månadsarkiv: oktober 2014

Havrebröd #1

Jag bakar väldigt mycket glutenfritt bröd för tillfället, eftersom jag testar att äta enligt blodgruppsdieten. Detta innebär ju samtidigt att jag inte dricker mjölk, och tillverkar istället egen havremjölk enligt receptet:

3 dl ekologisk havre
3 krm havssalt
3 msk ekologisk rapsolja
12 dl vatten

Detta mixas i en mixer, och sedan silar jag det genom en nötmjölkspåse. Detta ger 1 liter havremjölk, och c:a 2 dl havremjölsmassa. I recepten kallar jag det en sats med havrebas.  Det är denna massa som jag gör bröd på, på olika sätt. Här kommer ett recept som gav ett oerhört gott och saftigt bröd. Måtten är uppskattade, eftersom jag alltid blandar på en höft.

1 sats Havrebas
1 banan
1 ekologiskt ägg
1 msk bakpulver
1 1/2 tsk havssalt + flingsalt
2 msk fiberhusk
1 dl krossade linfrön
3 msk hela linfrön
1/2 dl ljust rismjöl
1 näve valnötter, lätt krossade
1 näve tranbär
1 – 1 1/2 dl puffat ris

Gör så här:

  1. Sätt på ugnen på 200 grader, varmluft
  2. Blanda havrebasen och bananen med en gaffel tills det blir en skön smet.
  3. Knäck i ägget tillsammans med linfrön och rör ihop till en smet.
  4. Rör sedan ner fiberhusk, mjöl, bakpulver och salt.
  5. Häll sedan i rispuffar, tranbär och valnötter och rör ihop till en smetig deg.
  6. lägg ut degen på ett bakplåtspapper, och forma som en stor rund kaka, c:a 2 cm tjock
  7. Häll på hela linfrön och några nypor flingsalt
  8. Grädda i ugnen i 20 minuter

Jag skulle ha lagt upp en bild, men åt upp brödet för fort. Lägger upp den nästa gång.

 

2:a på Ultima Frontera 55k!

Så var det dags för mitt första ultramarathon. I våras när jag satt och tittade igenom listan över lopp som gick i europa under hösten, så fastnade jag för detta. 55 kilometer i bergen strax söder om Sierra Nevada i Spanien. På fredagen la jag fram allt jag kunde tänkas behöva, och sådant som vara bra att ha, och packade så mycket jag fick plats med i handbagaget.IMG_2293.JPG
Jag landade i Malaga 23:10, och hämtade ut min hyrbil, satte mig och körde de 10 milen till Loja, där starten skulle gå. Jag hade inte fått några speciella anvisningar om adress, mer än att man kunde övernatta vid stadion i Loja. Så jag körde dit. Men när jag kom fram var det mörkt, stängt och öde. Jag hoppades att det var rätt plats, fällde bak sätet och la mig och ”sov”. Kallt och obekvämt, men jag lyckades få ett par timmars sömn innan jag gick upp. Och vid halv åtta började fler personer dyka upp, så jag följde dom, och hämta ut mitt startkit.

Nu kunde jag även ta mig in i sporthallen och byta om. Här träffade jag Magnus Kihlberg, en av 4 andra svenska anmäld i 83k klassen, och en schweizare som skulle springa 166k. Skönt att ha någon att bolla taktik och klädval med innan start.
IMG_2297.JPG
Vid 09.00 var det dags för gruppfoto, och 09:15 gick starten. Jag tänkte gå ut lugnt, och det gick inte att starta på nåt annat sätt, då första 3 kilometrarna var uppför. Inte jättebrant, men ändå så att det var svårt att hålla 6min/km tempo.

Jag hade 6-7 löpare framför mig, och första milen gick genom ett fantastiskt landskap på steniga stigar halvt bortsköljda av kraftiga höstregn. Men inte idag. Det var strålande sol, och i te ett moln på himlen. Jag var väldigt nöjd med mitt klädval, shorts och kortärmat, även om det fortfarande var lite kyligt i skuggan av berget.

Jag hade räknat bergspassagerna till 6 stycken under loppet, och när vi kom fram till den andra, så såg jag att löparna framför mig hade börjat att gå. Dom är erfarna tänkte jag, så jag började också att gå. Jag tog sedan som vana att gå i backar där pulsen höll sig över 150 när jag gick.

IMG_2299.JPG
Vid 15 km kom jag ikapp Robert Hackel, som jag träffade vid starten, och även en spanjor som var ute på 166k slingan. Jag hade blivit omsprungen av en annan spanjor i en uppförsbacke tidigare, så när jag räknade efter var det kanske 4 eller 5 framför mig, då de tre första hade sprungit 21k sträckan.

På väg mot CP1 vid 19 km, på toppen av den tredje stigningen, kände jag mig stark, och kunde utan vidare hålla 5:30 tempo uppför. Lutningen passade mig, och jag kom fram till den första kontrollen några minuter innan Robert och 166k spanjoren. Jag fyllde på Camelbaken ordentligt, för nu hade det blivit ordentligt varmt, och jag förlorade mycket vätska. Jag mölade även i mig bananer, chips och drack cola, för jag kände på mig att det skulle behövas.

Jag, Robert och spanjoren stack sedan iväg samtidigt, och de båda höll ett hårt tempo utför serpentinvägarna på berget. Det är nästan svårare att springa utför än uppför när benen börjar stummna.

På väg uppför 4:e toppen kunde jag tugga på nästan utan att gå, och lämnade Robert och Spanjoren bakom mig. Strax kom jag ikapp 83k spanjoren som passerade mig tidigare i loppet. Han gick inte en meter uppför, inte ens i de brantaste backarna, så bi passerade varandra ett tiotal gånger, då jag var snabbare när jag väl sprang, men gick när det blev för brant.

Vi hade sedan sällskap utför och på flacken, där vi höll ungefär samma tempo, men när vi kom in på stigningen upp emot den 5:e toppen, och CP2, så kunde jag dra ifrån då det inte lutade speciellt mycket. Någon km in emot kontrollen gick jag, då det var väldigt brant, och när jag sedan började springa igen kom krampen i vaderna.

Jag tog mig fram till kontrollen, och stannade ett bra tag för att fylla på med sportdryck, bananer, cola, chips, apelsiner och elektrolyter. Jag såg till att gå i mig av allt dom hade, och efter en paus på 5 minuter sprang jag vidare. Jag hade sprungit 35km, hade bara en löpare framför mig i min klass, och 20 km kvar. Men båda vaderna drog ihop sig och krampade i varje steg.

Nu handlade det om att ta sig i mål. Gå tills krampen släpper, och spring tills den kommer tillbaka. Jag märkte att det gick bättre utför, och efter 36km var det nästan bara utför. Jag lade om löpsteget så att jag inte belastade vaderna, och efter ett par km till hade kramperna nästan släppt, även om det kändes spännt.

Och nu var det asfalt. Och relativt platt. Så länge jag kunde hålla ett kontrollerat lätt steg, så kunde jag hålla upp farten. Och ju snabbare jag sprang här, desto mer tid kunde jag gå på slutet. Det var så jag tänkte, och kunde hålla ett tempo på runt 4:45 innan vaderna krampade ihop.

Jag kom till CP 3 vid 42 km, och kände att jag hade rätt mycket vatten kvar i camelbaken, så jag tog bara för mig av det som bjöds, stretchade ut vaderna och sprang vidare. 13km kvar, det är ju bara ett lugnt lunchpass, det klarar du utan problem, sa jag till mig själv. Och det gick bra i 4 km, när det var platt. Men jag såg sista berget framför mig, och visste att det skulle bli tungt.

Och när det började branta på så mycket att jag var tvungen att gå, så kändes det fortfarande bra. Kramperna hade jag inte känt av på ett tag, och kroppen kändes fräsch. Men när jag sedan skulle springa igen slog krampen till. Och ordentligt i bägge vaderna. Jag kände att jag inte kunde gå mer, för få skulle jag inte kunna komma igång med löpningen igen, så jag försökte så gott det gick att springa med tårna pekandes rakt upp.

Men med 7km kvar till målet, och 1km kvar till toppen gick det inte mer. Vaderna krampade för varje steg jag tog, och jag var tvungen att gå. Det släpper utför, var jag tvungen att intala mig själv, och på toppen med 6 km kvar, gjorde jag ett försök att börja springa igen. Och vaderna skrek till mig att sluta. Ge dig, sa dom, aldrig, sa jag. Men jag spänner benen, och låser knät och springer på hälarna nerför, och håller på så sätt kramperna under kontroll.

Detta fungerade i någon kilometer, och med 4 km kvar till mål började även låren protestera. Nu visste jag att om jag slutade springa, så skulle jag aldrig kunna starta igen, och den sista biten in emot mål var en enda lång kamp mot mig själv. Jag hade kramp i bägge vaderna, baksidorna och framsidorna av låren, och nu började framsidorna av vaderna att krampa också. Jag fick uppfinna någon form av löpstil som var så ansträngande att jag låg på tröskelpuls hela vägen in mot mål. Det var som att springa med gipsade ben. Och sakta räkna ner. 2km, 1600m, 1km…

Och snart såg jag målet. Det var inga folkmassor på plats, men de som var där hejade mig över mållinjen. Jag hade klarat det.

IMG_2306.JPG
Och jag hade dessutom gjort det på 5:19:48, en tid som bara var en minut över banrekordet från förra året. Men jag var ändå slagen av en spanjor, men inte med många minuter. Jag var mest nöjd med att ha tagit mig i mål, och fick hjälp av funktionärerna att få i mig ordentligt med dricka och elektrolyter. Man ser ganska tydligt hur mycket salt jag har förlorat på bilden ovan.

Efter en knapp kvart kom Robert in som 3:a i loppet, också han med kramp. Jag kunde dock inte sitta ner innan kramperna kom, så jag strosade omkring i målområdet och pratade med alla som var där, och efter ett tag tänkte jag fräscha till mig lite. Men när jag fått av mig tröja och byxor, och skulle dra av mig kalsongerna, låste sig högervaden helt. Jag kom ingenstans, och skrek på hjälp, och funktionärerna kom och sträckte tillbaka vaden. Jag fick även hjälp med att ta av mig strumporna så att jag kunde duscha.

Sedan visade det sig att man fick pris också! Jag kunde fortfarande inte få på mig strumpor eller skor, så det är därför jag står barfota på podiet.

IMG_2316.JPG
Men vilken skön känsla när speakern ropar upp mitt namn, och jag får kliva (eller stappla) upp på pallen. Det var länge sedan det hände, eller det har nog aldrig hänt tidigare. Bara i lagidrott när jag var ung.

När jag hade slutat krampa i vaderna, sa jag hejdå till alla funktionärer, och satte mig i min hyrbil och körde ner till malagakusten. Nu ägnar jag mig åt avancerad återhämtning på stranden tills jag flyger hem på måndag.

Jag lovade att återkomma och springa även nästa år, och då får jag se vilken sträcka jag väljer. Kanske 83:an, men då måste jag ha löst krampproblemen.

Länk till loppet:
http://connect.garmin.com/modern/activity/616739493
http://runkeeper.com/user/thomee/activity/456604762
http://www.strava.com/activities/209721381

Skogsmaran 2014

När jag hörde talas om denna tävlingen, så såg jag det som ett bra tillfälle att köra ett långpass innan Ultima Frontera om två veckor. Och tanken var också att jag skulle springa lugnt och fint, i ett bekvämt långpasstempo.

IMG_2224

jag kom till Skatås strax efter 8, och efter ett kort toastopp gick jag ner till fotbollsplanerna där starten gick. Vi skulle springa Vilmarksleden nästan hela vägen, men första tre kilometrarna gick förbi getryggen, då den sträckningen var för risig enligt arrangören.

09.00 gick starten, och direkt stack ett gäng på 10 pers iväg i täten. I aldeles för högt tempo för mig, jag skulle ju springa lugnt hela vägen enligt planen.  Problemet var bara att det blev lucka både framåt och bakåt. Jag har ju en historik av att springa fel i denna typen av lopp, och nu hade jag inte laddat ner nån karta eftersom jag var säker på att det skulle vara fullt av löpare runt mig.

Första 4km gick det bra, men sedan hängde jag på löparen framför mig ner till vänster. Det var en orange snittsel där, men vildmarksleden fortsatte rakt fram. Dom vet väl vart dom är på väg, tänkte jag, och hängde på. Men efter 700 m kändes det fel, och jag ropade framåt att det var nog fel väg. Vi vände, och mötte ett gäng på 10 pers som hade följ oss, och när vi kom tillbaka till korsningen, så såg vi att alla körde på rakt fram. Jag tappade nog 60-70 placeringar, och närmast milen sprang jag om folk hela tiden.

Första vattenkontrollen kom vid 9km, och resan hade varit ganska lugn. Det hade inte varit några problem att hitta efter fadäsen i början, och det flöt på i hygglig fart fram till andra kontrollen vid 20km. Här låg jag på plats 15 enligt funktionären, så jag hade sprungit förbi 50 löpare på vägen. Och eftersom jag kände mig stark var det bara att springa på.

Problmet var att jag var helt ensam igen. Ingen framför, och ingen bakom. Och efter 1 km sprang jag givetvis fel igen, denna gången via en stig som låg precis vid en vildmarksleden skylt, och oranga markeringar i skogen. 500 meter in kände jag att det var fel, och sprang tillbaka. Jag tappade nog 10-12 placeringar, och sprang om samma gäng för andra gången.

Efter ytterligare 5 km var det dags igen. Denna gången följde jag en bred skön grusväg, och märkte plötsligt att det stod Lerum vildmark och inte vildmarksleden längre. Tillbaka igen, och på väg till härskogen passerade jag samma grupp löpare för tredje gången…

Vid sista vätskekontrollen efter 33 km hade jag passerat några löpare som jag inte passerat tidigare. Ville inte ha kramp, så jag drog i mig en hel del saltlakrits, och det fungerade hyggligt. Jag sprang ju å andra sidan ganska lugnt. Men sista milen blev ändå tung. Det var mycket uppför, och jag kände att tempot minskade.

Jag passerade ett par löpare till, och när det var 2 km kvar började jag se lite funktionärer på cykel. Ivrigt påhejad tryckte jag på sista biten, och fick bileskort sista 500 metrarna mot målet. Totalt 43,2 km på tiden 3:49:18. Nytt personbästa på maran! Fast jag har å andra sidan aldrig sprungit en platt asfaltsmara… Och topp 10 blev det också i Herrklassen.

IMG_2229

En snabb inverterad hamburgare, dusch, och skjuts tillbaka till Skatås av Brorsan, innan det var dags för födelsedagskalas för Tor och Frej hemma. Faktisk inte speciellt sliten.