Kategoriarkiv: löpning

Icebug winterrun Liseberg

Icebug Winterrun är alltid ett kul lopp att springa. Liseberg upplyst i vintermörkret, lagom mycket folk, och bra arrangemang runtomkring. Och så var det även i år. Jag hade inte den bästa uppladdningen inför loppet, då jag varit och jobbat i Milano och Madrid veckan innan, och tiden till träning var begränsad. Att jag sedan var hemma vid 23:30 på fredagkvällen, och var biträdande löpcoach på helgtrailen 09:00 på lördag gjorde att jag inte hade haft de raceförberedelser jag hade önskat.

Men det är inte för att sätta en bra tid man springer detta loppet, utan för sällskapet, adrenalinet och stämningen. Vi hade anmält ett lag på Stendahls, men Patrik var sjuk, så jag frågade Rikard om han vill springa med os, och han var såklart på! Jag hade inga bra skor, så han han fixade ett par Icebug Zeal OLX, då mina lättare dubbade skor var utslitna efter många mil i skogen.

Uppvärmningen lovade dock gott, jag kände mig pigg, och sugen på att springa! Och när starten gick var jag nog lite väl peppad, för jag drog iväg i alldeles för hög fart, benen skrek av syra efter 500 meter, och jag sänkte tempot. Första och andra kilometern gick på 3:50, så det var ändå OK fart.

Vid 3 km kom SEAT:s backpris, men jag hade ingen ambition att försöka knipa det, så jag tuggade på i vanligt tempo. Men efter uppförsbacken så kom Sofie susande förbi mig, och jag hade ingen chans att hänga på, och strax därefter kom även Tina, båda från Aktivitus. Inte långt senare kom även CJ upp jämsides med mig, och jag kände att jag tappat lite. Men jag låg inte efter Tina speciellt länge, för plötsligt fick jag nya krafter, och trippade förbi igen vid 3,5 km.

Och sedan kände jag mig stark. Följande kilometrar kände jag att jag låg i ett ingenmansland, jag såg Rame 100 meter framför mig, och hade ingen i ryggen. Vid varvningen hörde jag speakern ropa ut att Sofie var första tjej på 19:30, och jag såg hennes rygg när jag svängde in på upploppet, så jag var inte så långt efter.

På andra varvet kände jag att jag knappade in på Rame framför mig, och det kändes bra tills jag kom till backen igen. Och även om jag hade samma fart uppför som sist, så tog det nog mer på krafterna än jag hade velat. Sista 2 km in mot mål var tunga, och jag tappade igen. Tina kom förbi mig, och precis vid mållinjen kom även CJ upp jämsides. Och eftersom jag hade varit iväg så snabbt i starten, så slog han mig med en sekund.

winterrun_2016

Sofie vann och Tina blev 2:a i damklassen, Stendahls blev 6:a i lagtävlingen, jag kom 26:a på 40:13. Så även om jag inte kom under 40 minuter, så är jag ändå ganska nöjd över att kunna trycka in ett hygglig lopp efter nästan 2 timmar snölöpning på förmiddagen.

En skön afterrun med gulashsoppa i trevligt sällskap gör detta loppet till en klar favorit. Och skovalet var perfekt. Inte en tendens till att halka, även om det var en hel del snö och is på hela banan.

Här kommer länken till loppet på Garmin connect

 

Festival des Templiers 2015

I sommras fick jag en ide. Jag satt och läste lite om ultralopp. Ni vet, så som man alltid gör. Sedan jag började springa, och såg filmen unbreakable, så har Western States 100 varit det lopp som jag verkligen velat springa. Men jag har aldrig varit riktigt i närheten. 160 km är långt.

Jag har sakta byggt upp distanserna. Förra året var det marathon och min första ultra över 55k, för att i år öka på det till 50miles i BUM. Och när jag satt och läste om vilka lopp som var kvalificeringslopp till WS100, så dök det upp ett lopp i Europa på 100k. Endurance Trail på Festival des Templiers.

De flesta andra kvallopp var på 100 miles, och man var tvungna att klara dom på vissa tider, så detta kändes som det klart enklaste alternativet. Ända tills igår. Nu förstår jag. Nu vet jag vad 4770 meters vertikal stigning gör med benen. Jag vet vad som krävs för att springa 100,1 km i 15 timmar och 38 minuter. Men jag vet framförallt vad 4653 vertikala meter i nedförsbacke gör med dina lår. Det dödar dom. Fullständigt.
IMG_3530.JPG

Men vi börjar från början. Jag lyckades övertala David Donnie Muir att följa med mig ner. Han var iochförsig inte speciellt svårövertalad, så på onsdag kväll hämtade jag upp honom i ett regnigt Tuve, och så satte vi oss på planet ner till ett soligt Marseille i Frankrike. Första natten sov vi strax utanför Marseille, innan vi begav oss med vår lilla Fiat 500 mot Millau.

Här bodde vi ett marathon ifrån Millau i en pittoresk liten fransk by, i ett gammalt dragigt hotell. Otroligt mysigt och familjiärt. Vi kunde ladda kylen med det vi ville ha, och fixa eget käk både till middag och frukost. Så vi svängde ihop en fantastisk sallad, innan vi gick upp och förberedde oss inför Fredagen.

IMG_3544.JPG

Loppet startade 04:15, vilket innebar att vi behövde gå upp 02:00, käka frukost, och sätta oss i bilen. Med färdigpackade ryggsäckar och framlagda kläder gick det snabbt att komma iordning. Jag bestämde mig i sista stund för att springa i kortbyxor funktions t-shirt och kompressionströja. Inget underställ. Dubbla strumpor, injinji liners närmast foten, och pro-sport kompression utanpå. Skorna hade jag bestämmt sedan länge, och det var Skechers goRun Ultra. Jag laddade blåsan med 2 liter tailwind, stoppade på mig 7 TREK-bars, 16 Endurolytes extreme, och gjorde mig redo för start. Eftersom det skulle vara mörkt första 4 timmarna, så bestämde jag mig för att köra med Silva trailspeed Elite. Även om det var många andra runt mig med pannlampa, så ville jag alltid se bra.

IMG_3555.JPG

IMG_3549.JPG

Så gick startskottet. 1000 löpare satte iväg i mörkret längs floden. De första 4 kilometrarna var platta, och planen var att gå ut lugnt. Jag tyckte att jag sprang lugnt, men klockan pep och visade på 4:30 fart. Man får lätt lite extra fart av adrenalinet när det är tävling.

Sedan kom första berget. Och direkt kände jag att här var det inte tal om att springa. Pulsen låg strax under tröskeln när jag gick. 3 km med mer än 15 graders lutning. Tur att man inte såg något, annars hade man börjat misströsta. Men berget planade ut, och stigarna kom fram. På med max lyse på pannlampan och spring på! Speciellt när det bar av utför var det skönt att se ordentligt.

Efter första milen, när allt hade flutit på som det skulle, kändes det plötsligt inte alls bra i benen. Om jag tidigare hade kunnat springa på snabbt och lätt, kändes benen nu som betong. Och det var 9 mil kvar… Jag visste att utförslöpningen tog styggt på benen, men att det skulle kännas så här mycket såhär tidigt var jag inte beredd på. Bara att bita ihop och inse att detta skulle bli jobbigt.

Nästa stigning. 500 nya vertikala höjdmeter. Uppförsbackarna var rätt sköna. Man fick gå. Alla gick. Med eller utan stavar. Och man kunde hålla ok tempo, jag gick förbi ett par stycken, men blev inte passerad. Vi sprang genom fantastiska medeltida tempelborgar uthuggna och inbyggda i klipporna. Ett lämmeltåg med guppande ljus framför mig, och ännu fler bakom.

Utför. Det gick fortfarande snabbt utför, och snart var jag vid första checkpointen vid 18 kilometer. Reptiden här var 3:15, och jag hade inför loppet varit orolig. Man vet inte. Men jag kom in efter 1:57, och kände att jag hade gott om tid på mig. David hade jag tappat bort redan i starten, så nu var det mitt eget lopp.

Jag åt och drack. Alldeles för mycket. Dom hade dukat upp fantastiskt mycket godsaker, och hjärnan var i överlevnadsläge. Med 16 km till nästa kontroll, så var det bara att fylla på. Ost, kex, mandelmassa…

Och direkt efter kontrollen gick det uppför igen. Varje backe var 400-500 höjdmeter, och det var fortfarande inga problem. Efter att ha varit ute i nästan 4 timmar började dagen gry. Det var strax efter en stigning, och mitt i en skog. När jag kom till kontrollen vid 34 km var det morgon. Det var ljust, och gatorna i den lilla byn var kantade med folk som hejade på.

Jg hade mer än 3 timmar tillgodo på maxtiden, och kände att detta skulle kunna gå vägen. Mer än en tredjedel avklarad, och en sluttid på under 12 timmar om allt flöt på. Magen hade dock börjat reagera på all mat jag hade smällt i mig, och som jag fortsatte att smälla i mig, så jag fick göra ett första toalettbesök. Jag fyllde på vattenblåsan, och begav mig iväg. Uppför…

IMG_3571.JPG

Men nu kunde man se utsikten! Det som tidigare hade varit ett tyst arbetande i mörker blev plötsligt en upplevelse i fantastisk natur. Och även om benen var stela när man sprang ”vanligt” så flöt det på uppför, och även utför. Och bara en mil senare kom nästa kontroll, vid 44km.

Strax innan kontrollen var det en gubbe framför mig som fick ett snedsteg, halkade till och föll handlöst in mellan två stora stenar. Vid vilket annat arrangemang som helst hade man kört vidare, och litat på att utbildad sjukvårdspersonal tar hand om det. Men detta är ultralöpning, och här har man bara sig själv och sina medtävlare. Så det är en självklarhet att stanna och hjälpa till. Jag fick honom på benen, konstatetade att inget var brutet, och det var bara blod som forsade ur ett jack på näsan. Vi torkade upp det, och fortsatte.

När jag fyllt upp magen och vattenblåsan, och gått på toa igen, så träffade jag honom där han satt och blev omplåstrad. Vänliga hälsningar på franska, och vidare upp. Nästa etapp var 19 kilometer och innehöll två stigningar.

Den första kom efter en underbar sträcka längs en flod i en dalgång. Grönt, friskt och lummigt. Innan stigen bar av uppåt. 400 nya höjdmeter, men benen trummade på bra uppför. Det bar inte förrän på toppen, när halva loppet var avklarat som det högg till. Det smärtade som om man huggit två knivar rakt in i låren. Benen som tidigare kunnat jobba på utför, var plötsligt helt slut och mer eller mindre bara vek sig under mig. Så det blev till att gå även utför. Meter för meter.

Jag tog mig till fjärde kontrollen. Återigen var jag tvungen att gå på toa, och jag åt inte lika mycket nu. Mentalt sliten och fysiskt slut i benen. Jag kunde fortfarande springa där det var platt, men jag var tvungen att gå både uppför och nerför. Och det som tidigare hade känts som relativt lätt, att gå uppför, var nu oerhört slitsamt. Jag tog en gren och använde som stöd, och svor tyst för att jag inte tagit med stavarna som jag lånade av Rikard.

Jag tog mig till kontrollen vid 75 km. Vattnet hade tagit slut, och jag hade knapp styrfart. Och jag hade 25 kilometer kvar. Någonstans här insåg jag att det bara var att bita ihop och ta sig framåt. Om jag tidigare bara kunde springa där det var plant, kunde jag inte springa alls längre. Så jag bestämde mig för att lufsa. Det gick trots allt snabbare än att gå, och det kändes nästa. Som löpning. Jag höll runt 6min/km på detta sättet så länge det var platt, men gick uppför och utför. Och det var väldigt lite platt på denna sträckan…

IMG_3580.JPG

Men vi färdades på sträckor som var helt fantastiska. Stigen löpte uppe på en bergskam. 40cm att springa på, och 300 meter stup direkt till höger. Det hade varit läskigt i vanliga fall, men nu hade man ben som var ganska opålitliga. Så jag tog det försiktigt. Kanske mest för att jag inte kunde göra annat.

Nu började jag titta på klockan lite för ofta. Varje gång jag lyckades springa en bit var en seger. Och jag kom sällan mer än 200 meter varje gång, så kilometrarna fram till sista kontrollen vid 90 km segade sig fram. Alla kilometrar som gick under 9 minuter var en seger, och jag insåg snart att jag tappat flera timmar de senaste milen. Men det spelade ingen roll. Jag skulle ta mig i mål. Jag skulle ta mig i mål…

Vid 83 kilometer tog jag två panodil, och vid 87 en voltaren. Jag kunde fortfarande inte springa, men gjorde det ändå. Ett steg i taget. Varje löpsteg spara in på två gångsteg. Spring 10 steg. Spring hundra meter. Spring. Varje löpsträcka var en seger, och jag firade inombords. Och snart var jag framme vid sista kontrollen. Enbart vatten, vilket var ganska skönt. Jag insåg att jag inte skulle hinna i mål innan solen gick ner, så jag satte på mig pannlampan igen. Bara sista berget kvar. Och det var ett helvetesberg, men det var vackert i skymningen.

IMG_3579.JPG

Och jag började gå. Eller snarare klättra, för det var riktigt brant. Låren brände för varje steg jag tog, och jag visste att jag tog ungefär 800 steg på 100 höjdmeter. Jag räknade stegen. Var fjärde steg räknade jag, och visste att jag behövde räkna till 1000 innan jag var uppe. Men det var sista stigningen. Sista berget. Sista etappen.

Och hur jävligt det än kändes, så var jag ändå väldigt lycklig. Det är väldigt få som får upplevs det jag gjorde just nu. Jag mötte många på väg ner draperade i värmefiltar, som hade varit tvugna att ge upp så nära målet. Jag visste att jag skulle klara det. Det var ju vara till att räkna till 1000.

Och sedan var jag uppe. Och plötsligt kunde jag springa igen. Och jag sprang tills jag märkte att det visst var en kontroll till, nästan på toppen. Jag tog lite soppa och pannkakor, mölade ner lite mörk choklad och ost, satte på pannlampan och sprang iväg.

Först var det plant, men sedan började det gå utför. Klockan varnade för låg batterispänning, och halvvägs nerför berget med Millau i sikte, började pannlampan blinka. Då är det inte många minuter ljus kvar, och det sista man vill är att springa utför ett stup i kolmörker. Så jag satte den på lägsta ljusstyrka, och störtade nerför.

Och nu kunde man höra speakern vid målet. Jag struntade i att benen värkte, jag skulle bara i mål. Och i mål kom jag till slut. På 15 timmar, 38 minuter och 37 sekunder. Jag kunde bara stå där och vara nöjd. Så jävla nöjd.

