Gaustatoppen Skyrunning – Day 1

Då jag har anmält mig till Templiers Endurance Trail i Frankrike i slutet av oktober, har jag bestämmt mig för att springa lite mer i backar. Loppet är ju trots allt 10 mil, och stiger 4800 meter. Så vad kan man göra när man bor i en stad där högsta toppen sträcker sig drygt hundra meter över havet? Man kan åka på höghöjdsläger.

Jag kollade runt lite grand, och hittade det perfekta stället. Telemarken i Norge. 17 mil nordväst om Oslo ligger ett bergsmassiv med berg lika höga som de upp i Norra Sverige, och med mer höjdmeter att jobba med också. Den högsta toppen är Gaustatoppen som reser sig 1883 meter över havet. Dessutom ligger den inte mer än 15 kilometer från Rjukan, som ligger på 238 meters höjd över havet.

IMG_3329

Jag var tvungen att utforska detta berg lite mer, och med ganska kort varsel bestämmde jag mig för att åka upp helgen 11-13 september. Två veckor innan Lidingöloppet, och ingen snö på berget ännu. Så jag frågade runt lite bland mina ultralöparvänner om det var någon som var intresserad av att följa med, och det blev jag och David Donnie Muir som tog husbilen upp till Langefons camping på 938 meters höjd, 5 kilometer från toppen av berget.

Vi kom fram på fredag natt strax efter elva, gjorde iordning husbilen, och kom i säng vid halv ett. Ingen klocka ställdes, men vid 7 på morgonen gick det inte att sova längre. Grötfrukost, och på med löparkläderna. Det var inte speciellt kallt vid campingen, så vi tog inte på oss jättemycket. Jag hade underställ och kompressionströja med en lätt vindjacka över, och så tog jag med en vindjacka till om det skulle börja regna. Tailwind i ryggan, och TREK att äta.

Vi hade planerat tre olika rutter. Den första, Rjukan Löpning #1,  skulle ta oss upp till toppstugan på Gaustatoppen. 5 kilometer med 900 höjdmeter. Det låter ju ganska trevligt sådär på förhand, men redan efter 10 minuter flåsar man som en besatt, och då har vi inte ens lämnat asfaltsvägen.

Sedan började stigningen. Ni kan ju räkna ut lutningen själva, i snitt 18 graders lutning uppåt. Den mesta tiden var det bara att glömma att springa, så vi gick. David hade säkert kunnat skutta upp lite snabbare, men jag är trögstartad. Efter en halvtimme klev vi in i molnen, och då började det blåsa. Bara att dra på sig överdragsjacka nummer två och knata vidare.

Det tog oss en dryg timme att nå toppen, och vi gick in och tog en kopp kaffe innan vi funderade över etapp två. Jag hade sett på wikiloc att det gick en stig från toppen ner runt andra sidan av berget hela vägen till Rjukan. Den var även markerad på de kartorna vi hade fått tag på, så vi tog den vägen. Rjukan Löpning #2.

IMG_3333

Och om det var jobbigt uppför, så var det nästan omöjligt nerför. Lutningen de första kilometrarna var närmare 30 grader i snitt, och det var enbart stora våta stenar att halka ner på. Och halka gjorde vi. Båda jag och David stod på näsan några gånger. Jag har lite ömma knä och en blå hand som vittnar om den vådliga färden nerför.

Men efter ett tag slutade det blåsa, vi kom ur molnet, och hela dalen uppenbarade sig. En halvmil skön traillöpning, eller ja, när vi snittar strax under 10 minuter per kilometer så är det väl ganska knixig traillöpning det handlar om, innan vi kommer fram till dalen ner mot Rjukan. Nu hade vi sprungit på runt 900 meters höjd, och här började nerstigningen på riktigt. Lika trixig som nerför Gaustatoppen, fast med skog runt omkring.

Nedstigningen tog totalt närmare två och en halv timme, och vi kom bara drygt 11 kilometer. Så 16 kilometer på nästan fyra timmar, och vi gick till Kafe Kino i Rjukan ock beställde lunch. Seg service och mycket folk gjorde att vi inte kom iväg på vår tredje etapp förrän 15:30. Denna skulle vara helt olik de andra, och en helt ny typ av utmaning.
Rjukan löpning #3

Efter 5 kilometers löpning på asfalt, började vi stigningen upp mot campingen. Det var asfalt hela vägen, men med en lutning på i snitt 10 grader så skulle det bli den långsammaste mil jag någonsin sprungit på asfalt. Det var ingen återhämtning någonstans. Kilometer efter kilometer i samma lutning, runt 10 grader. Dryga 7 minuter per kilometern i snitt och en puls som stadigt låg på gränsen till zon 3. David stannade och fotade utsikten, men jag var säker på att jag inte skulle kunna starta igen om jag inte sprang hela tiden.

Så jag sprang på, och efter bara 8 kilometers löpning uppför var vi tillbaka vid campingen. Nu skulle det bli skönt med en dusch, om det inte hade varit för pengaautomaten vid duschen. Vi hade inte direkt mycket norska mynt på oss, men David hade en tia, så vi schamponerade oss i handfaten och delade broderligt på den lilla duschtid vi fick för att skölja av oss.

Och när vi summerar dagen blev det totalt
Tid: 4:57
Distans: 28.95 km
Höjdmeter: 1656

Så nu laddar vi inför morgondagens toppbestigning. Om vi kommer ur sängen alls…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *