månadsarkiv: september 2014

Silvermedalj på lidingöloppet 2014!

Så var det dags för årets löparhöjdpunkt enligt mig. Lidingöloppet är det lopp som jag av tradition har sett fram emot och försökt att toppa formen inför. Och nu var det ju dags att knipa den där silvermedaljen som jag inte var speciellt långt ifrån att fixa redan förra året.

Förberedelser

Men uppladdningen hade kunnat vara bättre. Jag har känt mig seg i benen hela sommaren, och nu tänkte jag att jag skulle vila upp mig rejält veckan innan. Jag kolhydratladdade också lite extra från Onsdag och framåt med Vitargo Pure som mellanmål. Tyvärr resulterade detta i att jag gick upp 6 kilo mellan måndag och fredag. Allt var väl inte Vitargo, men jag hade inte ätit speciellt annorlunda i övrigt. Bara skippat den hårda konditionsträningen och styrketränat och simmat lite.

Jag hade även problem med skor, då mina inov8 är utslitna, och mina icebug är försenade.  Helst vill jag inte springa ett terränglopp i skechers, men jag funderade ändå på det, och tog med båda skorna i ryggsäcken. Jag beställde tillochmed ett par nya skor på Tisdagen, Ett par Montrail Rouge Racer från Amazon med expressleverans som skulle vara framme till på Torsdagen. Tyvärr kom inte dessa förrän jag var vid Ulricehamn på väg mot Stockholm, så jag fick ta det som fanns att tillgå.

IMG_2208

Så när jag stod där på Koltorps gärde så kände jag mig inte i speciellt bra form. Jag var tung, men benen kändes iallafall inte slitna.

Vädret skulle vara varmt, så jag packade inte så mycket kläder. Inför loppet fick jag dock lite kalla fötter, och på väg genom mässtältet såg jag en skön tunn långärmad kompressionströja som jag köpte. Det blåste ganska mycket, och kändes rätt kallt.

Uppvärmning – lätt jogg på knappt 2km i runt 5min/km tempo. Jag hade på mig en extra överdragströja, så det var inte konstigt att det kändes varmt. Men den skulle ju av inför loppet…

Dags för race

12:30 gick startskottet, jag stod längst fram i startgrupp 1C, och sprang på ganska snabbt i början. Jag hade hört talas om att det skall vara rätt trångt och ta stopp tidigt, men det märkte jag inte av någonting. Att takten saktades ner och man inte kunde springa på så snabbt man ville var ju givet, men en första kilometer på 3:52 visar ändå att det inte är lika trångt som vid göteborgsvarvet.

Efter 2 kilometer började det kännas varmt. Jag tryckte på hyggligt, men pulsen steg oroande snabbt, och jag var varm. Kompressionströjan smet åt runt överkroppen, och gjorde att det kändes svårt att andas. Otroligt dumt att testa kompression på överkroppen för första gången under ett sånt här race. Men jag kunde inte dra ner på takten, även om pulsen redan närmade sig tröskelpuls. Om jag inte kunde snitta runt 4:20 under första halvan, så skulle jag aldrig klara medaljtiden.

Så jag tryckte på. Det får bära eller brista, och första 5 strax innan vätskekontrollen vid Ekholmsnäs gick på 21:23, och jag passerade den officiella kontrollen vid Ekholmsnäs efter 24:40 med en snittfart på 4:08min/km. Stannade för en mugg sportdryck innan jag sprang vidare mot första riktiga backen.

Uppför började det kännas lite bättre, eftersom inte låren brände på som dom gjort tidigare under sommaren, och jag såg till att hålla nere tempot så att pulsen inte steg över 163. Känslan var fortfarande densamma som tidigare – tungt, svårt att andas, varmt.
Men jag fortsatte trycka på. Det får bära eller brista, men jag kan inte släppa av på takten nu. Jag tar det kontroll för kontroll. Näst 5 kilometer är lätta intalade jag mig.

Och det är lättare när det inte är backigt. Stäng av huvudet och låt benen jobba. Jag passerade vätskekontrollen vid Hustegaholme efter 44:10, och en första mil på 43:12 enligt Garmin. Känslan var fortsatt densamma, jobbigt, men inte omöjligt.
Fortsätt springa. Nästa 5 kilometer är lätta. Fortsätt trycka på, håll tempot uppe. Ett mantra som hela tiden återupprepades i huvudet.

Jag fortsatte räkna ner splittider i huvudet. Man måste sysselsätta sig med någonting. -1:12 och en kilometer på 4:13 ger -1:29. Måste ligga på -2:00 innan aborrebacken…

Halvvägs passerade jag Fågelöudde på 1:05:46, och kände att det kunde gå vägen. -1:44 tänkte jag, och fortsatte springa på. Nu är det bara 5 jobbiga kilometer följt av 5 lätta, och sedan 5 sista. Det är ingen match. Fortsätt trycka på.

Och 5 tunga kilometer blev det. Sträckan mellan Fågelöudde och Grönsta är den jobbigaste på hela loppet, och så var det även nu. Skogsstigar och grusslingor som går upp  och ner, som svänger hit och dit. Inget flyt i löpningen. Jobba på uppför, och försök att hålla bra fart utför. Bara upp eller ner, inget mittemellan.

Men jag kom ut på andra sidan och hade lyckats bibehålla farten, snittade 4:31 på denna sträckan, och 2:15 fanns fortfarande inom räckhåll. 5 lätta nu tänkte jag, -2:13, och så springer man rakt in i uppförsbacken efter vätskekontrollen… Nu bränner det rejält i benen, och det börjar även att kännas i vaderna. Det är nu man får börja betala för att jag valde inov8 med minimal dämpning…

Jag kunde ändå trycka på fram till Aborrbacken, och tillochmed knapra av ett par sekunder till gentemot målet. Känningar i vaderna, -2:18 och dags att springa uppför.

Jag drog ner på steglängden, men gick inte första biten av abborbacken som jag gjort tidigare år. Snabbt gick det inte, och efter 100 meter när nästa tunga motlut började gicks jag 10-20 meter, innan jag tryckte på igen. Jag lyckades hålla kilomtertiden uppför backen till 4:59, och nu visste jag att det skulle ordna sig. Jag skulle klara det.

Det var då krampen kom. Vaderna låste sig i utförsbacken efter högsta punkten. Jag fick smyga fram för att inte låsa upp dom helt. Det var värst utför, ok på flacken, och skönt uppför där man kan sträcka ut vaden lite i steget. Håll ihop, håll ihop, bara 3 km kvar. Varje steg kändes som en chansning. Som att vara ute på riktigt tunn is, och att den kunde braka ihop när som helst. Tillräckligt hög fart för att klara medaljen, men inte så hög att vaderna låser sig helt.

Det är lite frustrerande att inte kunna springa på så snabbt man kan, men när jag passerade förvarningen på 2:11:44 så visste jag att jag inte hade långt kvar, och nu var det bara att låta benen glida på. Om dom krampade nu så skulle jag ändå klara det.

Och det var en underbar känsla att spurta fram över upploppsrakan och se målet där framme. Och att få ta emot silvermedaljen direkt efter målgång var helt obeskrivligt.

IMG_2216

2:12:44 blev den officiella tiden, och till slut blev den officiella placeringen 417.

Här är en länk till det officiella resultatet:
http://www.lidingoloppet.se/sv/ResultatLL/#.VCpP595VgR4

Och här är en länk till loppet på Garmin Connect:
http://connect.garmin.com/modern/activity/601485124

Efter loppet hade jag fått en inbjudan till VIP rummet för en svensk klassiker, där jag träffade Michael Thorén och fick en tröja, medalj och lite bubbel. Det är alltid lika trevligt att träffa och prata med människor som förstår vad man håller på med, och vilket slit det är att ta sig dit.

Trött, sliten och nöjd duschade jag och tog mig hemåt till Göteborg med CJ och Karro i deras bil. Jag blev inte människa igen förrän på Söndag kväll när jag fått i mig tillräckligt med salt och mat. Och vaderna är fortfarande mina värsta fiender…

Ironman Zurich 2015!

Så var man anmäld! Nästa år blir det en ironman i Zurich!

Tjörn triathlon var ju halva ironman distansen, men om man skall köra ett triathlon så måste man ju köra en ironman. Jag hade egentligen andra planer för nästa år med mer ultralöpning och sånt. Men min kära fru övertygade mig om att om man nu skall göra en sån här grej, så är det lika bra att göra det medan man är frisk och vältränad. ”Du blir ju inte direkt yngre” sa hon.

Så nu tar jag hela familjen med ner till Schweiz i mitten av Juli nästa år. Och redan nu har jag börjat fundera på träningsupplägget. Jag kommer att köra 2-3 pass simning i veckan, 3 pass cykel, 3 pass löpning samt 3 styrkepass i veckan som bas. Under vintern kommer jag även att lägga till 2 pass längdskidor, som jag efter vasaloppet byter ut mot löpning samt cykel. Förhoppningsvis kan jag även klämma in 2 återhämtningspass med löpning samt 2 återhämtningspass på cykeln också. Jag har bara lite svårt att se när dom skall in i schemat just nu. Men när jag slutar med fotbollen i höst så kommer det att finnas lite mer tid.

Jag kommer också att göra större skillnad på distans och kvalitetspass. Måndag och Torsdag är kvalitetsdag för löpning och cykel. På dessa passen kommer jag att ge 100% och få upp pulsen i överkant av den zon jag skall befinna mig i. Övriga dagar och pass så skall jag fokusera på distans och låta pulsen att ligga i nederkant av den zon som jag skall vara i. Simmningen kommer att vara väldigt fokuserad på teknik, och sedan kommer farten att komma av sig själv.

Igår hoppade jag över löpträningen, och körde styrka på cykel istället. Har aldrig svettats så mycket, och lyckades pressa upp pulsen till nytt max på cykel, 157 slag/min. På kvällens simträning körde jag sedan intervaller med fokus på teknik, och kunde konstatera att det går bättre ju mer man simmar. 1900m totalt på under en timmes träning. Och då passade jag 20 sekunder mellan varje intervall.

Så, målbilden inför tävlingen är satt. Jag skall förbättra mig med 50% på simningen, 10% på cyklingen och klara av att hålla min nuvarande löpfart även i ett triathlon. Jag vet att jag skall vara nöjd med att ta mig runt, men jag sätter ändå upp ett väldigt ambitiöst tidsmål på 10 timmar i sluttid. Och jag kommer inte att bli besviken om jag inte klarar det första gången, men siktar givetvis dit.