IMG_3583.JPG

Och folk förstår inte varför man gör det. Men dom har aldrig testat. Alla kan relatera till hur det är att åka på semester och sola och bada en vecka. Alla vet hur skönt det är, och hur solbrännan påminner om hur skönt man hade. Detta är precis samma sak. Fast istället för att ha legat på stranden så har man sprungit nästan 16 timmar. Och istället för solbränna ligger man här med ben som inte bär längre och längtar efter nästa utmaning. Efter nästa berg.

Inte för att man vill bevisa något. Utan för att man vill. Och kan.

David kom i mål knappt två timmar senare. Jag kom på plats 146 totalt. Men det är oviktigt i sammanhanget. Jag kom i mål. Och jag klarade kvalet till Western States 100. Kvaltiden var satt till 19 timmar i detta racet, så jag hade lite till godo.

Här är länken till det officiella resultatet
http://templiers.livetrail.net/coureur.php?rech=3151

Och här är länken till loppet på Garmin Connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/938562083

Göteborg Marathon 2015

Jag bestämde mig ganska sent vilket lopp jag skulle springa mellan Templiers Endurance trail och lidingöloppet. Det stod mellan Skogsmaran och Göteborgs marathon. Men eftersom vi firade Tor och Frejs födelsedagar förra helgen, föll lotten på Göteborgs Marathon. Det visade sig att det är ett av Göteborgs mesta klassiska lopp, som går av stapeln för 42:a gången. Samtidigt är det ett av de mest okända loppen, med en bansträckning från Slottskogsvallen till Amundön.

Jag hade två mål med loppet.

  1. Att gå under 3 timmar
  2. Att få med mig C-J under 3 timmar

Vi var ute i god tid, och tog det lugnt och laddade upp innan i friidrottens hus. Det är en av fördelarna med ett lopp som inte är så välkänt ingen stress och ingen kö till toaletterna.

thumb_IMG_3463_1024

Efter att ha värmt upp lugnt i 5:00 tempo inne på slottskogsvallen var det dags för start. Trots att det var under 10 grader i skuggan, så var det i stort sett vindstilla och solen tittade fram då och då. Så jag tog av mig min långärmade kompressionströja 5 minuter innan start, och bestämde mig för att köra i enbart kortbyxor och kortärmat. Vi skulle ju hålla relativt högt tempo, så jag skulle nog kunna hålla mig varm.

11.00 gick startskottet. Vi kom iväg ganska smärtfritt, och ut från vallen la jag mig i ett bekvämt tempo. Som vanligt vill benen lite mer i början, och första kilometern gick på strax under 4 minuter. Vi hade snackat ihop oss innan om att jag skulle dra i ett lagom hårt tempo, där vi skulle ligga mitt i zon 3 båda två. Men trots att farten låg mellan 4.00 och 4.10 första 5 kilometrarna, så kom min puls inte upp i mer än max låga zon 3. Oftast låg jag högt i zon 2. Men eftersom farten var lagom, så låg vi kvar där.

Jag såg till att dricka vid varje station, en mugg sportdryck varje gång var 4:e kilometer. Och efter andra drickastationen var det fortfarande ganska lugnt att hålla rätt tempo. Och strax innan första vändningen vid Amundön så började vi möta dom som låg framför oss. Vi hejade givetvis på dom som var i täten, och såg att vi faktiskt inte var speciellt långt bakom. Vi passerade 10k på 41:30 och vände på 44 blankt.

Halvvägs tillbaka runt 15 km började det ta emot lite. Splittiderna drog iväg över 4:15 med jämna mellanrum, och jag började få krampkänning i lår och vader. Vid drickakontrollen vid 17 km tog jag en elektrolyt/salt tablett, och körde vidare. Nu började CJ få svårt att hänga med. Han kom ikapp vid drickan, men någon km senare ropade han till mig att han släppte, och att jag skulle köra på. Och det gjorde jag. Nu sprang jag mer på puls än tidigare, och såg till att pulsen inte sjönk under 140 slag i minuten, dvs mitt i zon 2. Helst ville jag upp högre, men benen sa ifrån, och det var inte riktigt läge att knappt halvvägs börja övertala dom att springa snabbare än dom förmådde.

Men nu mötte vi de som sprang halvmaran, och jag hejade och blev påhejad av många kända ansikten. Jag fick en high five från Dimitrios, som såg väldigt pigg ut för dagen, och det gav extra energi!

thumb_IMG_3467_1024

Halvvägs. En halvmara. Jag passerade slottskogsvallen på 1:28:30, en halvminut över planen, och ungefär samma splittid som i Düsseldorf i våras. Då tappade jag fart andra halvan, men det tänkte jag inte göra nu. Huvudet och kroppen tyckte att det räckte nu. 21km är ju inte dåligt, men nu gällde det at fortsätt att trycka på. Fortsätt att ligga under 4:15 per kilometer, och inte tänka på tröttheten.

Jag höll uppe farten fram till första vätskan på andra varvet vid 25 km pauseringen. Jag drog i mig en bananbit och sportdryck. Men sedan började hälsenan göra sig påmind. En brännande smärta i varje steg. Jag började misstänka att den hade gått av. Att den tillslut hade gett med sig. Undrar hur länge jag kan springa med avsliten hälsena tänkte jag.

Smärtan höll i sig i ett par tre kilometer utan att avta, men sedan klingade den sakta av, och vid 29km gjorde det inte alltför ont när jag saktade in för att grabba en stor näve russin tillsammans med drickan. Och sedan tänkte jag inte på hälsenan. Alla tankar handlade om att hålla uppe farten, att hålla uppe pulsen. Att springa lätt. Att springa snabbt.

På väg mot sista varvningen räknade jag hur många marathonlöpare jag mötte, och fick det till 31. Så jag låg på 32:a plats. Jag mötte CJ vid 200 meters varningen, och då låg han bara 400 meter efter mig. Han hade inte tappat speciellt mycket, och tryckte fortsatt på i bra fart.

Vid näst sista vätskekontrollen tänkte jag ta en elektrolyttablett till, så jag stannade till. Men händerna var likställa. Dom bara fumlade med kapseln, och jag fick hålla den med bägge händerna och plocka upp den med munnen. Russin och banan var lika svåra att få grepp om, men jag lyckades knöka ner en handfull till slut. Jag tappade 20 sekunder på allt schabbel, och gjorde min långsammaste km här, 4:40. Nu visste jag att det skulle bli tajt in mot mål.

Men jag passerade alltjämt löpare. Huvudet manade på kroppen. Håll uppe farten. Lätt. Snabbt. Kilometrarna passerade numera runt 4:20, och jag började räkna på om det skulle räcka. Enligt min klocka skulle det räcka, men enligt kilometerskyltarna så skulle jag missa  med 30 sekunder om jag höll samma fart. Så det var bara att öka. Nu var jag tvungen att komma in i zon 3, att pressa benen. Dom gjorde ont, var trötta, och ville inte svara på mina kommandon. Jag hade ingen känsel i händerna, nu gick all energi ner i benen.

När det var 3 kilometer kvar var jag ikapp nummer 24. Men då blev jag själv omsprungen ev en kille som hurtigt förkunnade att nu var det dags att öka sista 3. Och jag ökade. Jag kunde inte hänga på, men han försvann inte speciellt långt ur synhåll. Nu var det bara att stänga av och jobba på. Det finns ingen risk att dra på sig någon mjölksyra vid det här laget, det är pulsen alldeles för låg för, så det är bara att ge det man har.

Jag passerade 41 km markeringen när på tiden 2:55:10. En sista kilometer på 4:50 tänkte jag, det är lugnt. Fast då kom jag på att det är ju inte en kilometer. det är ju 1200 meter, och då måste jag ner emot 4:00 tempo för att fixa det. Och då kom uppförsbacken in emot vallen. Bara att trycka på. Upp för backen, in emot vallen. Tryck på.

När jag kom in på vallen såg jag klockan. Med dryga hundra meter kvar såg jag att den stod på 2:59:40. Det kunde gå. Jag kunde fixa det. Järnet sista biten nu! Jag visste inte riktigt var mållinjen var, men när jag väl passerade den såg jag att klockan stod på 2:59:57. Tre sekunder till godo. TRE sekunder under drömgränsen på maran.

thumb_IMG_3468_1024

Jag var slut. Så slut att jag glömde stänga av klockan, och kom på det lite senare. Men en underbar känsla. Och med minsta möjliga marginal också. Nästa utmaning blir att försöka hålla upp halvmarafarten en hel mara, och komma ner mot 2:45. Eller att klara av att göra en ironmanmara under 3 timmar…

Men nu är det bara dags att njuta! Och efter ett sånt här lopp är det okej att gå ifrån sina principer och käka en vanlig macka med ost, tillsammans med en kanelbulle och kaffe. Ett utomordentligt välarrangerat lopp, alla heder till Solvikingarna för det! Inte ens efter storlopp som lidingöloppet eller göteborgsvarvet kan man få sig en rejäl bra smörgås efteråt.

Strax därefter kom CJ i mål, och vi började promenera tillbaka mot parkeringen. Inga resultat hade kommit upp ännu, och när jag låg hemma i soffan efteråt och kollade in den officiella resultatet, så såg jag att jag kom 6:a i min klass, M45. Men jag blev väldigt förvånad när jag såg Carl Johan Magnusson överst i klassen M35! Konstigt att det inte var någon som sa till när han skulle fått pris.

Så även om jag inte fick med mig CJ under tre timmar (denna gången :), så lyckades han troligen kvala in till startgrupp 1 på göteborgsvarvet med tiden 3:06:36. Och vinna sin åldersklass!

Här är länken till loppet på Garmin connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/923607647

Och här är länken till det officiell resultatet på solvikingarnas hemsida: http://www.solvikingarna.se/Tavlingar/GoteborgMarathon/Resultat.aspx

thumb_IMG_3471_1024

Lidingöloppet 2015

Lidingöloppet är ett speciellt lopp för mig. Jag sprang det för första gången hösten 2012 efter att ha börjat löpträna på våren samma år. Förra året lyckades jag ta silvermedaljen när jag sprang på 2:12, men jag hade ingen skön löpupplevelse. I år skulle det vara annorlunda. Jag skulle ladda upp som jag gjort under våren, och jag skulle vara vara lättare och starkare än någonsin tidigare.

thumb_IMG_3415_1024

Det är lätt att tänka så innan, men verkligheten gör sig allt som oftast påmind, och jag var inte lättare men kanske starkare. Kanske hade jag överskattat min förmåga när jag stack till Gaustatoppen och sprang en helg, för benen har inte varit sig själva sedan dess. Så jag bestämde mig för att ta det lite extra lugnt sista veckan inför loppet. Ett sista skön kvalitetspass med 6x1km intervaller på löpbandet hemma på tisdag morgon, en skön lugn runda i Ängårdsbergen på tisdagstrailen på tisdag kväll. Ingen styrketräning på hela veckan, och bara lätt cykling på onsdagen.

Efter vårens lyckade uppladdning med enbart vegetarisk kost, körde jag på det spåret även nu. Helvegetariskt från torsdag tillockmed söndag, då även återhämtningen blir bättre har jag märkt. Lätt löpning på Fredag morgon, med 5-6 igångdrag progressivt i 15 sekunder till max gjorde att jag började känna mig fräsch i benen. Dock hade jag fortfarande ont i både vänster häl och höger knä. Men det brukar försvinna efter några kilometer.

Jag åkte upp på fredagen och bodde hemma hos Peo och Angelica. Det har blivit en fin tradition, och fredagskvällen satt vi och diskuterade löpning, träning, kost och livet. Jag har inte några givna favoriter när det gäller skor, och hade med mig 5 par upp. Valet stod mellan snabba asfaltskor och trailskor. Eftersom det är mest grus på lidingö kanske det skulle fungera med asfalts skorna, i detta fall skechers goRun 3 eller goRun Ride 3.

Men det blev till slut en högoddsare. Mina Montrail rough racer som jag köpte förra hösten i USA, som jag aldrig har gillat att springa i. Jag tog ut sulorna, och helt plötsligt blev tåboxen väl tilltagen, och dropen minskade. Jag tog dom tunna sulorna från mina Skechers goRun Ride 2 och körde. Dom är ganska hårda, men det ger skön fart tänkte jag. Så ombytt och klar tog jag bilen till Lidingö på Lördag morgon. I god tid dessutom.

thumb_IMG_3393_1024

Jag hade tejpat upp höger knä och vänster hälsena med Kinesiotejp, men vågade inte riktigt lita på att jag skulle springa med mina montrars, så jag tog med mig mina supersköna Skechers goRun Ultra trail som backup.

Efter att ha gjort dom sedvanliga toabesöken på lidingövallen, i bajamajorna på vägen till grönsta gärde, så startade jag uppvärmningen med 2 lugna kilometrar innan start. Det kändes bra. Visst, jag kände mig förkyld och så, men det är ju ett tecken på att kroppen har slappnat av lite i mitt fall, och att formen är på väg.

Jag startade i startgrupp 1b i år, vilket innebar att jag slapp trängseln i början i 1c från förra året. 12:30 gick startskottet, och det visade sig vara nästan lika trångt i år också, om inte trängre. Troligen berodde detta på att jag var i bättre form, och ville springa snabbare än jag kunde göra i början. Första kilometern var det endel knuffande och inbromsningar, och det kändes som om jag sprang i 5 minuters tempo. Men när klockan pep till för först kilometern såg jag att den hade gått på 4 blankt, så då var allt enligt plan då.

Tanken var ju att försöka ligga på 4:15 i snitt för en sluttid på 2:07, och då är det bra att ligga en bit under första halvan av loppet. Och det flöt på bra. Känslan var att jag inte ansträngde mig speciellt mycket, fast pulsen låg relativt högt. Jag låg strax under laktattröskeln, och tuffade på i ett tempo som låg strax över 4 minuter per kilometer fram till första vätskekontrollen vid Ekholmsnäs. Jag tag en mugg sportdryck, gick några steg medans jag drack den, och sprang iväg igen.

Direkt efter Ekholmsnäs kommer en ganska brant backe, och här blev benen plötsligt tunga när jag sprang uppför. Pulsen steg, och varnade när jag gick över 163 slag. Min maxpuls är 167, så jag låg på 98% av max. Jag fick ta det lite lugnt efter detta, och få ut mjölksyran ur musklerna. I resten av backarna tänkte jag ta det lite lugnare, och inte dra på mig syra.

Jag delar in lidingöloppet i 5-kilometersintervaller. Första fem är lite som uppvärmning, andra fem gäller detta att hålla farten uppe, då det är rätt flackt. Och det tyckte jag att jag gjorde ganska bra. Hittade en rygg som höll 4 tempo, och gjorde tillochmed en kilometer under 4, så när jag passerade Hustegaholm var det på 42:32. Helt enligt plan. En mugg sportdryck igen, och vidare.

3:e femman mellan Hustegaholm och Fågelöudde är en ”lätt” femma. Tankarna här går runt i stil med ”En lätt femma, sen en tung femma och sen är det bara sista milen kvar” Och precis så var det. Ligga på, hålla farten uppe, hålla pulsen uppe, och låta sinnet sjunka in i det där speciella tillståndet av lugn. Distansera sig från sin fysiska kropp, och bara slappna av.

Jag passerade fågelöudde på 1:03:27, och halvvägs låg jag fortfarande på planen jag hade gjort upp innan. Men nu kommer loppets hårdaste parti. En tung femma. Mycket backar. Inte speciellt långa, men hela tiden. Upp och ner. Men jag bestämde mig för att springa lätt uppför backarna. Lätt och snabbt visade det sig, för jag passerade mycket folk uppför. Backträningen kanske hade gett resultat, för det var inte speciellt jobbigt. Eller så var det för att jag trippade uppför och upprepade mantrat ”lätt, lätt, lätt” för mig själv hela tiden.

Jag kom på mig själv med att springa uppför, och med ett leende på läpparna högt och tydligt säga ”lätt” för varje steg uppför hela backen. Det kanske var lite knäckande för dom jag trippade förbi, men det hjälpte mig väldigt mycket.

 

Framme vid Grönsta tog jag en saltgurka för att inte dra på mig någon kramp sista milen. Nu var ju den tunga femman avklarade, och nu väntade en skön femma innan sista femman. Så nu vet ni. Lidingöloppet är uppdelat i 6 olika steg.

  1. Uppvärmningsfemman
  2. Fartfemman
  3. Lätta femman
  4. Tunga femman
  5. Sköna femman
  6. Sista femman

Sköna femman är ju inte speciellt skön första kilometern, det är rejält backigt ut från Grönsta. Men eftersom det är sköna femman så gör det inte så mycket, för det är ju nu man laddar inför sista femman. Och jobbar mentalt med att njuta av sista milen. Allt blir mycket lättare om man ser på varje avverkad kilometer som en förlust. Att det är lite sorgligt att det är så få kilometer kvar.

Sedan kommer Abborbacken. En mugg sportdryck strax innan man ger sig av uppför. I år skulle jag inte gå. Jag har ju sprungit många tyngre och längre backar med bra mycket mer lutning. Så det är bara att pinna på. Dom lätta stegen som jag har haft uppför dom kortare springbackarna fanns fortfarande där, men nu gick det lite trögare. Jag drog på mig lite mer syra, och var tvungen att slita igen. Men det är ju Aborrbacken, det är klart att man måste slita lite. Men snart var man över puckeln, och på väg utför. En mun sportdryck för att väta munnen lite med 3 km kvar, innan det är dags för Karins backe.

För många är Karins backen den värsta backen. Man är nästan i mål, man har klarat hela banan och Aborrbacken, och så dyker det upp en ny backe. För egen del visste jag att den skulle komma, jag var beredd på den, och jag tog mig uppför den snabbt och lätt. Och likadant de små backarna intill sista kilometern.

Trots att benen är tunga, så är det skönt när man kan hålla uppe farten. Sista kilometern var min snabbaste, klart under 4 minuter. Och känslan när man svänger in på upploppet är alltid lika skön. Ett kort, gräsbeklätt, flackt upplopp. Fullt med publik som hejar på, och en klocka som står på 14:38 när man passerar mållinjen. 14:38 betyder att jag klarade av att gå under 2:10 med bred marginal, 2:08:44!

thumb_IMG_3396_1024

Jag var inte speciellt trött direkt efteråt, jag hade ont i hälsenan efter att ha känt av den under andra halvan av loppet. Men sånt struntar man i när man springer. Nu var det fokus på att få av sig blöta kläder, få i sig vätska och mat. I detta fall i form av bullar, bananer, vatten och kaffe. Även om jag inte äter vitt mjöl och socker i vanliga fall, så mår kroppen ganska bra av en kanelbulle och en kopp kaffe direkt efter ett lidingölopp.

Skorna åkte också av, och jag promenerade barfota ner mot Lidingövallen, där en skön dusch och bastu väntade. En av fördelarna med att springa in på 314:e plats av 20.000 startande är att det inte är någon kö till dushen, och att det inte är någon trafik på väg ut från Lidingö. En liten belöning för hårt slit

Här är länken till det officiella resultatet, och här kommer även länken till loppet på Garmin connect.

Gaustatoppen Skyrunning – Day 1

Då jag har anmält mig till Templiers Endurance Trail i Frankrike i slutet av oktober, har jag bestämmt mig för att springa lite mer i backar. Loppet är ju trots allt 10 mil, och stiger 4800 meter. Så vad kan man göra när man bor i en stad där högsta toppen sträcker sig drygt hundra meter över havet? Man kan åka på höghöjdsläger.

Jag kollade runt lite grand, och hittade det perfekta stället. Telemarken i Norge. 17 mil nordväst om Oslo ligger ett bergsmassiv med berg lika höga som de upp i Norra Sverige, och med mer höjdmeter att jobba med också. Den högsta toppen är Gaustatoppen som reser sig 1883 meter över havet. Dessutom ligger den inte mer än 15 kilometer från Rjukan, som ligger på 238 meters höjd över havet.

IMG_3329

Jag var tvungen att utforska detta berg lite mer, och med ganska kort varsel bestämmde jag mig för att åka upp helgen 11-13 september. Två veckor innan Lidingöloppet, och ingen snö på berget ännu. Så jag frågade runt lite bland mina ultralöparvänner om det var någon som var intresserad av att följa med, och det blev jag och David Donnie Muir som tog husbilen upp till Langefons camping på 938 meters höjd, 5 kilometer från toppen av berget.

Vi kom fram på fredag natt strax efter elva, gjorde iordning husbilen, och kom i säng vid halv ett. Ingen klocka ställdes, men vid 7 på morgonen gick det inte att sova längre. Grötfrukost, och på med löparkläderna. Det var inte speciellt kallt vid campingen, så vi tog inte på oss jättemycket. Jag hade underställ och kompressionströja med en lätt vindjacka över, och så tog jag med en vindjacka till om det skulle börja regna. Tailwind i ryggan, och TREK att äta.

Vi hade planerat tre olika rutter. Den första, Rjukan Löpning #1,  skulle ta oss upp till toppstugan på Gaustatoppen. 5 kilometer med 900 höjdmeter. Det låter ju ganska trevligt sådär på förhand, men redan efter 10 minuter flåsar man som en besatt, och då har vi inte ens lämnat asfaltsvägen.

Sedan började stigningen. Ni kan ju räkna ut lutningen själva, i snitt 18 graders lutning uppåt. Den mesta tiden var det bara att glömma att springa, så vi gick. David hade säkert kunnat skutta upp lite snabbare, men jag är trögstartad. Efter en halvtimme klev vi in i molnen, och då började det blåsa. Bara att dra på sig överdragsjacka nummer två och knata vidare.

Det tog oss en dryg timme att nå toppen, och vi gick in och tog en kopp kaffe innan vi funderade över etapp två. Jag hade sett på wikiloc att det gick en stig från toppen ner runt andra sidan av berget hela vägen till Rjukan. Den var även markerad på de kartorna vi hade fått tag på, så vi tog den vägen. Rjukan Löpning #2.

IMG_3333

Och om det var jobbigt uppför, så var det nästan omöjligt nerför. Lutningen de första kilometrarna var närmare 30 grader i snitt, och det var enbart stora våta stenar att halka ner på. Och halka gjorde vi. Båda jag och David stod på näsan några gånger. Jag har lite ömma knä och en blå hand som vittnar om den vådliga färden nerför.

Men efter ett tag slutade det blåsa, vi kom ur molnet, och hela dalen uppenbarade sig. En halvmil skön traillöpning, eller ja, när vi snittar strax under 10 minuter per kilometer så är det väl ganska knixig traillöpning det handlar om, innan vi kommer fram till dalen ner mot Rjukan. Nu hade vi sprungit på runt 900 meters höjd, och här började nerstigningen på riktigt. Lika trixig som nerför Gaustatoppen, fast med skog runt omkring.

Nedstigningen tog totalt närmare två och en halv timme, och vi kom bara drygt 11 kilometer. Så 16 kilometer på nästan fyra timmar, och vi gick till Kafe Kino i Rjukan ock beställde lunch. Seg service och mycket folk gjorde att vi inte kom iväg på vår tredje etapp förrän 15:30. Denna skulle vara helt olik de andra, och en helt ny typ av utmaning.
Rjukan löpning #3

Efter 5 kilometers löpning på asfalt, började vi stigningen upp mot campingen. Det var asfalt hela vägen, men med en lutning på i snitt 10 grader så skulle det bli den långsammaste mil jag någonsin sprungit på asfalt. Det var ingen återhämtning någonstans. Kilometer efter kilometer i samma lutning, runt 10 grader. Dryga 7 minuter per kilometern i snitt och en puls som stadigt låg på gränsen till zon 3. David stannade och fotade utsikten, men jag var säker på att jag inte skulle kunna starta igen om jag inte sprang hela tiden.

Så jag sprang på, och efter bara 8 kilometers löpning uppför var vi tillbaka vid campingen. Nu skulle det bli skönt med en dusch, om det inte hade varit för pengaautomaten vid duschen. Vi hade inte direkt mycket norska mynt på oss, men David hade en tia, så vi schamponerade oss i handfaten och delade broderligt på den lilla duschtid vi fick för att skölja av oss.

Och när vi summerar dagen blev det totalt
Tid: 4:57
Distans: 28.95 km
Höjdmeter: 1656

Så nu laddar vi inför morgondagens toppbestigning. Om vi kommer ur sängen alls…