Kategoriarkiv: Lidingöloppet

Lidingöloppet 2016

Årets lidingölopp skulle inte bli som tidigare år. Det visste jag innan jag startade. I år skulle jag inte slå mitt personliga rekord för 5:e gången i rad. I år skulle jag ta mig runt, och det skulle göra ont. Min hälsenetendinos har inte blivit sämre, men inte aller bättre, och jag har inte kunnat göra ett riktigt fartpass sedan i våras. Istället har det blivit relativt korta och lugna pass, vilket har gjort att min toppfart ligger ganska mycket över vad den var vid den här tiden förra året.

Och så hade jag fått startnummer 96. Startgrupp 1A, längst fram. Ingen risk att det skulle bli trångt nu.

thumb_img_4939_1024

Vi åkte upp nästan hela familjen, då vi skulle hämta vår nya hund på Tyresö på söndagen. Vanligtvis brukar jag åka upp på fredagen, men nu fick vi åka tidigt på Lördag istället. 03:30 närmare exakt. Vi var uppe i Stockholm vid 09:00, och jag lämnade fru och barn hos en släkting, och åkte ut till Lidingö. Lite tidig var jag ju, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Speciellt efter att ha suttit drygt 5 timmar i en bil. Så jag hämtade min nummerlapp, och bytte om i samma omklädningsrum som vanligt, innan jag traskade upp mot starten.

Nya startprocedurer i år gjorde att man var tvungen att passera genom en fålla för att ta sig in till starten, och den öppnade inte förrän 20 minuter innan, vilket var lite stressande. Skull gjort som alla andra och gått runt. Lätt uppvärmning för att testa skorna och kroppen. Jag valde bort terrängskorna i år, och sprang i lätta Skechers RoRun3. Och uppvärmningen kändes helt ok. Såklart smärtade hälen, men inte så farligt.

Jag ställde mig inte längst fram. Lite starstruck var man när man gick runt sida vid sida med sådana som Mustafa Mohamed och Jonas Buud. Så det var lite vemodigt att veta att jag inte hörde hemma i denna startfållan. Inte i år. Men jag skulle göra mitt bästa.

Starten gick, och jag kom in i en bra rytm. Lugnt och utan trängsel startade jag i ett tempo strax över 4 min/km. Kanske skulle det kunna hålla ändå, tänkte jag, och första 3 km gick i ett tempo runt 4:15. Men sedan började det ta emot. Jag kunde inte trycka på på platten, och det började kännas i fötterna. Det var såpass torrt i år, så underlaget var väldigt hårt. Nästan värre än asfalt tidvis, och det såg kraften ur benen då jag inte var van vid detta tempot.

Jag passerade 5,7 km vid Ekholmsnäs på 24:17 med en snittid på 4:10 min/km Jag låg lite bakom förra årets tid, men inte speciellt mycket. En mugg sportdryck och uppför backen. Det gick bra att springa uppför. Här var jag stark och passerade löpare. Vid 6 km kom Fredrik Andreasson om mig i en utförslöpa. Och han hade ett helt annat tempo än vad jag hade. Någonstans inom mig förstod jag att det var det tempo som jag skulle ha, och det tempot jag hade när jag sprang förra året. Men jag struntade i det, hejade på Fredrik, och sprang mitt eget lopp.

Den lättköpta delen runt Kyrkviken gick inte så lätt. Där jag vet att jag förra året höll 4:00 tempo, gick det nu närmare 4:30. Och jag kunde inte springa fortare. Pulsen låg där den skulle ligga, men det tog emot i benen. Och hälen började kännas mer och mer. Och när jag passerade Hustegaholm på 44:24 var jag 3 minuter efter fjolårets tid. Lagom fart egentligen, men då skulle man ha haft en annan känsla i kroppen. Jag var slut. I backen ut från Hustegaholm hade jag inget att trycka på med. Jag haltade i löpsteget, och det fanns inget att trycka på med.

Den sköna 5:an, där man skall flyta fram på stigarna, gick fruktansvärt trögt. Jag höll uppe farten så gott det gick, och passerade Fågelöudde på 1:07:25. Fortfarande under silvermedaljtiden, men det skulle innebära att jag gjorde andra halvan lika snabbt som första halvan. Och det skulle inte hända, det visste jag nu. Smärtan var så stark att jag var tvungen att stanna vid vätskestationen och fiska fram en värktablett. Kanske mest mentalt, men jag behövde något som dämpade smärtan. Jag hade halva loppet kvar, och kunde knappt springa. I vanliga fall så hade jag nog slutat där och då, men jag visste att det inte var en skada som kunde förvärras. Det kunde bara göra mer ont.

Så jag sprang. Jag bestämde mig för att strunta i hur snabbt det gick. Strunta i att jag blev omsprungen. Strunta i silvermedaljen. Och istället njuta av loppet. Det var ju fantastiskt fint väder, det var en fantastisk publik, och jag hade 15 sköna kilometer kvar att njuta av detta. Så jag njöt. Jag kunde fortfarande trycka på uppför, och efter att jag passerade Grönsta på 1:34:50 så började jag faktiskt passera folk igen. Och inte bara uppför, utan även på platten. Nerför var jag fortfarande för långsam.

thumb_img_4972_1024

Så sträckan mellan Grönsta, där jag för första gången var medveten om att målet låg alldeles nära där jag passerade, där njöt jag. Jag sprang med ett leende på läpparna och struntade i att det gjorde ont. Jag sprang som om det vore sista gången jag skulle springa loppet, och jag njöt av varje steg, varje backe, varje motlut. Och när jag kom till Abborrebacken var det bara att mata på. Uppför, uppför, uppför. Titta på de som hejar, heja på dom som hejar, sträck ut handen till barnen som vill ha en high five. Njut.

Jag passerade 80 personer från Grönsta till Abborrebacken, och sedan 80 till från Abborrebacken in till målet. Jag sprang och peppade dom jag passerade, jag blev påhejad och peppad själv. Precis som jag troligen blivit tidigare år, men varit för mycket inne i bubblan för att uppfatta. Jag passerade mållinjen på 2:21:52. 13 minuter långsammare än förra året, och nästan 7 minuter från silvermedalj. Så nu var känslan när jag gick i mål inte bara glädje. Det var även lättnad och en viss del sorg. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag skall springa nästa år. Om jag skall fortsätta med klassikern efter att ha gjort 5 stycken på raken. Om jag skall plocka silvermedaljen igen. Om jag kan springa på under 2 timmar. Just nu känns det långt borta.

En liten rolig detalj under loppet var att jag testade HotShot som krampförebyggande. Och det fungerade. Jag kände flera gånger att krampen var på gång, men den slog inte till. Spelade in denna filmen efter målgång på mina spelande vader. I vanliga fall hade dom nog krampar ihop, men nu högg det liksom aldrig till. Synd att HotShot inte säljs i Sverige, eller ens att det går att frakta det hit. Fick privatimportera en lite beställning tillsammans med Simon, så det skall bara användas vid speciella tillfällen.

Och efter att man knallat ner till Lidingövallen, hämtat ut sin väska och duschat, så kunde jag givetvis knappt gå. Men det är så det brukar vara, och något man får vänja sig vid numera.

Jag var trots allt lycklig. Lycklig över att jag trots allt tog mig runt. Lycklig över att jag överhuvudtaget kan springa. Lycklig för att jag var på väg till min familj.

Och förväntansfull inför söndagen, när vi skulle bli en till i Familjen. En portugisisk vattenhund vid namn Frode.