Pilgrimsleden FKT

Jag har haft ögonen på Pilgrimsleden under en tid. Jag sprang den andra halvan baklänges för ett par år sedan. De har nu återställt och omdirigerat delar av den gamla pilgrimsleden, och den nya sträckan såg intressant ut. Och det ska vara möjligt att springa på en dag under de långa svenska sommardagarna.

Rutten är 137,66 km lång med 2350 m höjdmeter. Ruttens huvuddel är stig, men också stora delar av grus och asfalt. Jag gick ut för att göra ett osupportat försök på leden. Detta innebär att jag inte kan få support av något slag, och jag måste bära all min energi och andra saker från början. Jag kan fylla med vattnet från allmänt tillgängliga vattenkällor, och alla kyrkor och kyrkogårdar har vatten tillgängligt. Och nästan varje scen passerar en kyrka.

Så jag packade 8×60 g Umara-sportdrink, 6x50g Umara-barer, 8 brödrullar, eletrolyter, laddare, första hjälpen, nödlampa, vattenfilter, extra strumpor, underkläder, buff, merinotee och vindbrytare. Jag hade också 2 stycken 500 ml mjukflaskor med sportdryk förberedda. Jag beställde en taxi klockan 03.00 och anlände till masthuggskyrkan 03:25. Vädret var perfekt nu, +20 och klar himmel.

Etapp 1. Masthuggskyrkan – Nylöse kyrka 9,8 km

Jag började springa genom centrala Göteborg. Många kyrkor måste passeras på vägen, och även skansen kronan. Jag sprang lugnt och långsamt och nådde Nylöse kyrka efter 01:03

Etapp 2. Nylöse kyrka – Storås 10,7 km

Efter den första enkla delen går vägen in i de kuperade singeltracksspåren längs Lärjeån. Här kan du hitta vatten på kyrkogården som du passerar vid km 11, och jag fyllde en av mina mjukflaskor här. Jag nådde Storås efter 2:15 och 20,5 km.

Etapp 3. Storås – Jennylund 11 km

Från Storås följer Lärjeån och här börjar den verkliga naturupplevelsen. En ny sträcka av leden hade rensats, och det var ren löpglädje här. Fortfarande tidiga morgontimmar, så värmen var uthärdlig. Jag hoppade över fyllningen av vatten vid Jennylund och fortsatte. Jag nådde Jennylund efter 3:34 och 31,5 km

Etapp 4. Jennylund – Starrkärr kyrka 17 km

Efter 6 km stannade jag vid Dammekärr för att fylla på mina mjukflaskor. Jag visste att jag hade en lång sträcka innan jag kunde fylla dom igen, så jag fyllde båda flaskorna med sportdryck. Den nya sträckan från Dammekärr till Starrkärr var riktigt fin. Många små stigar, men också vissa områden där det inte fanns några spår. Endast trailmarkers och grönsaker. I Starrkärr kyrka fyllde jag en flaska med bara färskt vatten, fyllde den andra flaskan med sportdryck och elektrolyter. Jag nådde Starrkärr kyrka efter 5:35 och 48,7 km

Etapp 5. Starrkärr kyrka – Skepplanda kyrka 11,3 km

Vid denna tid på dagen blev det ganska varmt. I skuggan av träden i skogen var det hanterbart, men att komma ut på asfaltsträckan när man närmar sig Skepplanda, det var riktigt varmt. Strax före Skepplanda, vid forsvallen, gjorde rutten en omväg runt vattenfallet och de gamla hällristningarna. Jag bodde här som barn, så det var verkligen känslomässigt att springa i dessa omgivningar. Jag fyllde på båda flaskorna, en med sportdryck och extra elektrolyter, och en med bara vatten. På vägen ut stannade jag och pratade med en Ultralöpare. Jag nådde Skepplanda kyrka efter 06:55 och 60 km. Håller en genomsnittlig fart på 6:54 min / km, och fart i rörelse på 6:30 min / km.

Etapp 6. Skepplanda kyrka – Lödöse kyrka 9,8 km

Rutten från Skepplanda passerar över Ale golfbana. Vid denna tidpunkt började jag bli riktigt överhettad och letade efter ett ställe att simma. Inte en sjö i sikte, och jag ville inte simma i vattenhinder på golfbanan, så jag sprang vidare. Vid Lödöse kyrka fyllde jag på båda flaskorna, en av dem med sportdryk och elektrolyter och en med vatten. Jag drack nog 1 liter extra också. Jag nådde Lödöse Kyrka efter 8:29 och 69,8 km.

Etapp 7. Lödöse kyrka – Lilla Edet 15,7 km

Efter ett tekniskt och kuperat avsnitt efter lödöse museum kom rutten ut på en lång sträcka på asfalt längs Göta älv. Vid denna tidpunkt var temperaturen 39 grader, så när jag såg en öppning vid sidan av älven tog jag en liten omväg, tog av min ryggsäck, skor och strumpor och badade för att svalka mig. Jag märkte en massa blåsor på mina tår på grund av fukten, så jag bytte strumpor och smorde in sheasmör på mina fötter innan jag fortsatte.

Efter 77 km  kom jag till Tungekyrkan, där jag fyllde med vatten. Vattnet var lite grumligt här, så jag rekommenderar inte den här kyrkan för att fylla på vatten. Oc min mage kändes lite skakig, och jag rapade surt mycket. Jag drack bara sportsdryck för att kunna fylla på vattnet vid nästa stopp i Lilla Edet. Jag nådde Lilla Edet och Fuxerna kyrka efter 10:46 och 85,5 km.

Etapp 8. Lilla Edet – Utby 15,8 km

När jag passerade över floden och över till västsidan av Göta Älv, gick rutten upp och ner för två berg, där stigarna var ganska svåra stundtals. Jag gick mycket här, alla berg och även några delar där det var svårt att navigera. Efter 96 km stannade jag vid kyrkogården i Hjärtum för en välbehövlig påfyllning av vatten och sportdryck, medveten om att det kunde vara en lång sträcka utan chans att fylla på. Jag nådde Utby efter 13:24 och 101,3 km.

Etapp 9. Utby – Trollhättan 18,9 km

När jag lämnade Utby började himlen mörkna och värmen var inte så pressande. Jag fick till och med några stänk av regn. Jag hörde en avlägsen åska, men det fanns ingen verklig fara. Rutten var då och då teknisk och efter 111 km började jag få ont om vatten. Men jag såg en vattenslang på en byggnad och kunde få en påfyllning här. Det är alltid trevligt att inte ransonera vattnet.

Jag kom till den magnifika utsikten över Göta Älv och sprang längs floden, upp och ner, tills jag kom till kraftstationen. Där korsade rutten älven och gick 4 km tillbaka ner till slussarna. I det här skedet började jag känna mig trött, och att springa var inte kul längre. Jag fyllde på mina flaskor på den allmänna toaletten efter 119 km och fortsatte till Trollhättans kyrka, som jag nådde efter 16:40 och 120,8 km.

Etapp 10. Trollhättan-Vänersborg 17 km

Vid detta tillfälle såg mållinjen framför mig. Jag visste också att jag var tvungen att fortsätta springa för att komma dit innan det mörknade. Lyckligtvis var vägen till Vänersborg väldigt lätt, och jag lyckades springa långa sträckor nu. Jag kom till Vänersborg innan solen gick ner och jag kunde nå slutet av rutten i dagsljus. Den totala tiden var 18:41:10 och sträkan 137,66 km.

Jag gick tillbaka den sista km till Vänersborg och köpte en stor kall öl när jag väntade på tåget. Jocce kom och gjorde mig sällskap  för en snabb drink, och jag kom på 23:09-tåget tillbaka till Bohus, där Linda kom och hämtade mig.

Turen är publicerad och godkänns nu som en ny snabbast känd tid på sträcckan!
https://fastestknowntime.com/fkt/tomas-amneskog-pilgrimsleden-gota-alv-sweden-2020-06-26

Rutt på Garmin-onnet: https://connect.garmin.com/modern/activity/5149667135

Rutt på Strava: https://www.strava.com/activities/3675520479

North Coast Ultra 2019

Vi gav oss ut på en liten roadtrip jag, Mervi och David, för att springa ett fint lopp i Danmark. Sov över på ett hotell nära starten, och gick upp vid 06.00 och gjorde oss iordning. Starten gick 08:00.

Startade försiktigt med 20 löpare framför mig. David sprang snabbt förbi på stranden, men jag tog det lugnt i början. Men redan på de inledande trapporna efter strandlöpningen tyckte jag att det gick segt, så jag gick om ett par löpare. Kom ikapp en dansk kille, Finn, som jag hade sällskap med till första kontrollen.

Jag höll ett jämnt tempo, och fortsatte plocka löpare. Vid 2:30 låser sig klockan, och jag måste starta om den, så det fattas 1 km ungefär på min aktivitet. Passerar 2 killar till som har börjat tröttna, och ser Finn då och då.

Efter 3 timmar kommer två killar förbi mig snabbt, har ingen möjlighet att hänga på, sen passerar även Finn. Han berättar att dom sprungit fel. Vid nästa kontroll får vi reda på att vi ligger 5:a och 6:a. I stigarna i skogen ut mot havet springer jag förbi Finn, och passerar en av de som kom förbi snabbt tidigare, och är nu fyra.

Sen kommer sanddynorna, 4 km av sirap. Känns som jag står still, men har sikte på en kille långt framför mig. Jag kommer ikapp honom, och är uppe på 3:e plats. Men Finn är strax i rygg, och går om. När vi kommer ut från sanden får Finn kramp, så jag stannar och ger honom en salttablett. Han verkar piggna till, och ligger tätt i rygg fram till sista kontrollen. Här får jag reda på att det är 5 minuter upp till 2:an, och går ut med Finn i rygg. Det här skall jag inte släppa tänker jag, och trycker på vad jag har i skogen, men ut på stranden är Finn med i hasorna.

Jag ger vad jag har, och ser mig inte om, men det känns återigen som att springa i sirap. Hela stranden är full av 30km löpare, och jag passerar ett 50-tal löpare. När jag närmar mig mål tror jag fortfarande att Finn är strax bakom och skall svepa förbi, men det kommer ingen, och jag går i mål som trea. Faktiskt bara 20 sekunder från 2:an, och Finn tappade 5 minuter på strandlöpet. Så det gick nog rätt fort ändå. Sluttiden blev 4:24:03.

I mål träffar jag tvåan i loppet, och är helt säker på att David vann, jag hade ju inte passerat honom under loppet, så jag går runt och letar efter honom. Men han dyker upp en kvart senare, då han var med de som sprang fel. 

Det var ju en ganska stor tävling, med totalt 1100 anmälda löpare, så jag tänkte att äntligen kan det kanske löna sig det här med ultralöpning. Men nej. Jag vann en buff och 1 liter tvättmedel. Kan hoppas på lite sköna ITRA poäng ändå.

Mervi försvarade titeln hon tog förra året när hon vann damklassen, och David kom på 6:e plats. Inte illa från Team Aktivitus Sports Club. Hade det varit en lagtävling hade vi tagit hem den lätt.

 

Ultrautmaningen 2019

Jag tog mig inte till VM på Kona förra året, så jag beslutade mig för att lägga Ironman satsningen på is ett tag. Jag känner inte riktigt samma glädje längre. Framförallt är det inte längre en utmaning att göra en Ironman, och det är bara sluttiden som räknas tillslut.

Så vill jag inte ha det. Jag vill göra något som är utmanande, och som jag tycker är roligt. Så jag bestämde mig för att springa ett ultralopp varje månad under 2019. De måste även vara ITRA certifierade.

Så här kommer min lista över lopp jag har tänkt att springa under 2019

  1. Januari – Sandsjöbacka Trail – 50k, 1016m+
  2. Februari – Trans Gran Canaria – 127k, 7500m+
  3. Mars – Ursvik Ultra – 75k ,1600m+
  4. April – North Coast Ultra – 60k, 1040m+
  5. Maj – Borås Ultra Marathon – 88k, 1750m+
  6. Juni – Gran Trail de Penalara – 116k, 5500m+
  7. Juli – Blefjells Beste – 57k, 1830m+
  8. Augusti – Icebug Experience Ultra – 82k, 1600m+
  9. September – Risveden Terräng Ultra – 56k, 1000m+
  10. Oktober – Ultra Piruneu – 94k, 6200m+
  11. November – Kullamannen – 170k, 4300m+
  12. December – Winter Trail Malapolska – 61k, 3900m+

 

Ironman Haugesund 2018

Dags för årets andra Ironman, och denna gången gick resan till Haugesund i Norge. Jag hade inte bokat något boende, då jag tänkte att Norge ligger ganska nära, och jag tar bilen. Men veckan innan började jag kolla vart jag skulle, och såg att det var 70 mil på småvägar, så jag bokade upp med en husbilsplats på en camping ganska nära starten. Problemet var ju bara det att jag inte har någon husbil längre. Men jag sover i bilen. Det har jag gjort tidigare.

Jag åkte upp på fredag efter middag, körde i 5 timmar, och sov över i bilen. Resan upp var magisk. När man väl kom in i telemarken, så var resten av vägen värt hela trippen. Jag kom till Haugesund vid ett-tiden och gick direkt och hämtade ut mitt deltagarkit och drog till campingen. Packade ut mitt fältkök, och satte på lite glutenfri pasta på kokplattan, och stekte på lite pulled oats samtidigt som jag gjorde iordning mitt läger innan jag drog iväg och checkade in cykeln. Jag hade redan packat iordning löp och cykel väskorna hemma, så det gick snabbt att komma iordning.

Jag gick och la mig tidigt. Redan 19.00 och låg och tittade på serier tills jag somnade. Starten gick 07.00, så jag ställde klockan på 05:30. Ingen idé att stressa iväg för att sedan vänta på simstarten, speciellt inte som det är rullande start, och jag tänkte inte hoppa i först. En lätt frukost, ljust glutenfritt rostbröd, juice och kaffe. Tog med mig två gels att trycka i mig innan simstarten, och gick iväg till startområdet. Ett snabbt toabesök, och sedan på med våtdräkten, vita kassen i handen med ombyte, och in i rätt startled. Det var rätt stora hopp mellan grupperna, så jag ställde mig långt fram i 75-90 minutersgruppen. Tänkte inte göra om misstaget från Lanzarote med panik i starten och närdödenupplevelse ute i havet.

Klämde sista gelen i kön ner mot starten. Vi kom ganska snabbt på plats, och det var bara drygt 500 deltagare, så jag kom i vattnet redan 07:08. Jag gick ut lugnt, mycket lugnt för att vänja kroppen vid vatten och att få igång andningen. Även om det var vågstart, så var det rätt bökigt med deltagare som var antingen för snabba eller för långsamma för startgruppen. Men efter några hundra meter hittade jag min takt. Så länge jag hade linan till höger om mig var det lätt att simma, och det hade jag hela första rundan ner till vändningen.

Jag kom ikapp simmare framför mig, och la mig i suget bakom. Men då kändes det som om jag nästan inte simmade alls. Jag bestämde mig ändå för att ligga kvar och ta det lugnt en stund innan jag passerade. Om jag håller uppe ett lugnt crawl hela vägen, så kommer jag att komma in på under 1:20. Kollade på klockan halvvägs när vi sprang upp på stranden, och det hade då gått 40 minuter. Helt ok för min del, så det var bara att hoppa i igen och fortsätta.

Mönstret upprepade sig, jag kom ikapp simmare framför, och la mig på deras fötter, bara för att känna att det går för långsamt. Så jag simmade förbi och letade efter fritt vatten där jag kunde komma in i min egen rytm. Och på andra varvet kändes det bra hela vägen. Lugn och fin simning, och upp ur vattnet på 1:18. Samma tid som i Köpenhamn förra året. Inte så snabb som jag hade hoppats på att vara i år, men ändå godkänt. Plats 62 i M45-49 och 349 totalt efter simningen.

Det var ganska lång löpning till växlingsområdet, men väl där fick jag snabb hjälp att dra av våtdräkten. Och denna gången hade jag packat ner en handduk i cykelpåsen, så bytet gick snabbt för en gångs skull. Torka av sig, på med cykelskor och hjälm, och springa iväg för att hitta cykeln. 5:50 totalt.

Ut på cyklingen. Jag hade med mig en flaska gel i ryggfickan, två flaskor sportdryck, samt 2 bars och 3 gels till i ramväskan. Som vanligt tappade jag en flaska direkt över fartguppen inne i bostadsområdet, men den var ändå mest en reservflaska. Jag visste att första stationen kom redan efter 22 km, och jag hade gott om vätska. Fick i mig en bar ganska omgående, och kom in i rytmen, och passerade cyklist efter cyklist.

Första delen av banan var snabb och skön. Rullande vägar där man kunde hålla bra fart även uppför. Passerade första 3 milen på 52:30 minuter, drygt 34 km/h i snitt. En snabb huvudräkning visade att jag skulle få en sluttid på 5:18 med det tempot. Men jag anade också att vi hade haft lite medvind ut från Haugesund, så en rimlig målsättning blev att sikta på 5:30, vilket skulle innebära 55 minuter/30 km. Lätträknat.

Förutsättningarna var närmast idealiska, och fastän det blåste lite på första varvet, så gick det ändå smidigt och utan problem. 60km passerade jag på 1:46. Fortfarande 34 km/h i snitt, och bra känsla i ben och kropp. Jag följde min energiplan, tog en gel på varje station, och en däremellan.

Halvvägs passerade vi genom Haugesund, och tiden var 2:40, vilket pekade mot en sluttid ner mot 5:20. Men jag visste att av 2000 höjdmeter totalt, var 750 på första halvan och 1250 på andra halvan. Så jag förberedde mig på lite mer klättring. Och mer klättring blev det. 120 km passerade jag på 3:39. Första 3 milen på andra varvet hade alltså gått bara precis över 30 km/h. Och vägarna var mindre nu. På väg ut och in i Haugesund var det trixiga små cykelvägar, med farliga kurvor och mycket backar. Men även ute på landsbygden var det mer svårcyklat. Backarna var längre, och utförslöporna var knixigare med mycket kurvor.

Efter 140 km kom vi till dagens längsta stigning. 110 höjdmeter totalt låter inte så mycket, men jag började bli trött i benen. Jag fortsatte att passera cyklister, men det gick segare nu. Och det fanns inte lika många att passera. passerade 150 km på 4:38, och fortfarande över 30 km/h i snitt.

Vägen in mot växlingen gick på mycket knixiga cykelbanor och smågator inne i bostadsområden, så tempot sjönk här. Jag kom ändå in till växlingen på 5:40, på en cykelsträcka där jag hade 60:e tid totalt och 9:e tid i min åldersgrupp. Placeringsmässigt hade jag avancerat nästan 250 placeringar totalt, och låg nu på en 18:plats i min åldersgrupp. Men när jag hoppar av cykeln så kan jag knapp gå, och än mindre springa. Ländryggen har tagit mycket stryk i aeropositionen, och jag börjar fundera på om jag kommer att kunna springa överhuvudtaget.

Men jag linkar iväg till växlingszonen, och plockar av mig hjälm och cykelskor. Och eftersom det funkade så bra med vasselin på fötterna, smorde jag in dom nu också, drog på ett par strumpor, på med skorna och nummerlappen. Precis som på Lanzarote så behövde man inte ha med sig nummerlappen på cyklingen, vilket är rätt skönt. Och så stapplade jag iväg. Bytet gick ändå på 5:38 som är riktigt bra för att vara mig.

Jag hade inga större förhoppningar om att kunna hålla någon som helst fart under löpningen, så jag gick ut lugnt, och stannade för att pinka på första kilometern. Växlingsområdet låg en bit utanför staden, så första kilometerns löpning gick runt skön där vi simmat tidigare, och sedan sprang vi på småvägar och cykelbanor ner till varvbanan inne i stan. Första vätskestoppet kom efter drygt 3 kilometer. Tog ett glas vatten, en gel, en klunk cola och en klunk redbull. Jag kände mig ganska trög och risig här, men kämpade på. Jag visste att det går upp och ner, och jag hoppades att detta var en temporär dipp. Jag kunde ändå hålla tempot uppe hyggligt, och kilometerpasseringarna låg på drygt 5 min/km

Jag hade läst i programmet innan att löpningen kunde betraktas som platt och snabb, men oj vad fel det var. Ner mot och upp från kajen var det rätt branta stigningar, och jag såg många som gick här. Sedan var resten av löpning lätt upp eller lätt ner, aldrig platt. Totalt var det 360 höjdmeter på löpningen, så den var långtifrån platt och snabb.

Efter några kilometer till började det kännas bättre i kroppen. Jag drog ner på vätskan vida stationerna, och höll mig till redbull och cola samt en gel. Då det var 3  km mellan varje station, så var detta ganska lagom. Vattnet använde jag mest till att svalka av mig i värmen.

Och såhär flöt det på. Första varvet utforskar man banan. Andra varvet bekräftar man det man utforskat. Tredje varvet är ju det näst sista, och sista varvet njuter man. Publikstödet var fantastiskt nere vid kajen. Vi sprang förbi här 8 gånger innan målgång, och speakern gjorde ett fantastiskt jobb. Vanligtvis får man sitt namn uppropat enbart när man passerar mållinjen, men här hejade dom på en varje passering. Jag passerade halvvägs på 1:52, och gjorde faktiskt en negativ split på maran då jag gjorde andra halvan på 1:49 för en totaltid på 3:41 på maran.

I mål hade jag passerat ytterligare drygt 20 löpare totalt, och 4 till i min åldersgrupp, så jag slutade 14:e i M45-49, och 84 totalt, med bara 5 kvinnor framför mig. Mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Jag hade inte Kona lottningen med i planeringen, då jag hade en 10 timmar bilresa hem, och arbete dagen efter. Men jag var ändå lite orolig när jag kommit hem. Tänk om jag hade fått en plats… Så jag kontaktade den svensk som var framför mig i resultatlistan, och han hade varit på plats och inte fått en plats. Så jag kunde pusta ut.

Några dagar efter kollar jag in ironman rankingen. Jag har fått 4236 poäng för loppet, och tillsammans med de poäng jag skrapade ihop i Lanzarote, ger 7561 poäng en förstplats i sverige, och en 15:e plats totalt i världen i min åldersgrupp. Jag har också fått en guldmarkering, så jag får guldbadmössan i Kalmar. Så nu måste jag träna på…

Länk till Ironman ranking

 

Cappadocia Ultra 110 k

Jag skall säga det direkt, så att ni vet. Detta var det mest välarrangerade lopp jag har sprungit. Allting från sajten där man bokade loppet, till transporter, boende, start och mål, dropbags och checkpoints. Och loppet var inte 110 km, utan 117.

Men vi börjar från början. Jag tittade som vanligt på kvallopp till Western States, och ville göra något annat än Templiers i år. Turkiet och kappadokien såg intressant ut, och jag frågade om det var någon som ville hänga med. Mervi, Johan och Simon visade tidigt intresse, så i Maj bokade jag in oss på Castle Cave Hotel efter att vi hade anmält oss. Jag hade ingen direkt tanke på vad det var för område loppet gick i när jag anmälde mig, men ganska snart visade det sig att det var ett underbart område på det Turkiska höglandet.

Vi tog flyget ner på Torsdag morgon, och var framme i Urgup vid 8 på kvällen. Castle Cave var ett hotell uthugget ur sandstensklipporna, och även om det var ett av de dyrare hotellen, betalade vi inte mer än 1000:- per person för fyra nätter.

Fredagen ägnade vi åt att packa. Jag hade en ambitiös nutritionsplan, där jag hade beräknat den mängd energi jag behövde få i mig per delsträcka på Umaras Energikalkylator. Då det fungerade så bra på vätternrundan och Ironman Köpenhamn att bara köra på rena kolhydrater i form av Maurten och gels, så tänkte jag testa samma strategi på ett ultralopp. Inget fett eller protein, bara kolhydrater. Så jag bakade runekakor på maltodextrin, fruktos, sackaros, sirap och havregryn, vägde upp gott och blandat och blandade ner torkade aprikoser och fikon och packade allt i små påsar som jag märkte med delsträcka, längd och mängd kolhydrater. Sedan var det bara att plocka fram rätt påse till rätt delsträcka.

Lördag morgon, väckning 05:00 och upp till en dukad frukostbuffé. Jag ville ha en realtivt lätt, kolhydratrik frukost, så jag hade med mig lite havregryn som jag åt med fikon, aprikos och banan och sköljde ner med juice och kaffe.

START – URGUP – 07:00

Starten gick 07.00, och det var en underbar dag. Lite småkyligt på morgonkvisten, men jag visste att det skulle bli varmare framåt dagen. Mycket varmare. Jag ville vara hyggligt långt fram så att jag skulle slippa trängseln i början, då vi ganska snart kom in på singeltrail där jag visste att det skulle vara svårt att ta sig förbi.

Jag startade därför lite snabbare än jag tänkt, och kom ganska snart in i rytmen. Det var ett underbart skådespel på himlen, där ett 50-tal luftballonger stilla steg upp i morgonsolen över ett magiskt fint stenlandskap. Det var kallt, och jag hade behövt handskar, men tänkte att snart kommer cirkulationen igång.

CP 1 – IBRAHIMPASA – 10,7 km – 01:03:49

Jag kom till första checkpoint efter en dryg timme, och jag hade inte gjort åt ens hälften av min energi eller mitt vatten, så jag beslutade att jag inte skulle fylla på en tredje flaska. Johan kom ikapp mig på kontrollen, och han såg pigg ut. Jag stack iväg före honom, men han kom ganska snart ikapp och förbi mig.

Jag hade fullt sjå med att stoppa i mig allt godis jag hade med mig. De flesta selfies ser därför ut som den nedan, där hela munnen är knökad med gott. För en som inte äter socker i vanliga fall, och som inte rört en godisbit annat än under ultraträning, var det hur gott som helst, och under andra sträckan åt jag ikapp det jag inte fick i mig under första sträckan.

Efter några minuter hörde jag en bekant röst bakom mig, och det var Mervi som hejade på mig. Jag hittade en fin utsiktspunkt, och väntade in henne, då hon inte var långt bakom. Även om solen inte hade börjat värma ordentligt ännu, började jag redan här att känna att detta skulle bli en jobbig dag. Mervi såg som vanligt otroligt pigg ut, och vi slog följe fram till nästa kontroll.

 

CP 2 – UCHISAR – 26,7 km – 02:57:09

Andra kontrollen var längst uppe i en liten by, inne i en grotta. Mervi var klar tidigt, och stack i förväg, jag packade om mina små godispåsar och drog iväg någon minut efter henne. Först var det utför någon kilometer innan vi kom ner i en dalgång där vi sprang på en sandstig. Jag vet att jag kände mig seg, men jag tog mig forfarande framåt i helt ok tempo. jag tappade iallafall ingen placering, och ganska snart var jag vid nästa kontroll.

Vägen dit gick till stor del nere i dalgångar, och även här fick jag sällskap av hundar. Jättetrevliga och bra sällskap, men dom var rätt kassa på att gå i trappor.

CP 3 – GOREME KUTUP AYISI – 34,4 km- 03:55:48

På väg in i kontrollen mötte jag Mervi som var på väg ut. Det var det sista jag såg av henne under tävlingen, och hon avslutade starkt som 4:a totalt, och 3:a i sin åldersklass. Själv lunkade jag på när vi kom in på tävlingens bästa parti när det kommer till löpkänsla. Längs en berssida ringlade sig en singeltrail fram, böljande upp och ner med en fantastisk vy till vänster. Bilden nedan visar början på stigen, som var populär för mtb cyklister på utflykt.

CP 4 – CAVUSIN – 45 km – 5:28:07

Efter 45 km började jag bli lite trött på att springa, och äntligen såg det ut som om det skulle bli lite backigare. Hittills hade stavarna bara varit mest i vägen, men nu verkade det äntligen som om det blev lite backe. Jag satte av uppför och passerade snart ganska många trötta löpare. Uppför är jag stark, så jag var ganska besviken över att backen tog slut efter bara 350 höjdmeter.

Men vilka vyer! Jag var tvungen att stanna till och fotografera då och då, för efter varje kurva blev utsikten än mer fantastisk. Klockan var nu strax efter ett, och det började bli rejält varmt. Jag åt extra mycket salt, då jag började känna av lite huvudvärk, och jag höll mig till vatten och energiplanen helt perfekt än så länge.

CP 5 – AKDAG – 49,8 km – 06:35:22

När jag nådde det lilla beduintälten som var den 5:e kontrollstationen, så kunde man skymta Urgup i fjärran. Snart var första halvan avklarad, det var bara lite nerför och lite uppför i en knapp mil innan andra halvan skulle börja.

Jag tuggade på så gott det gick i värmen, och efter 55km såg jag en man sitta vid sidan av vägen vid ett fält. Han såg ganska nestämmd ut, så jag stannade och frågade hur det var med honom. Han hade fått löparknä, och kunde inte ta ett stag till. Det finns inget att göra sa han. Jag har lite doklofenak, sa jag, och då sken han upp. Jag tog fram min välfyllda förstahjälpen väska, och fiskade fram en padodil och två voltaren 25mg. Gav honom dessa och lite vätska, och visade hur han skulle stretcha för att det skulle släppa. Jag kom in i coachingmode, och fortsatte utläggningen kring hur han skulle styrketräna och massera ITB senan för att det skall släppa. Han hade ju bara 5 km kvar, så den sista biten skulle han nog fixa.

Själv insåg jag att jag var nästan lika trött, fast jag hade 6 mil kvar.

CP 6 – URGUP – 57,9km – 07:46:20

Jag kom in till Urgup och vår dropbag gott och väl under 8 timmar som hade varit målet. Genast kom en funktionär med vatten, och en annan kom springande och kollade in mitt nummer för att hämta dropbagen. Ytterligare en funktionär kom med soppa. Ompysslad var ordet.

Jag bytte mot min andra påse kolhydrater, och stack iväg ut igen. Nu ändrade banan karaktär. Vi sprang på bakgator, på åkrar och på smutsiga småstigar. Banan kantades av slängda pumpor och skräp. Brant upp och ner för dalgångar innan vi lämnade samhället och kom ut på landsbygden igen. Det var en bra bit till nästa kontroll, och magen hade börjat säga ifrån lite mer.

Jag började få det jag kallar ultrablues. Huvudet vill inte springa mer. Benen kan rent fysiskt springa, men det gör ont, och man tar varje tillfälle i akt att se en uppförsbacke framför sig där det är ”lagligt” att gå. Och det var en lång delsträcka, men snart såg jag sjön i fjärran. Gott, snart började backarna i loppet tänkte jag.

CP 7 – DAMSA – 72,9 km – 10:05:01

Detta var sista kontrollen då jag åt något på ett bra tag. Och det jag åt var en citronskiva med salt på och en kopp te. Jag var trött på godis. Jag var trött på runekakor. Jag var trött på fikon, aprikoser, dextrosol och gel. Jag började dessutom att må illa, och kände att det även tryckte på andra vägen.

Men vägen visade återigen prov på vackra vyer med små krypin uthuggna i klippan innan det var dags att börja knata uppåt. Och uppåt gick det. Solen höll på att gå ner, och stigen förbyttes till väg. Ökenväg med 1 dm lös sand uppepå. Det var tungt att gå, och jag hade brutit av ena spetsen på staven, så den sjönk bara rakt igenom hela tiden.

Strax innan toppen satte jag på mig pannlampan, och nu visste jag att hettan var slut och att natten hade börjat. Jag hade sett fram emot natten, men inte med illamående och en begynnande yrsel. Jag mådde ganska kasst just nu, men lyckades knata på uppför och springa på hyggligt utför iallafall. Jag kände hur skorna fylldes med sand, då det var 2 dm djup finkornig sand hela vägen utför i till nästa kontroll.

CP 8 – TASKINPASA – 84,2 km – 12:07:37

In snabbt på kontrollen och fylla på en halv vattenflaska som jag lyckats få i mig, och snabbt ut. Jag ville inte riskera att få i mig något som gjorde att jag skulle kräkas i kontrollen, och bli avplockad, så jag rusade igenom. Direkt efteråt kom jag på att det kanske var dags att dra på sig överdragsjackan. Det var ju trots allt rätt kallt.

Och så var det dags att knata uppåt igen. Näst sista berget enligt höjdprofilen. I vanlig ordning går det bra uppför, men sämre på platten. Jag kunde inte springa långa sträckor där det var platt, det kändes som det gick uppför hela tiden. Jag sprang i varje nerförsbacke, och hade ganska bra hjälp av stavarna här när benen började svika. En ganska stor plattå som gick riktigt långsamt, innan det bara av utför igen.

CP 9 – KARLIK – 97,3 km – 14:25:07

Jag hade rejält med sand i skorna vid det här laget, och funderade på om jag skulle ta av mig skorna och hälla ur sanden. Men jag vickade lite på tårna, och det gjorde otroligt ont. Om jag tog av skorna skulle jag inte få på dom igen, det var jag helt säker på, så jag drog vidare, och beslöt att jag inte skulle vicka på tårna. Dom fanns nog kvar ändå.

Blåsorna hade ändå spruckit för ett tag sedan, och det var bara en backe kvar. Trodde jag. Här ändrade banan karaktär igen. Från att ha gått på ganska mycket vägar, om än fyllda med lös fin ökensand, så blev det nu kargt och stenigt. Hårda, spetsiga stenar som stack upp och gjorde ont hur man än sprang över dom. Detta var helt fel ställe att bryta staven på, så nu fick jag ta hjälp av bara en stav

Och utför, man fick ta det riktigt försiktigt för att inte snubbla och falla handlöst. Det kändes som en befrielse att ta sig till sista kontrollen. Batteriet i klockan var slut, och jag satte på runkeeper på telefonen. Batteriet på pannlampan tog slut, så jag fick byta. Men jag var snart framme.

CP 10 – TASOCAGI – 107,5 km – 16:36:04

Magen kändes lite bättre, så jag tog med mig tre salta kex ut ur kontrollen. Jag ville äta dom i fred, om jag skulle få upp dom igen, men det gick bra. Det första jag ätit på 6 timmar. Nu var det ju bara nedför tillbaka till Urgup igen. Hur svårt kan det vara, tänkte jag?

Och nerför var ordet. Det som tidigare var stig, som blev till sandig väg, som blev till stenig äng, var nu en stor ravin med klippor som man fick klättra nerför. Jag tog det vääldigt försiktigt, så det tog sin lilla tid. Och för att vara bara nedför, så var det ovanligt mycket riktigt långa uppförsbackar också, men tillslut kände jag återigen kullersten under fötterna, och kunde börja jogga på utför.

Jag var tillbaka i Urgup igen, och nu var det inte långt kvar. En riktigt elak uppförsbacke, innan man fick en skön sista kilometer utför mot målet. Det var bara att släppa på allt jag hade, och jag susade fram i säkert 10 km per timme…

FINISH – URGUP – 116,5 km – 18:19:36

Det var knappt en åskådare kvar när jag närmade mig målet, men hela organisationen stod och tog emot mig på mållinjen som en riktig vinnare! En underbar känsla! Jag fick min medalj, och en man tog mig in i målområdet och gav mig min finishertröja. Han hämtade min dropbag, ledde mig till matbordet och frågade om jag ville ha massage nu eller senare. Han erbjöd även skjuts tillbaka till hotellet, men det var bara ett par hundra meter, så det skulle jag nog fixa.

Trött, nöjd och glad åt jag lite pasta med kyckling, innan jag knallade iväg hemåt. Jag hade hoppats komma i mål under 17 timmar, men det spelade ingen som helst roll. Att bara ta sig i mål när saker och ting inte går helt efter plan, och bara 1 1/2 timme långsammare är något jag kan ta varje dag. Det är ju bara en blinkning i ultravärlden.

Till slut kom jag in på plats 56, och plats 18 i H40+.
Mervi Heiskanen kom in på 16:11:50 och plats 4 totalt, 3:a i D40-!
Johan Dahlgren kom in på 06:57:58 i 60k loppet, plats 21 och 6:a i H40+
Simon Gustafson kom in på 09:11:58 i 60k loppet, plats 135 och 42 i H40+

Och efter att ha tömt ut ett par hekto sand ur skorna och duschat, var det bara att sova några oroliga timmar innan magen började knorra och det var dags för frukost. Och att fundera på vilket nästa ultralopp blir. Förhoppningsvis Western States…

Tack Simon, Mervi och Johan för en underbar resa! Förhoppningsvis inte sista gången vi reser ihop.

Här är en länk till resultatsidan: http://utcappadocia.livetrail.net/coureur.php?rech=251