Ironman Zürich 2015

Här kommer en sammanfattning av själva loppet. Jag postar ett separat inlägg om förberedelser inför loppet senare.

Söndag morgon 04:00 ringer klockan, och det är dags att gå upp och göra frukost. Vi bor på Fischers Fritz camping 2 km från eventområdet, så det är bara att gå iväg till starten. Sistaminuten kompletteringar till de olika växlingspåsarna. Prognosen har ju sagt regn och åska under dagen, så jag lägger ner en extra cykeltröja. Kollar cykeln, drar av skyddshöljet och beger mig till simstarten. Väl där får jag bekräftat att det är våtdräktsförbud som gäller, då vattentemperaturen är 25,2 grader. Ingen direkt fördel för en kille med väldigt tunga ben, men det är bara att acceptera.thumb_IMG_3167_1024

Nytt för i år är att det är rullande start med självseedning. Jag ställer mig i nästa långsammaste gruppen, 80-90 minuter, och väntar på start. Proffsen startar 06:40, och jag kommer i vattnet vid 07:00. Starten är lugn och fin jämfört med de vanliga masstarterna.

Jag tycker att jag ser lite grumligt, och kollar glasögonen. Märker att jag inte har tagit på dom alls, och drar ner dom över ögonen och fortsätter simma. Jag har kommit loss lite med crawlen de sista veckorna, och simmat i princip varje dag de sista 14 dagarna, så jag kommer snart in i rytmen. Men jag gillar inta alls att ligga ihop med andra och simma, då jag inte vill bli störd av sparkar och knuffar, så jag lägger mig 10 meter till vänster om hela fältet. Här kan jag simma ostört, även om det blir lite längre väg, och även om jag inte får hjälp av att ligga bakom någon.

Men oj vad lång det var till första bojen… kollar på klockan, och den visar 735 meter. Men det är bara att runda den och fortsätta. Det flyter på bra fram till varvningen, men där blir det trångt igen, och det är svårt att komma förbi. Väl framme vid ön blir jag uppdragen ur vattnet för att springa över och hoppa i på andra sidan. Jag vet att jag inte ens är halvvägs, den officiella sträckan är 1500 meter första varvet och 2300 andra. Men min klocka visar redan 1996 meter… Har väl simmat lite väl långt ut från banan… Tiden halvvägs är 48 minuter, vilket är lite mer än jag räknat med.

Andra varvet blir tungt. Det har börjat blåsa, och vågorna slår in i mun och näsa på vägen ut. Jag kan ju fortfarande bara andas åt ett håll, så det är bara att hålla sig flytande. Och fortsätta att crawla. Sista biten in mot växling ligger vågorna mot min vänstra sida, så det går bättre. Nu sväljer jag inte riktigt lika mycket vatten. Upp från vattnet klockar jag av på 1:48. GPS:en på klockan slutade fungera halvvägs in på sista sträckan, så distansen var bara knappa 3,7 km, men mer troligt vara att jag simmat drygt 4 km totalt. Och jag crawlade hela vägen! tiden var mindre viktig, då huvudmålsättningen med min simning var att kunna crawla på längre distanser. Och nu kan jag det, även i öppet vatten med en massa folk omkring mig.  Och utan våtdräkt dessutom.

Första växlingen till cykel. Nu var mitt orosmoment avklarat, och nu var jag på tryggare mark med mina två bästa grenar kvar. Växlingsområdet är stort, och det är lång väg att ta sig runt. Jag tog det ganska lugnt, för lugnt kan man tycka om jag jämför mina växlingstider med övriga. Men det var skönt att få allt på plats. Fast när jag skulle trycka fast skorna i pedalerna ville dom inte klicka i, och jag insåg att jag inte tagit bort klosskydden. Av med dom, och släng dom. Upp på cykeln och iväg.

1101_011845

Jag tänkte öppna halvlugnt för att komma in i cyklingen, men samtidigt få upp värmen. Jag hade ont i magen efter simningen. Nästan 2 timmar i vattnet gjorde att jag fick magknip när jag drack sportdryck. Men de första tre milen var det ganska platt, och där kunde jag snitta runt 35 km/h. Och nu började jag passera en massa folk. Lite för att ha nåt att göra började jag räkna hur många jag passerade. Det blir också ett bra sätt att dela upp loppet i mindre etapper.

Sedan var det dags för backarna. Jag fruktade the beast, men tyckte att det inte var så farligt halvvägs in på första varvet. Nu borde backen ha kommit, och visst, jag hade klättrat endel, men inte så mycket. Fast då hade jag såklart inte kommit fram till backen ännu… Efter att ha klättrat stående i pedalerna i 1 km tänkte jag att nu tar backen slut. men det gjorde den inte. den bara fortsatte. 3km brant uppför. Jag såg till att ligga precis under syratröskeln, och kunde klättra på stora kuggen fram hela tiden. Men sedan gick det utför visste jag. Och det gjorde det ett litet tag, innan nästa klättring startade. Inte lika brant, men mer än 5 km lång.

