Då var det dags för min äldste son Tor att göra premiär på 10k sträckan. Min tanke var att ta 2 veckors träningsledigt efter Ironman Zurich, och hittills har det gått bra. Var ute och sprang ett jättelätt pass på 6 k i fredags för att väcka kroppen lite bara. Men detta loppet har jag sprungit 3 år i rad tidigare, så det är bara dumt att bryta en fin tradition.
Vädret var inte speciellt trevligt, regn, blåst och 13 grader. Jag och Tor hittade inomhushallen, och körde uppvärmningen där. Kroppen kändes ganska OK ändå, och vi värmde i dryga 10 minuter, med några fartökningar på slutet för att få upp pulsen.
Vi gick ut 10 minuter innan start, och där träffade jag Erik, Johan och Keke som också skulle springa. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera, men jag sa att jag satsade på under 40 i allafall. Det har jag ju sprungit tidigare. Tor ställde sig mitt i startgruppen för under 5min/km fart, då han siktade på att gå under 50 minuter.
Jag ställde mig i vanlig ordning strax bakom eliten, och väntade på startskottet . Mitt i människohögen ställde jag mig. Det är varmast där.
Men närt skottet gick var det som vanligt svårt att hålla igen. Jag gick snabbt ut till vänster och passerade en massa långsammare löpare innan jag kom in i rytmen efter några hundra meter. Jag tänkte springa enbart på puls, och så fick tempot bli vad det blev. Och utan att nå upp i tröskelpuls gick första kilometern på 3:38, så jag fortsatte i samma tempo, typ. Och under andra kilometern kom jag upp i tröskelpuls, 156 slag i minuten.
Andra kilometern var lite uppför, och den slutade på 3:54, men tredje gick på 3:46. Nu var jag uppe över tröskelpuls, och jag tänkte att jag håller mig där och ser hur kroppen reagerar. Som vanligt säger huvudet stopp, men nu vet jag bättre, och pushar på ändå. Halvvägs låg jag stabilt strax under 4 min/km, men sedan kom motvinden, och några kilometer strax över 4. Nu hade pulsen stigit, och låg stadigt över 160.
Trots detta kände jag att jag hade ganska mycket tillgodo på sub 40, så jag fortsatte att trycka på. Jag vet att jag klarar mig ganska länge ganska nära max, och nu låg jag på 97% av min estimerade maxpuls under senaste testet i våras. Så det var bara att ligga kvar där så länge benen orkade.
Och dom orkade. Sista kilometrarna är det ju ännu mer på vilja, och sista 500 är uppför in till målrakan. Jag kramade ut det sista ur kroppen, och gick i mål på 39:11 enligt min klocka. bara 1 sekund sämre än förra året på denna banan, och då hade jag toppat formen inför loppet, så jag var mycket nöjd! Den officiella tiden blev 39:09, och placeringen 88.
Strax därefter gick Keke i mål på 39:46, första gången under 40! Och ganska snart kom också Erik Och Johan in på strax över 41 minuter. Bra sprunget av allihopa.
Men jag väntade vid mållinjen på Tor. Han hade ingen klocka, så jag visste inte om han hade sprungit för försiktigt, eller om han sprungit som jag vet att han kan. Och ganska snart fick jag svaret – han hade sprungit som jag vet att han kan! Han kom in på 45:11 och placering 320 av 1269 som fullföljde. Otroligt bra! Nästa år slår han mig, eller ger mig en rejäl match, om han lägger in lite intervallträning i schemat.
Efteråt var jag riktigt kall, efter att ha väntat på Tor vid målet, och sedan på Linda och de övriga barnen, så när vi gått till omklädningsrummet hade det gått säkert en halvtimme ute i regnet och blåsten. En varm dusch, ett varmt ombyte, och en promenad tillbaka in till centrum där vi numera av tradition äter kinamatbuffé tills vi är proppmätta.
Men här någonstans kände jag att jag inte mådde speciellt bra. Matt, ont i hela kroppen, och febrig. Jag körde hem, men väl där var jag tvungen att krypa ner i soffan under ett stort duntäcke, och sedan däckade jag helt. Det var väl en reaktion på hård fysisk ansträngning följt av nedkylning.
Efter 3 timmar i detta tillstånd tog jag en dos pronaxen och voltaren, och efter nån timme kände jag att febern släppte. Idag, söndag mår jag bättre, men kroppen behövde nog återhämta sig ordentligt, och jag led nog även av sviterna från Ironman helgen innan.