.

Den avslutande maran gjorde jag på 3:37. Visst, jag har sprungit mycket snabbare på marathon tidigare, men detta var faktiskt min 3:e snabbaste mara någonsin.

Men jag mådde lite illa, och det gick inte att få ner någon mat, och segerölen ville jag inte ens tänka på. Jag bytte om och fick en smärtsam massage innan jag begav mig till cykelutlämningen och haltade hemåt. Vi bodde väldigt centralt bara 800 meter från målet, men det tog mig en halvtimme att ta mig hem och baxa upp min cykel för trappan.

Av 3200 startande tog jag mig i mål som nummer 429, plats 402 bland männen och plats 62 i min åldersklass. Inte ens nära att kvala till Kona, men ändå. Det går åt rätt håll. Och känslan i loppet gjorde att jag nog fortsätter min triathlonsatsning ändå. Jag har liksom inte nått mitt max ännu känner jag, så varför sluta nu?

Här är en länk till det officiella resultatet

Och inför nästa år har jag skruvat upp målsättningen lite. Jag skall köra 3 Ironman, för att dra nytta av träningen man lägger, och förhoppningsvis kommer avslutningen i Kalmar att bli riktigt bra. Men tävlingarna kostar, och för att finansiera anmälningsavgifter så har jag lagt upp en crowdfundingkampanj på makeachamp. Många små eller några stora bidrag kanske gör att jag kommer liite närmare Hawaii :)

Tack till Linda som har skött om min kropp och gjort mig skadefri, tack till Aktivitus för stöd och coachning, och tack till Carl Johan för all pepp och för hjälmen ;)

Ironman Maastricht 2016

Ironman. Jag hade bara positiva minnen från förra gången i zurich. Denna gången var det Maastricht, och tanken var att banan skulle vara lite enklare. Så fel man kan ha.

Förberedelserna har inte varit ideala denna gången. Jag har haft problem med hälen, vilket har gjort att löpträningen inte har flutit på som vanligt. Däremot har jag kunnat trycka på mer i cykelträningen, men jag har inte fått den uthållighetsträning som långpassen i löpningen ger. Och jag har inte kunnat köra ett riktigt tempopass heller, då jag har haft riktigt ont när jag har ökat farten. Så med ett pass på över 2 mil sedan i April visste jag att löpningen skulle bli smärtsam. Riktigt smärtsam.

Inför simstarten var jag på plats och fyllde på med sportdryck på cykeln, och sedan bytte jag om till våtdräkt med gott om tid till start. Lite för gott om tid kanske, men det är bra att hinna gå på toa ordentligt. Och väl i kön till simstarten kände jag att det fanns lite till att lätta på, så jag hoppade ur kön och sprang iväg en sista gång. Väl tillbaka i kön igen så var det fortfarande gott om tid med självseedning och rullande simstart.

Jag ställde mig i fållan för 1:20, med förhoppningen att fixa den tiden denna gången. Det tog tid innan jag kom i vattnet, och jag startade inte förrän 07:35 ungefär. Rullande start gör att det inte blir så trångt i vattnet direkt. Jag är rätt ovan öppet vatten simmare, så en massstart med fullt med armar och ben är inte min melodi.

Väl i vattnet var tanken att komma in i ett lugnt jämnt tempo direkt. Men precis som vid vissa andra tillfällen funkade det inte. Jag får ingen luft och har ingen energi, och jag måste börja bröstsimma ganska omgående. Det är motströms första halvan, så det går inte fort. Jag försöker med några crawltag till, men måste återgå till bröstsimmet. Det sitter i huvudet tänker jag. Kör 30 armtag och vila sedan. Jag crawlar 30 armtag. Bröstsimmar sedan. Testa 40 armtag säger jag till mig själv. Jag gör så, och pausar. Sedan 50, 60, 70, 80. Men det går inte längre än så, och jag är rejält andfådd efter varje intervall.

Men efter 1,5 km kommer vi till vändningen. Här får man hjälp ur vattnet, och får springa på land en stund. Jag kollar på klockan, 40 minuter. Inte speciellt farligt tänker jag, det är ju medströms på vägen tillbaka. Så jag hoppar i vattnet igen, och börjar crawla. Jag andas åt höger, så nu ser jag stranden och bojarna när jag andas, vilket gör det hela mycket enklare. 100 armtag tänker jag. Det var inga problem. Men fortsätt då. 1000 armtag till mål tänker jag, och börjar räkna…

Nu flyter det på. Det är inga problem att andas, och det går snabbt. Mycket kraft i slutet av armtaget, och jag börjar simma om folk. Men efter 500 meter börjar vaderna krampa. Bröstsimmet har gjort sitt och slitit mer på benen än vad som är nödvändigt. Så jag slappnar av så mycket jag kan, får krampen att släppa, och låter sedan fötterna hänga med och jobbar mer med armarna. Men det går fortfarande relativt snabbt för att vara mig, och rätt var det är ser jag uppgången! Men vänta lite nu, vi simmar ju förbi den? Det var visst en liten knix till medströms innan vi vänder upp och simmar 400 meter motströms innan vi får gå upp.

Nu går det inte snabbt… Strömmen är starkare här än vad den var efter starten, och jag tar i ordentligt. Här finns mycket tid att tjäna på att lägga in en högre växel, så jag trycker på med fötterna också, och passerar många simmare. Och när jag kliver ur vattnet så är det inte bara lättnaden av att ha klarat 3800 meter simning i strömt vatten som gör att jag är glad, det är också sättet som jag klarade andra halvan på. Tiden på simsträckan blev 1:20, och med farten jag hade på andra halvan hade jag gjort 1:10. Så delmål 1 att göra simningen på 1:20 kunde jag sätta check för!

Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06
Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06

På tunga ben kunde jag ändå springa till växlingen och byta till cykelgrejorna. Jag sprang även med cykelskorna på till cykeln, och kom iväg på under 6 minuter, vilket också var helt enligt plan. Nu var det bara att trampa iväg och försöka snitta 35 km/h i 18 mil, så skulle allt vara upplagt för en bra sluttid.

Och första 5 kilometrarna gick bra. 8:30 och 35,3 i snitt utan att ligga speciellt högt i puls. Höga zon 3 givetvis, men det skall ju vara hårt. Regnet hängde i luften, och det var inte speciellt varmt, men ändå helt ok att köra i enbart triathlondräkten. Och första två milen gick mer eller mindre enligt plan. Banan var kurvigare än jag trodde, och underlaget var skakigt. Och efter 2 skapliga backar var medelfarten nere på 33, men det kunds jag ta igen på platten tänkte jag.

Men platten var inte så rak, och underlaget skiftade från gropig asfalt till skakig betong med skarvar, till kullersten. Och sen började det regna. Och efter att ha lagt mig senaste gången det regnade tog jag det väldigt försiktigt i kurvorna, och eftersom det var väldigt många kurvor, så gick det inte så snabbt. Visst, jag höll mellan 35 och 40 när jag väl kunde trampa på, men medelfarten dras ner när det svänger hela tiden. Och när sedan regnet drog fram lera på vägen visste jag att det skulle vara svårt att fixa mitt mål på cyklingen.

10_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_010622-2816050

Men efter 7 mil slutade det regna, och jag fick fin asfalt att köra på. Så under 10 km kunde jag snitta 37 utan större problem. Kanske fick jag extra krafter här när jag jag letade efter stället jag hade pekat ut där Linda och barnen skulle kunna stå och heja. Men jag såg dom aldrig, och efteråt fick jag veta att dom hade stått och tittat i 1 1/2 timme. Men inte när jag passerade, varken på första eller andra varvet.

Jag varvade på 2:45, och kände att jag kunde göra en hygglig tid ändå. Men på grund av det skakiga underlaget hade jag nu rejäl huvudvärk, och tog 2 alvedon i samband med varvningen. Nu visste jag ju vad som väntade, och det var bara att trycka på ett varv till. Men benen var tröttare, så det gick inte lika bra uppför. Jag var tillochmed tvungen att växla ner på lilla klingan vid ett par tillfällen för att orka över krönet på de långa backarna.

Men jag visste att löpningen skulle göra fruktansvärt ont i hälen, så det var ingen ide att spara något på krafterna under cyklingen. Tryck på så mycket det går så ofta det går. Spara inte på något krut!

Så efter 12 mil började det trycka på ordentligt i blåsan. Jag ville inte stanna och pinka, och försökte lätta på trycket i varje utförsbacke. Men det gick inte, och efter en kraftig stigning vid 13 mil stannade jag och lättade på blåsan. 3 minuter stod jag still, men det var det värt! Sista 5 milen var en ren njutning, och rätt var det var var det dags att växla till löpning. 5:46:43 tog de 182.22 km att cykla, och jag snittade 31,7 km/h. Inte lika snabbt som jag hade hoppats, men banan och vädret var också mycket tuffare än jag trodde på förhand.

17_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_028314-2816057_liggande

Så trippade jag in för växling. Redan när jag tog av cykelskorna och sprang mot tältet kände jag av hälen. Ont. Varje steg hugger det till av smärta bak i hälen. Måste springa på tå för att lindra det lite. Jag har förberett med två bitar kinesiotejp som jag försöker tejpa på en svettig fot och en smutsig vad. Dom sitter sådär, men ett par ny strumpor över gör så att dom i alla fall sitter på när jag börjar springa.

Och så iväg. Första kilometern gör hälen fruktansvärt ont, men det är jag ganska beredd på. Jag vet att det brukar göra mindre ont efter några kilometer, och med lite tur kan det släppa helt efter en mil. Och när första kilometern går på 4:46 fast det känns som om jag håller 6:00 tempo, så tror jag att det kan kanske gå.

Men så kommer man in på den förbannade kullerstenen igen. Varje steg där isättningen inte är perfekt hugger som en kniv i hälsenefästet. Och jag börjar även känna att orken börjar tryta. Jag förbereder mig på ett tufft marathon. 41 kilometer kvar att springa. Jag försöker tänka positiva tankar, och att jag älskar att springa. Men det är tungt. Tanken på att börja gå känns plötsligt ganska angenäm, och jag måste brottas med mig själv för att inte stanna. Fortsätt springa.

28_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_043100-2816068

Här är det tungt mentalt. Första varvet. Jag kommer till backen. Upp för berget. Folk framför mig har börjat gå. Jag springer. Små, korta steg, men jag springer. Och efter första backen känns det lättare igen. Det är platt, det är skönt väder och det gör inte lika fruktansvärt ont i hälen längre. Möjligen finns det en chans att jag kommer att klara detta, men jag vet att det inte kommer att bli en snabb tid. Fokus är att springa. Att inte stanna. Att inte gå.

Med vätskekontroller varannan kilometer och ganska svalt väder bestämmer jag mig för att stanna på varannan kontroll. En mugg sportdryck och en gel blir lagom, och jag känner att jag börjar få krafter igen. Men det är kortvarigt. Efter några minuter är det åter tungt, men tanken på att det kan komma att kännas lättare igen efter några kilometer till gör ändå det hela mer uthärdligt.

Och första varvet går på dryga 51 minuter. Jag räknar i huvudet, och vet att det skulle innebära en sluttid på 3:25, men vet samtidigt att jag inte kommer att kunna hålla detta tempo hela vägen. Just nu är jag nöjd över att ha fått mitt röda band runt armen, och att det bara är tre varv kvar. 3 gånger kvar att passera uppför backen. 3 gånger kvar att passera det glada kvartersgänget som har satt upp tält på var sin sida banan, och har grannfest med musik. 3 gånger att passera målet innan jag får svänga in och passera mållinjen.

Man kommer ihåg första varvet. Man kommer ihåg sista varvet. Men andra varvet faller hela tiden i glömska. Jag ser på kilometertiderna att jag sprang det, lite långsammare än det första, men jag har inget minne av hur jag mådde. Jag vet att jag räknar dagar, och att jag delar in loppet i 7 dagar med 6 kilometer varje dag. Och i mitt huvud ser jag framför mig sträckan som jag springer på mina återhämtningsrundor hemma. Ut på vägen, upp för backen, förbi Albatross, mot skogome. Vänd. Jag vet att det var Onsdag under andra varvet, och att jag skulle varva på torsdag. I mitt huvud. Jag varvar, och får mitt blå band.

32_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_052404-2816072

Om andra varvet föll i glömska, så gjorde tredje varvet ont. Jag började känna smärta i stortån och lilltån på höger fot. Blåsor tänkte jag, bra. Det tar fokus från smärtan i vänster häl. Låren började också strejka, och tycka att det inte var någon ide att pumpa ut mer kraft. Bra tänkte jag, ytterligare smärta som tar fokus från hälen.

Och nu börjar det bli lite lättare rent mentalt. Jag har klarat av att springa 2 mil även om det inte kändes som om jag skulle klara ett steg till. Jag har inte gått in i väggen ännu, och jag har ont överallt, men kan fortfarande springa. Det går inte fort längre, men jag springer. Och tredje varvet är snart avklarat, och jag får mitt gröna band.

Nu är det bara sista varvet kvar. Nu kan du unna dig att stanna på varje kontroll, att gå igenom den, och det kanske är dags att testa ett glas cocacola? Jag har inte druckit cola på 5 år, men det kan var värt att testa nu. Sött är det, och kolsyrat är det. Bubblig i magen blir man, och det gav inte den kicken jag hoppades på, så jag hoppar det nästa gång.

Men nu är det sista varvet. Och på sista varvet så blir man inte passerad av snabbare löpare. Man är den snabbare löparen som passerar alla som är ute på sina första, andra och tredje varv. Jag lider med dom. Jag vet hur långt dom har kvar, och hur snart jag är i mål. Jag har ont, men tänker att det är lika bra att springa på så snabbt det går, för ju snabbare jag springer, desto snabbare är jag i mål. Så sista kilometrarna kryper tiderna ner mot 5-minuterstempo igen, och jag bärs fram av mina egna positiva tankar och publikens jubel.

Och där får jag mitt gula armband som gör att jag kan springa i mål nästa gång jag passerar torget. Det är bara 500 meter dit, och jag trycker på så mycket jag kan. Det går ändå inte snabbt, men känslan när jag springer in på upploppsrakan är inte ren lycka denna gången, utan lättnad. Jag gjorde det. Igen. På en tuffare bana än senast, och 35 minuter snabbare än senast.

Jag vet att jag vill lyfta armarna i luften. Men jag orkar knappt få upp dom.

36_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_057174-2816076

Jag är i mål. När jag stannar kommer hela kroppens tyngd tillbaka och jag faller ihop. Benen bär inte, men jag känner en arm som tar tag i mig, och en till, och jag kan stappla bort och få min medalj. 11:08:21 blev sluttiden, och den avslutande maran gick på 3:49.

Jag är fruktansvärt nöjd, även om jag inte lyckades ta mig under varken 10 eller 11 timmar denna gången, så kapade jag personbästa rejält. Och det var mycket jobbigare, speciellt under löpningen. En mental kamp mot smärta och utmattning.

Öloppet swim-run 2015

Viloveckor. Så var tanken efter Ironman i Zurich. Men så ficka jag en förfrågan från Magnus Carlsson om jag ville vara med och köra Öloppet tillsammans med honom. Sprinten då, 20 kilometer löpning, och 2,6 km simning. Jag var sugen, men var tvungen att fundera och stämma av med Linda. Vi skulle trots allt bort dagen innan. Men vi skulle inte sova över, och jag tackade ja.

Fast swim-run, jag kände till konceptet, men inte hur det gick till mer i detalj. Så jag satt en kväll framför datorn och läste på. Framförallt fanns det ett väldigt bra inlägg på Icebugs sida, http://icebug.com/se/swimrun/. Det visade sig senare att det var Magnus som skrivit detta.

Jag ville inte klippa av min våtdräkt, och jag visste att jag inte skulle klara att springa i min heldräkt, så jag gjorde en snabb beställning av en shorty dräkt på nätet. Det finns inte så många modeller av swim-run dräkter, och de som finns är ganska dyra, så jag fastnade för denna modellen: http://www.seapro.se/sv/artiklar/vatdrakt-shorty-limax-herr-3.html. Snabb leverans, jag fick den redan på Onsdagen efter att beställt på tisdagen, och på Torsdagen tänkte jag testa utrustningen. Hade bestämt mig för att köra utan paddlar och dolme, då detta gick långsammare när jag testade i bassäng.

Och vilken känsla! att bara kunna kasta sig i vattnet, simma lite, springa upp på andra sidan och fortsätta springa! Visst, det var lite bökigt at springa i våtdräkt, men det gick ändå helt ok. Körde ett kort pass i surtsjön.

thumb_IMG_3190_1024

Så var det dags för start! Jag och Magnus hade bestämt att vi skulle se detta som en kul grej, och inte trycka på alltför hårt på löpningen. Jag hade ju som sagt vilovecka, och höll igen med träningen innan. Bara några små motionspass för att hålla igång kroppen lite.

10.00 gick starten. Vi ställde oss någonstans mitt i fältet ibland de övriga 250 lagen som ar med i sprinten. Men det var svårt att hålla igen lika mycket på den inledande löpningen ner till vattnet som övriga lag, så vi sprang upp oss några platser till kanske 1:a tredjedelen av fältet innan det var dags för första simningen. 620 meter från Styrsö till St. Mosskullen.

Och simma är vi ungefär lika bra, eller dåliga, på. Jag lade mig först, och sedan följde Magnus mina fötter med paddlar och dolme. Jag la mig lite till vänster om övriga fältet för att få lite fritt vatten, och simningen flöt på ganska bra, även om det inte gick speciellt fort, så 12:30 senare kunde vi kliva upp på land och springa. Trodde vi… Fullt med folk på klipporna framför, och ingen möjlighet att springa om gjorde att det var mer gå än springa. Det var inte förrän vi kom till Köpstadsö som vi kunde springa på lite grand, och då sprang vi fel….

Jag hade skrivit ner alla sträckor vi skulle springa/simma på armen, för att ha koll på om det var värt att ta av sig simmössan eller inte, och det var inte förrän vi kom till Brännö som det verkligen var värt att ta av sig lite på huvudet. 6 km löpning med bara två kort vattenpassager som vi vadade igenom.

 

thumb_IMG_3188_1024

Simningen hade gått bra så långt. Små korta och i vissa fall dyiga sträckor i lugnt vatten. Inga maneter eller vågor att tala om. Men efter krokholmen skulle vi ta oss 570 meter till Känsö, och här var det mer öppet hav känsla. Större vågor och djupare vatten.

Jag hade svårt att hålla kursen, och när jag kollade bak, så hade Magnus släppt mina fötter. Jag väntade in honom några gånger, men med 50 meter kvar simmade jag på. 16 minuter tog sträckan, och även om den var 50 meter kortare än den inledande simningen, var vi nästa 4 minuter långsammare. Magnus hade problem i vågorna, och nu hade maneterna också börjat visa sig.

Men de lag vi hade släppt förbi oss under simningen sprang vi snabbt förbi på öarna däremellan. Magnus höll uppe farten på stigarna och grusvägarna, och jag på stenarna och klipporna.

Två simningar i lika jobbiga förhållanden till så var vi framme på Styrsö igen. Nu väntade dryga 6 kilometers löpning innan målgång. Magnus var väldigt pigg, men mina ben vill inte riktigt hänga med innan jag fått upp värmen. Men efter ett par kilometer i 4:30 fart, så började jag få upp värmen, och sista kilometrarna kunde vi trycka på i fart närmare 4 minuter per kilometer. Vi kunde passera några lag till, och när mållinjen närmade sig lade vi in en sista spurt.

thumb_IMG_3191_1024

Vi hade ingen aning om vilken plats vi kommit in på, men var mycket nöjda med loppet totalt sett. Under 3 timmar i total tid var bra för en swim-run debut, och vi placerade oss på 12:e plats i herrklassen och 19:e totalt av alla lag, vilket är helt ok.

Det var ju trots allt upplevelsen som var det stora målet, tid och placeringar var helt sekundärt denna gången. Men det gav mersmak! Även om jag är urdålig på att simma, så är det en fantastisk skön känsla att kunna slänga sig i havet och ta sig dit man vill. Kroppen blir farkosten så att säga.

Så detta kommer jag att göra om, tack Magnus för att du drog med mig på detta!

Här är de officiella resultatet:
http://oeloppet.r.mikatiming.de/2015/?pid=list

Och här är länken till aktivitet på garmin connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/853309884

 

Tjörn triathlon 2014

Så var det dags. Efter att ha kört på med ett träningsprogram anpassat för triathlon (-simmning) från Aktivitus så var det dags att testa på triathlon. Tjörn triathlon 11.3 kändes som ett lagom bra allternativ. Sträckorna var inget främmande, och jag har kört ett antal brickpass som var hårdare under sommaren, återigen utan simmning.

bild 2

Förberdelserna rent kroppsligt var halvbra, då onsdagen var ganska tung, och de 4 träningspass jag gjorde då satt kvar i kroppen även på fredagen, men när jag väl kommit igång så kändes det bra i kroppen.

Jag hade packat färdigt allting under fredagskvällen, och efter en havregrynsgrötfrukost satte jag mig i bilen vid 05:45 och körde mot Skärhamn på tjörn. CJ och Carro mötte upp vid växlingsområdet med min nummerlapp, väska och tidtagningschip, och jag ställde iordning prylarna. Jag la fram lite extra kläder då det kändes som om det kunde bli lite kylslaget under dagen, speciellt på cyklingen. Sedan packade jag ner våtdräkt, proppar och simglasögon i väskan vi fick, och gick bort i gemensam procession till starten.

Ombytt och klar med våtdräkt var det bara att vänta på starten som gick 09:08 för motionsklassen. Herr/dam/masters starterna gick tidigare, och det såg ut att gå ganska städat till .Dessa grupper var inte heller speciellt stora, för när vår grupp skulle starta var hela stranden fylld till bredden av män och kvinnor i lila badmössor. När starten gick var det ett rent kaos. Armar ben och kroppar överallt. Jag kunde inte komma in i crawlen överhuvudtaget, så jag var tvungen att ta det lite lugnt och släppa förbi dom som hade mest bråttom. Vid första vändningen efter ett par hundra meter började fältet bli lite mer utspritt, och jag kunde komma in i crawl mode.

Det regnade, men det gjorde inte så mycket då det var 17,1 grader varmt i vattnet. Riktigt skönt efter ett tag, och andra halvan var det crawl för hela slanten som gällde. Jag kom in bra i tekniken, och kunde växla till cykel efter 45 minuter på den officiella tidtagningen

växlingarna är ju inte min starka sida eftersom jag inte har övat på det speciellt mycket, eller ingenting faktiskt, så det tog sin lilla tid. 5 minuter innan jag var uppe på cykel. Fick på mig nya strumpor, och drog på mig softshelljackan som jag cyklat i under vintern, och även körde vasaloppet i.

Efter bara några minuter på cykeln kände jag att det var ett riktigt bra val. Det regnade och blåste hela första varvet runt Tjörn och det hade varit riktigt kallt utan. Men nu kände jag mig stark. Kunde ligga och snitta i 30km/h i motvinden, och uppemot 40km/h i medvinden. Jag hade inte så mycket att göra, så jag räknade hur många jag passerade, och kom upp i 149 innan det var dags för växling. Hade känningar i höger baksida då jag gått på lite för tungt i några uppförsbackar, så jag tog det lite lugnare uppför under sista varvet. Men 2:39 var mycket bättre än vad jag hade räknat med på cykeldelen. Har aldrig snittat så snabbt tidigare, och det var inte speciellt bra väderförutsättningar. Tempopinnarna jag satte på i Onsdags var en riktigt bra investering!tomas_triathlon

Dags för växling till löpning. Inte heller här gick det speciellt smidigt, det tog nog en hel minut att knuta skorna, och en till att få ner energibars i trisuiten. Men jag var torr om fötterna, och det kändes bra i benen. Första 3 km gick i lite drygt 4min/km fart. Fast jag var jävligt pissenödig… Så efter första passeringen vid mål sprang kag bakom ett skjul och lyckades dra fram snorren via benet på trisuiten och pinka. I en evighet kändes det som, men 3 minuter i verkligheten när jag kollade klockan.

efter detta flöt det på. Tempot gick sakta ner emot 4:30 per km, men det vara ett vekvämt tempo att ligga i. Pulsen låg på runt 145, men jag kände att baksidan benen hade krampat om jag hade tryckt på mer.

Backarna var tunga, men på rakorna kunde jag flyta på bra, och jag kom in mot mål strax över 5 timmar totalt med en tid på 1:32 på den avslutande halvmaran. Helt ok, min nästa snabbaste halvmara efter göteborgsvarvet i år. Glömde sätta av klockan efter målgång, men den officiell tiden blev 5:06:24. Här är en länk till resultatet.bild 1Träffade Erik och CJ direkt i målet. Dom hade kommit in 9 respektive 1 minut innan mig, och efter 7 minuter ytterligare kom johan. Vi tog en paus i kön till massagen, och fick en ordentlig genomgång av benen.

Jag kände mig otroligt fräsch direkt efter loppet, och det är inte omöjligt att jag gör om detta. Jag tror att jag kan kapa 10 minuter på simmningen, 5 minuter på växlingarna och 10 minuter på cyklingen. Då går jag under 5 timmar med god marginal nästa gång. Om jag inte kör en hel ironman nästa gång…

 

Superklassikern!

bild19 timmar 13 minuter och 39 sekunder. Så lång tid tog det för mig att genomföra min andra klassiker, och fixa superklassikern!

Senaste loppet var Vansbrosimmningen. Ett litet antiklimax då arrangörerna hade bestämt sig för att korta ner loppet till 1500 meter, då det bara var 13 grader i vattnet. Jag åkte upp i bilen på fredag eftermiddag, var framme i Vansbro 17:30, och gick direkt till pizzerian för att äta och kolla på fotboll efter att jag hade hämtat ut mitt startkit.

Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära målområdet, så det var bara att dra för gardinerna och krypa ner i baksätet och försöka sova. Som vanligt innan ett lopp går det sådär, och att sova i en varm bil med en raggarfest utanför på parkeringen underlättar inte.

Väl på plats nere vid starten bestämde jag mig för att strunta i näsklämman. Det fungerar när man simmar själv, men nu skulle det vara fullt med andra, och då vill jag inte stänga in mig själv för mycket. Träffade CJ nere vid starten. Han startade 10:30 i grupp 3.

15 minuter senare var det min tur att hoppa i. Efter nästan 1 timme i stekande sol var det faktiskt ganska skönt att komma i vattnet. Men den kortade banan var även mycket smalare , så det var ben och armar överallt. Men nedströms gick det i alla fall att välja sin egen väg, och jag crawlade iväg.

Det gick bra i Vanån, men när vi vände upp mot Västerälven, så blev det plötsligt trängre igen. Strömmen var ganska stark, och vattnet var kallare. Jag är inte en tillräckligt bra simmare för att kunna gå ut i motströmmen för att passera brästsimmarna som låg närmast bryggan. Jag gjorde ett par försök, men sedan blev det till att rätta in sig i ledet och simma bröstsim upp mot målet. Jag kunde passera en och annan simmare när det blev en lucka, men oftast tog det stopp.

Jag tog mig i mål på 31:12. En tid som blev långsammare än förra årets 59 minuter om man dubblar den. Å andra sidan borde simningen varit bättre i år, då den halvan man strök var medströms.

bild

Ännu mindre trött än förra året, så stack jag ut och sprang ett intervallpass innan jag dushade av mig och fick nåt i magen. Så när jag satte mig i bilen för att köra de 5 timmarna  och 42 milen tillbaka, så kände jag mig iallafall lite trött.

Men ändå ganska nöjd.