Och sedan bar det utför… Riktigt mycket utför. Jag låg i fartställning, och såg på hastighetsmätaren att den började närma sig 80km/h. Härligt tänkte jag, bra med fart. Men när jag närmade mig en kurva längre ner och skulle bromsa, märke jag att farten knappt minskade något, och det började lukta bränt… Så det var bara till att ställa sig upp, lägga på så mycket broms man kunde, och hoppas att det inte kom en skarp kurva. Men det gjorde det inte, och nu var det platt igen. En liten klättring på 1km innan varvning vid Heartbreak Hill. Men en brant sådan. Första varvet tog 2:50, så jag låg gott och väl över 30 i snitt.

1101_027496

Och ut på andra varvet. Första 30 km var platta, och mycket ligga på barsen och pumpa på. Men jag började få rejält ont i röven, och längtade efter klättringarna där man kunde ställa sig upp. Fast denna gången var benen inte lika fräscha, och det svarade inte lika bra när jag ställde mig upp. Och när jag kom till the beast var det bara att växla ner till lilla kuggen fram, och sitta och tugga sig uppför. Denna gången tog klättringen 2 minuter längre tid än på första varvet, och nästa klättring, som jag inte hade tyckt var nåt annat än lite seg på första varvet, var riktigt jobbig. Men så skall det väl vara…

Sista biten in mot heartbreak hill var platt, och jag pumpade på så gott det gick. Det hade börjat blåsa endel, och det var motvind större delen. Och heartbreak hill var riktigt seg andra gången. Andra varvet gick på över 3 timmar, men jag hade ändå gjort 18 mil på 5:54 trots alla backar. Så det får man vara nöjd med. Och just det, jag passerade 560 cyklister, och blev passerad av 15 :)

Sista växlingen inför löpningen. Jag tog återigen god tid på mig, pinkade i 5 minuter, och fick ryggen insmord med solkräm. Nu var det riktigt varmt ute, dryga 30 grader i skuggan och stekande sol. Så man fick sig en liten triathlonbrännan ändå.thumb_IMG_3175_1024

Jag struntade i snabbsnörning, och bytte strumpor. Ville ha bra skor inför det avslutande marathonloppet. Eftersom jag hade tagit det ganska lugnt i växlingen kom jag ganska snabbt in i löpningen. Steget satt ganska fint, och ett lugnt och fint tempo strax under 5 min/km gjorde att det kändes rätt fint. Nu var jag i mitt rätta element, och jag fortsatte att räkna hur många jag passerade.

Första vätskekontrollen kom efter bara 1 km, och dom serverade både frukt och nötter förutom all skräpmat som brukar finnas. Så jag vräkte i mig. Troligen lite för mycket, men jag ville ha bra med energi. Kontrollerna fortsatte att komma med 2km mellanrum hela loppet, och första varvet gick relativt lätt. Strax över 50 minuter på 10,5 km är helt OK.

Men sedan blev det tyngre. Andra varvet började benen säga ifrån. Ingen kramp, trots att jag bara fick i mig 1 elektrolyttablett innan jag tappade påsen, men det gjorde ont. Men ute på 3:e varvet slutade jag räkna hur många jag passerat  (jag räknade till 560 innan jag slutade halvvägs) och började tänka på vad det var jag höll på med. Inte på ett dåligt sätt, utan på samma sätt som jag brukar tänka när det känns tungt i slutet av lopp jag har förberett mig länge inför.

1101_038636

Nu är det 18 km kvar. Njut av dom. Du har sett fram emot detta i 1 år snart, så njut av dom sista kilometrarna. Se varje avverkade kilometer som en kär vän som du tar avsked ifrån, och alla som ligger framför dig som fantastiska bekantskaper. Och njut av varje kilometer. Spring lätt, spring enkelt och utan ansträngning. Du älskar att springa, du kan springa mycket längre än detta, och du kommer att springa mycket längre. Att benen gör ont är bara ett tecken på att du är där du skall vara. I steget. I löpsteget. Här och nu.

Så det gjorde ont, men jag sprang med ett leende på läpparna. Och jag fortsatte att trycka i mig energi, nu i form av gels. Och kilometrarna flöt på. Snart var jag framme vid den sista , och då var det bara att trycka på. Rakt igenom sista vattenkontrollen, och in på upploppet.

1101_060301

Och att höra sitt namn ropas upp, ”Tomas, you are an Ironman!” var fantastiskt skönt. Och hela familjen var på plats vid målet. Och sedan var jag bara nöjd. Tiden, 11:42:59, var kanske inte vad jag hoppats på, men jag visste å andra sidan inte har det skulle kännas. Den avslutande maran gick på 3:44, och det är faktiskt min näst snabbaste mara. Jag var inte speciellt trött, men ont i kroppen såklart. Ingen kramp. Jag har nog lärt mig hur man förbereder sig innan och under sådana här lopp numera.

 

Och nu har jag gjort min ironman. Jag tror att detta var en första och den sista med tanke på hur mycket förberedelser man måste lägga in som ”stör” den övriga träningen. Men jag fortsätter nog att simma lite. Som återhämtning efter hårdare pass…

1101_072131

 

Här är länken till loppet på garmin connect: https://connect.garmin.com/modern/activity/838714281

Och här är länken till det officiella resultatet:
http://tracking.ironmanlive.com

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *