Lidingöloppet 2015

Lidingöloppet är ett speciellt lopp för mig. Jag sprang det för första gången hösten 2012 efter att ha börjat löpträna på våren samma år. Förra året lyckades jag ta silvermedaljen när jag sprang på 2:12, men jag hade ingen skön löpupplevelse. I år skulle det vara annorlunda. Jag skulle ladda upp som jag gjort under våren, och jag skulle vara vara lättare och starkare än någonsin tidigare.

thumb_IMG_3415_1024

Det är lätt att tänka så innan, men verkligheten gör sig allt som oftast påmind, och jag var inte lättare men kanske starkare. Kanske hade jag överskattat min förmåga när jag stack till Gaustatoppen och sprang en helg, för benen har inte varit sig själva sedan dess. Så jag bestämde mig för att ta det lite extra lugnt sista veckan inför loppet. Ett sista skön kvalitetspass med 6x1km intervaller på löpbandet hemma på tisdag morgon, en skön lugn runda i Ängårdsbergen på tisdagstrailen på tisdag kväll. Ingen styrketräning på hela veckan, och bara lätt cykling på onsdagen.

Efter vårens lyckade uppladdning med enbart vegetarisk kost, körde jag på det spåret även nu. Helvegetariskt från torsdag tillockmed söndag, då även återhämtningen blir bättre har jag märkt. Lätt löpning på Fredag morgon, med 5-6 igångdrag progressivt i 15 sekunder till max gjorde att jag började känna mig fräsch i benen. Dock hade jag fortfarande ont i både vänster häl och höger knä. Men det brukar försvinna efter några kilometer.

Jag åkte upp på fredagen och bodde hemma hos Peo och Angelica. Det har blivit en fin tradition, och fredagskvällen satt vi och diskuterade löpning, träning, kost och livet. Jag har inte några givna favoriter när det gäller skor, och hade med mig 5 par upp. Valet stod mellan snabba asfaltskor och trailskor. Eftersom det är mest grus på lidingö kanske det skulle fungera med asfalts skorna, i detta fall skechers goRun 3 eller goRun Ride 3.

Men det blev till slut en högoddsare. Mina Montrail rough racer som jag köpte förra hösten i USA, som jag aldrig har gillat att springa i. Jag tog ut sulorna, och helt plötsligt blev tåboxen väl tilltagen, och dropen minskade. Jag tog dom tunna sulorna från mina Skechers goRun Ride 2 och körde. Dom är ganska hårda, men det ger skön fart tänkte jag. Så ombytt och klar tog jag bilen till Lidingö på Lördag morgon. I god tid dessutom.

thumb_IMG_3393_1024

Jag hade tejpat upp höger knä och vänster hälsena med Kinesiotejp, men vågade inte riktigt lita på att jag skulle springa med mina montrars, så jag tog med mig mina supersköna Skechers goRun Ultra trail som backup.

Efter att ha gjort dom sedvanliga toabesöken på lidingövallen, i bajamajorna på vägen till grönsta gärde, så startade jag uppvärmningen med 2 lugna kilometrar innan start. Det kändes bra. Visst, jag kände mig förkyld och så, men det är ju ett tecken på att kroppen har slappnat av lite i mitt fall, och att formen är på väg.

Jag startade i startgrupp 1b i år, vilket innebar att jag slapp trängseln i början i 1c från förra året. 12:30 gick startskottet, och det visade sig vara nästan lika trångt i år också, om inte trängre. Troligen berodde detta på att jag var i bättre form, och ville springa snabbare än jag kunde göra i början. Första kilometern var det endel knuffande och inbromsningar, och det kändes som om jag sprang i 5 minuters tempo. Men när klockan pep till för först kilometern såg jag att den hade gått på 4 blankt, så då var allt enligt plan då.

Tanken var ju att försöka ligga på 4:15 i snitt för en sluttid på 2:07, och då är det bra att ligga en bit under första halvan av loppet. Och det flöt på bra. Känslan var att jag inte ansträngde mig speciellt mycket, fast pulsen låg relativt högt. Jag låg strax under laktattröskeln, och tuffade på i ett tempo som låg strax över 4 minuter per kilometer fram till första vätskekontrollen vid Ekholmsnäs. Jag tag en mugg sportdryck, gick några steg medans jag drack den, och sprang iväg igen.

Direkt efter Ekholmsnäs kommer en ganska brant backe, och här blev benen plötsligt tunga när jag sprang uppför. Pulsen steg, och varnade när jag gick över 163 slag. Min maxpuls är 167, så jag låg på 98% av max. Jag fick ta det lite lugnt efter detta, och få ut mjölksyran ur musklerna. I resten av backarna tänkte jag ta det lite lugnare, och inte dra på mig syra.

Jag delar in lidingöloppet i 5-kilometersintervaller. Första fem är lite som uppvärmning, andra fem gäller detta att hålla farten uppe, då det är rätt flackt. Och det tyckte jag att jag gjorde ganska bra. Hittade en rygg som höll 4 tempo, och gjorde tillochmed en kilometer under 4, så när jag passerade Hustegaholm var det på 42:32. Helt enligt plan. En mugg sportdryck igen, och vidare.

3:e femman mellan Hustegaholm och Fågelöudde är en ”lätt” femma. Tankarna här går runt i stil med ”En lätt femma, sen en tung femma och sen är det bara sista milen kvar” Och precis så var det. Ligga på, hålla farten uppe, hålla pulsen uppe, och låta sinnet sjunka in i det där speciella tillståndet av lugn. Distansera sig från sin fysiska kropp, och bara slappna av.

Jag passerade fågelöudde på 1:03:27, och halvvägs låg jag fortfarande på planen jag hade gjort upp innan. Men nu kommer loppets hårdaste parti. En tung femma. Mycket backar. Inte speciellt långa, men hela tiden. Upp och ner. Men jag bestämde mig för att springa lätt uppför backarna. Lätt och snabbt visade det sig, för jag passerade mycket folk uppför. Backträningen kanske hade gett resultat, för det var inte speciellt jobbigt. Eller så var det för att jag trippade uppför och upprepade mantrat ”lätt, lätt, lätt” för mig själv hela tiden.

Jag kom på mig själv med att springa uppför, och med ett leende på läpparna högt och tydligt säga ”lätt” för varje steg uppför hela backen. Det kanske var lite knäckande för dom jag trippade förbi, men det hjälpte mig väldigt mycket.

 

Framme vid Grönsta tog jag en saltgurka för att inte dra på mig någon kramp sista milen. Nu var ju den tunga femman avklarade, och nu väntade en skön femma innan sista femman. Så nu vet ni. Lidingöloppet är uppdelat i 6 olika steg.

  1. Uppvärmningsfemman
  2. Fartfemman
  3. Lätta femman
  4. Tunga femman
  5. Sköna femman
  6. Sista femman

Sköna femman är ju inte speciellt skön första kilometern, det är rejält backigt ut från Grönsta. Men eftersom det är sköna femman så gör det inte så mycket, för det är ju nu man laddar inför sista femman. Och jobbar mentalt med att njuta av sista milen. Allt blir mycket lättare om man ser på varje avverkad kilometer som en förlust. Att det är lite sorgligt att det är så få kilometer kvar.

Sedan kommer Abborbacken. En mugg sportdryck strax innan man ger sig av uppför. I år skulle jag inte gå. Jag har ju sprungit många tyngre och längre backar med bra mycket mer lutning. Så det är bara att pinna på. Dom lätta stegen som jag har haft uppför dom kortare springbackarna fanns fortfarande där, men nu gick det lite trögare. Jag drog på mig lite mer syra, och var tvungen att slita igen. Men det är ju Aborrbacken, det är klart att man måste slita lite. Men snart var man över puckeln, och på väg utför. En mun sportdryck för att väta munnen lite med 3 km kvar, innan det är dags för Karins backe.

För många är Karins backen den värsta backen. Man är nästan i mål, man har klarat hela banan och Aborrbacken, och så dyker det upp en ny backe. För egen del visste jag att den skulle komma, jag var beredd på den, och jag tog mig uppför den snabbt och lätt. Och likadant de små backarna intill sista kilometern.

Trots att benen är tunga, så är det skönt när man kan hålla uppe farten. Sista kilometern var min snabbaste, klart under 4 minuter. Och känslan när man svänger in på upploppet är alltid lika skön. Ett kort, gräsbeklätt, flackt upplopp. Fullt med publik som hejar på, och en klocka som står på 14:38 när man passerar mållinjen. 14:38 betyder att jag klarade av att gå under 2:10 med bred marginal, 2:08:44!

thumb_IMG_3396_1024

Jag var inte speciellt trött direkt efteråt, jag hade ont i hälsenan efter att ha känt av den under andra halvan av loppet. Men sånt struntar man i när man springer. Nu var det fokus på att få av sig blöta kläder, få i sig vätska och mat. I detta fall i form av bullar, bananer, vatten och kaffe. Även om jag inte äter vitt mjöl och socker i vanliga fall, så mår kroppen ganska bra av en kanelbulle och en kopp kaffe direkt efter ett lidingölopp.

Skorna åkte också av, och jag promenerade barfota ner mot Lidingövallen, där en skön dusch och bastu väntade. En av fördelarna med att springa in på 314:e plats av 20.000 startande är att det inte är någon kö till dushen, och att det inte är någon trafik på väg ut från Lidingö. En liten belöning för hårt slit

Här är länken till det officiella resultatet, och här kommer även länken till loppet på Garmin connect.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *