Ironman Köpenhamn 2017

I slutet av Mars började den fokuserade triathlonträningen med sikte på Ironman i Köpenhamn den 20 Augusti. Patrik Stigaeus gjorde ett triathlontest på Aktivitus, och Linda Linhart lade upp träningsprogrammet. Jag missade inte ett pass fram till mitten av Juli, då jag första semesterhelgen lyckades med konststycket att bryta två revben. Där och då trodde jag att Ironman var kört.

Men jag kunde cykla på spinningcykeln hemma, och efter en vecka kunde jag cykla på tempocykeln ute. Visst, det gjorde ont varje gång vägen var lite ojämn, men det gick. Springa var det inte tal om, och i simbassängen låg jag och övade benspark längd efter längd. Tiden hade dock gått ut för att flytta min startplats till ett annat lopp, och det gick inte heller att få några pengar tillbaka. Så jag bestämde mig för att köra ändå.

Jag hade bokat en lägenhet via airbnb, och fick med mig två kompisar från team alliansloppet, Jesper Fahlén och Tony Eriksson. Familjen fick stanna hemma denna gången, så fokus låg helt på söndagens tävling.

På lördagen väckte jag kroppen med ett löppass där jag körde 2 km lugnt, 2 km i tänkt tävlingsfart, och 3 km nedvarvning. Ett lätt cykelpass på en halvtimme när vi körde ner cyklarna till T1, och sedan var det bara att invänta söndagen med Ironman Kalmar streamat på datorn hela dagen.

Vi tog tunnelbanan in till starten, bytte om på plats, och inväntade starten. Jag och Tony hade seedat in oss i Rosa simmössor, med en tänkt sluttid på 1:11 – 1:17. Jag gick inte i vattnet innan, utan inväntade den rullande starten. Tryckte i mig två gel 30 och 15 minuter innan start, och 07:34 på söndagsmorgonen gick jag i vattnet. Jag gick ut lugnt för att komma in i en bra rytm, och jag sökte fritt vatten ut till vänster för att komma igång lugnt. Och det kändes bra. Väldigt bra tillochmed.

Simbanan gick inne på relativt grunt vatten på Amanger Strand, och då och då passerade jag simmare, och ibland blev jag passerad. Då passade jag på att häng på fötterna ett tag, men det var svårt och bökigt, så jag sökte mig snart ut till fritt vatten igen. På sina ställen var det ganska mycket tång, som fastnade i ben och armar. Men solen var framme, vattnet var lugnt, och rätt var det var såg jag målet framför mig. Det blev lite bökigt igen innan uppgång, men när jag kom upp ur vattnet och tryckte av klockan visade den 1:17:51. Och med tanke på hur skön resa jag hade haft och med tanke på att jag simmade 3900 meter istället för 3800 så var jag mer än nöjd.

Första växlingen, in och hämta min påse. Av med våtdräkten, på med torra strumpor, skor och hjälm, och iväg till cykeln. Det var ganska långt, och jag var ganska nödig, så jag tänkte att det var lika bra att pinka innan jag satte mig upp på cykeln. Men det tar ju tid. 4 minuter tog det att tömma blåsan innan jag fick hämtat cykeln. Men bättre så än att cykla nödig.

Upp på cykeln. Det låg regn i luften, och blåste ganska rejält, men det var sidvind snett bakifrån de första 4 milen, så det vara bara att trampa på för att få upp värmen. Det var lite bökigt att ta sig ut ur Köpenhamn, och efter 1 dryg mil tappade jag en flaska Maurten som jag hade bakom sadeln. Min nutritionsplan hade annars varit att bara dricka Maurten 320, 1 750ml flaska var 4:e mil, men nu var jag tvungen att plocka upp en flaska energidricka från arrangören redan efter 3 mil.

Eftersom man inte är speciellt snabb i vattnet, så var det många cyklister att passera. Och man har ju inte så mycket att göra under en 18 mils cykelrunda, så jag räknade alla som jag passerade. Och det var många…

Men jag flög fram första 4 milen. Jag snittade närmare 38 km/h inan det var dags att svänga inåt landet in i motvinden och uppförsbackarna. Men jag låg på tunga växlar uppför, och kunde krypa ihop och skära vinden bra, så jag fortsatte i högt tempo och snittade runt 31 km/h i detta svårare parti innan jag kom ut på bredare vägar. Men magen gillade inte sportdrycken, och jag började få magknip. Jag hade med mig lite bars i reserv, och jag tog en tredjedels bar och två bananer vid kontrollen efter 5 mil, och det lugnade ner sig.

När jag kom till Danmarks längsta och brantaste backe väntade min special needs bag med två nya flaskor Maurten 320. Jag stannade och packe på dom på cykeln, och sedan var det bara att dra iväg igen. Jag passerade 9 mil efter 2:35, och kände att jag kunde nog göra en riktigt bra cykelsträcka. Jag visste att det är alltid lika jobbigt att springa, så det var ingen idé att spara på något. Tryck på så mycket jag orkar, och så håller jag det. Och härifrån var det ju medvind igen.

Under andra varvet i medvinden höll jag inte lika hög fart som under varv 1. Dels var jag tröttare såklart, men det regnade också ganska kraftigt. Jag kunde ändå snitt runt 37 km/h fram tills det var dags för backar och motvind igen. Men en snabb överslagsräkning gjorde att jag ändå visste att jag skulle ta mig in på runt 5:30 om jag kunde snitta runt 30 km/h de sista 5 milen in mot mål, så det var bara att trycka på. Jag passerade många uppför, och ibland kändes det inte ens som om det var motlut när jag ställde mig upp och tryckte på.

In mot växling låg jag på ett tempo som skulle ge mig en cykeltid på 5:10, men det var längre till växlingen än vad skyltarna hade angivit, och inne i Köpenhamn var det blött på vägbanan och knixigt, så med nästa 2 km extra rullade jag in till växlingen efter 5:15:54. Jag hade krossat min tidigare bästa cykeltid med en halvtimme, och hade snittat nästan 35 km/h. Och nu var jag riktigt kissenödig igen, så 4 ny minuter på toaletten efter att jag hade bytt strumpor och dragit på mig löpardojorna gjorde att jag visste att drömtiden 10 timmar var ganska ouppnåbar.

Ut ur parkeringshuset och upp på banan. Mitt i centrala Köpenhamn var det ett rejält tryck på publiken, men benen var stumma och tunga. Det kändes som om jag sögs fast och sprang oerhört långsamt, så när första kilometern passerades och klockan pep till på 4:41 var jag rätt förvånad. Och jag fortsatte på samma sätt, och det var inte förrän efter 7 km som passertiden låg på över 5 minuter.

Jag tänkte inte äta något. Planen var att ta 3 gel i timmen, och bara en mugg vatten vid varje kontroll. Jag hade salttabletter med mig, och knaprade i mig 2-3 i timmen. Och jag kände mig bra. Benen var som bly, och jag var trött, men det kändes ändå bra. Men det var förbannat långt kvar, och efter andra varvet när jag närmade mig halvmaran var det segt. Leendet hade försvunnit från läpparna, och nu var det bara att bita ihop. Jag passerade halvmaran på 1:45, men visste att jag inte skulle hålla samma tempo andra halvan.

Men jag gick inte. Bara vid varannan kontroll när jag drog i mig en gel, men jag höll mig i rörelse hela tiden. Och snart var det bara ett varv kvar. Vid den norra vändpunkten fick jag mitt sista armband, och där och då gjorde det rejält ont. Låren var nästan tömda på energi, jag hade blåsor på alla tår, och jag var rejält trött på att springa. Det var liksom inte roligt längre.

Så jag ökade takten. Jag ville bara i mål, och ju snabbare jag sprang, desto snabbare skulle jag komma i mål. Näst sista varvet hade min kilometertiden legat på runt 5:30, men nu kom jag ner mot och även under 5 min/km. Och publiken skrek för varje löpare jag passerade, och jag kände att slutet var nära.

Och att slippa sticka ut på ett varv till och istället få svänga in mot målportalen är oslagbart. Man har hur mycket kraft som helst de där sista 100 metrarna innan man passerar mållinjen. Och sedan tar det slut. Man är helt slut. Jag kunde inte ta ett steg till, men jag fick en hjälpande hand, en varm filt och min medalj. Jag kollade på klockan, och såg sluttiden. 10 timmar, 28 minuter och 21 sekunder. Nästan 40 minuter snabbare än i Maastricht förra året. Och med två brutna revben.

Den avslutande maran gjorde jag på 3:37. Visst, jag har sprungit mycket snabbare på marathon tidigare, men detta var faktiskt min 3:e snabbaste mara någonsin.

Men jag mådde lite illa, och det gick inte att få ner någon mat, och segerölen ville jag inte ens tänka på. Jag bytte om och fick en smärtsam massage innan jag begav mig till cykelutlämningen och haltade hemåt. Vi bodde väldigt centralt bara 800 meter från målet, men det tog mig en halvtimme att ta mig hem och baxa upp min cykel för trappan.

Av 3200 startande tog jag mig i mål som nummer 429, plats 402 bland männen och plats 62 i min åldersklass. Inte ens nära att kvala till Kona, men ändå. Det går åt rätt håll. Och känslan i loppet gjorde att jag nog fortsätter min triathlonsatsning ändå. Jag har liksom inte nått mitt max ännu känner jag, så varför sluta nu?

Här är en länk till det officiella resultatet

Och inför nästa år har jag skruvat upp målsättningen lite. Jag skall köra 3 Ironman, för att dra nytta av träningen man lägger, och förhoppningsvis kommer avslutningen i Kalmar att bli riktigt bra. Men tävlingarna kostar, och för att finansiera anmälningsavgifter så har jag lagt upp en crowdfundingkampanj på makeachamp. Många små eller några stora bidrag kanske gör att jag kommer liite närmare Hawaii :)

Tack till Linda som har skött om min kropp och gjort mig skadefri, tack till Aktivitus för stöd och coachning, och tack till Carl Johan för all pepp och för hjälmen ;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *