Kategoriarkiv: tävling

Endurance trail 2016

Jag blev så djupt berörd efter förra årets lopp här, att jag bestämde mig tidigt för att springa det här loppet igen. 

Festival des Templiers är Frankrikes äldsta och mest anrika ultralopp, och det märks på deltagarlistan. Nästan bara Fransmän. Så när jag och Fredrik Andreasson kom ner hit på Onsdagkvällen, var vi de enda svenska deltagarna sedan Rikard och Dimitrios fått förhinder och inte kunde vara med.

    

Vi bodde bra, men fin utsikt från balkongen. Spartanskt, ja, men mysigt.

Även om förberedelserna inte var optimala, så började kroppen kännas bra sista veckan innan, och med två dagars vila innan loppet började en skön känsla infinna sig på torsdagen innan loppet.

Vi bodde 2,5 km från starten som gick 04:15, så vi gick hemifrån 03:30 efter en havregrynsgröt frukost med frukt och ägg. Men vad kallt det var! Termometern visade +3. Eftersom vi inte hade någon support, och det fanns ingen möjlighet att lämna in en väska vid starten, så var vi tvugna att gå i de kläder vi skulle springa i senare. Jag valde tights, linne+funktionströja, armvärmare, väst och vindjacka över alltihop. Dubbla buffar och vantar.

  
Stämmningen vid start var elektrisk! Och vi bara väntade på att startskottet skulle gå av och släppa iväg 1350 löpare. Ur högtalarna strömmade den mäktiga musiken och nedräkningen började. När starten går och de röda faclorna tänds är det en mäktig känsla, äntligen start!

Etapp 1, Millau – Riviere sur Tarn
18,2 km, 820 m+

Starten är alltid skön. Försök hitta en bra rytm, och springa på. Det kändes lätt och fint, jag höll igen ganska mycket, men första 3 km gick ändå i 5 min/km fart. In i första backen och upp en bit i den hade jag fortfarande kontakt med Fredrik, men han halkade efter, och jag trodde att jag låg före honom, men han hade sprungit förbi mig utan att jag märkte det. 

Någonstans halvvägs upp för första backen tog jag av mig vindjackan, och på väg utför vecklade jag ut stavarna. Kroppen kändes bra, och det gick lätt. In till första depån vid 18,4 km efter 2:02. Ungefär som förra året.

Etapp 2, Riviere sur Tarn – Mostuejouls
15,8 km, 860 m+

Jag tänkte äta lite mindre än förra året, så jag höll mig till kaffe och sportdryck, aprikoser och en fruktbar. Struntade att fylla på vatten här, och kände att det räckte gott och väl. 

Andra sträckan börjar med en liten kulle, innan man går in i den stora stigningen. Det är väldigt brant i början, men oerhört fint med upplysta borgmurar och i bästa fall trappsteg uthuggna i klippan. Oftadst bara klippblock att ta sig upp för. 

Väl uppe på höjden möter man gryningsljuset innan det är dags att bege sig ner emot andra depån. Det var såpass ljust nu att jag inte behövde pannlampan längre, och jag kom in i depån på 4:14. En kvart efter förra årets tid, men ändå bra med. Nu var jag tvungen att fylla på vatten, trodde jag, men hade fortfarande halva blåsan full.

Etapp 3, Mostuejouls – Le Rozier
9,3 km, 524 m+

Ut från depån var jag full av energi. Kroppen kändes bra, och jag satte av uppför dagens längsta backe, 500 m+, men jag var stark, och gick på bra uppför. 

  
Morgondimman låg där nere i dalen, och det var frost på marken där jag gick uppför berget. Och när jag nått toppen och började springa utför började det kännas i benen. Jag var inte lika pigg längre, men samtidigt långt ifrån trött.

Jag kom till depån i Le Rozier på 5:44, 18 minuter långsammare än förra året, men med bra mycket mer krafter kvar. Jag plockade av mig västen och åt aldeles för mycket. Igen. Men det var så gott, och jag var hungrig. Och det var ju uppför direkt efteråt.

Etapp 4, Le Rozier – st Andre de Vezines
18,7 km, 1097 m+

Efter en hygglig klättring uppför böljade terrängen upp och ner lite grand. Jag tänkte spara lite på krafterna, och kom på mig själv med att lufsa fram snarare än att springa. Men jag tog mig framåt, och det kändes mer energieffektivt just nu. Loppet var ju halvvägs klart, och jag hade inte haft någon riktig svacka ännu.

Första delen av den 4:e etappen är helt hänförande. Man springer på en hårt packad grusstig med tät snårskog eller klippor till vänster, och ett stup som störtar 300 meter rakt ner direkt till höger om stigen. Man vill gärna luta sig lite till vänster på hela det här partiet. Då och då bryts stigen av, och man tvingas klättra genom grottor och branta skrevor. Man glömmer att man är trött, och försöker bara överleva.

  
Efter att ha sprungit utför i samma typ av stenig terräng ändrar omgivningen karraktär. Vid vattenkontrollen vid le Truel var det varmt. Solen låg på och jag passade på att fylla blåsan igen, och ta av armvärmarna och buffen på huvudet. Därefter kommer man ner till floden vid dalgången. Här var jag tvungen att tömma den andra blåsan. Ljust och fint, jag hade druckit bra.

Nere i delen följer man floden ett tag innan man börjar klättringen uppför. Brant uppför hör också, långa partier med mer än 30 graders lutning. 

Uppe på toppen blir det en annan typ av löpning. Långa breda stigar och traktorvägar böljar fram. På de ställen där det blev backigt var det aldrig riktigt brant, och här kan man tjäna ganska mycket tid om man jan trycka på lite. Nu kunde jag inte det. Krampkänning i baksida höger lår gjorde att jag började med salt redan på förra etappen. Och nu när det kom tillbaka fortsatte jag med rent salt. En förpackning rakt in i munnen, skölj runt med lite vatten, ta en klunk vatten till, men låt saltsmaken vara kvar i munnen. Och krampen försvinner.

Det som oroade lite mer var att jag började känna av en smärta på utsidan av vänster knä i utförslöpningarna. Ett löparknä som var i antågande skulle det visa sig.

Planen inför loppet hade varit att komma till st Andre deVezines efter 8:15, men nu kom jag till depån 09:07. Jag låg nästan en timme bakom planen, och jag hade ont i knät.

Etapp 5, st Andre de Vezines – Pierrefiche
11,4 km, 382 m+

När man har dragit på sig ett löparknä, eller Iliotibialbandssyndromet, så gör det ont att springa utför. Etapp 5 börjar med drygt 7 km utför. Lutningen är inte speciellt farlig, och oftast går det bra att springa på här.

Men det är svårt nör det hugger till över knät och benet viker sig under en. Jag testade att ändra på löpstilen för att se om det var något sätt att springa på som gjorde mindre ont. Jag kom på att om jag kortade steget, kickade lite exta högt med hälen, så kändes det inte så farligt. Benet vek sig inte i alla fall, och det gick att hålla  högre fart. Lite mer sprintlöpsteg än ultralöpsteg, men det som funkar är bra, även om det krävde mer energi.

Kramperna kom titt som tätt, och jag fortsatte med saltmetoden. Jag hade en flaska HotShot med mig, men den tänkte jag spara tills det blev riktigt krisigt. Mest  för att se om den fungerade.

Så när jag kom till Pierrefiche så var det efter 10:52. Jag hade plockat någon minut på planen, men var fortfarande nästan en timme bakom. 

 
Och även om jag började bli riktigt skitnödig, så åt jag ganska rejält i depån. Chips, choklad, dadlar, aprikoser, bars, gele, russin, äppelmos, äpple, banan, chokladpudding, skinka, ost, juice, buljong, kaffe, sportdryck och tillochmed en cola slank ner. I stort sätt allt utan gluten och laktos. Man ville ju inte bli orolig i magen ;)

Etapp 6, Pierrefiche – Massebiau
16,8 km, 634 m+

Så kom mandomsprovet. Det här var sträckan som knäckte mig förra året. Inga jättebackar, men upp och ner nästan hela tiden. Ibland böljande, ibland brantare.

Min nufunna löpstil klarade att hålla smärtan under kontroll, och nu sprang jag även uppför då det var flyt som var vad som behövdes. Varje gång jag stoppade och startade högg det till över knät.

Det possitiva med löparknät var att det tog bort fokus från min ömmande häl, och då och då kändes den inte alls. Det finns tydligen en övre gräns för hur ont man kan ha, och hjärnan registrerar bara de ställen som känns värst. Tyvärr hade jag nästan inga blåsor, skavsår och tappade naglat som kunde ta bort smörtan från knät.

När krampen gjorde sig påminnd inför sista backen utför på etappen, så tog jag min HotShot. Tyvärr hjälpte den inte så direkt som utlovat, och jag körde salttricket igen för att lossa på krampen. Men med den i kroppen fick jag ingen mer kramp, så den funkar trots allt ganska bra förebyggande.

När jag kom ner till foten av sista berget vid Massebiau, så hade jag plockat en halvtimme mot planen, och nöstan en timme jämfört med samma etapp förra året. Jag låg bara 22 minuter efter min måltid på 14:30. Det kan gå, tänkte jag, tog en klunk vatten och stack iväg direkt.

Etapp 7, Massebiau – Le Cade
3,3 km, 467 m+

Uppför. Näst sista etappen är jättemycket uppför. Det är brant, över 30 graders lutning halva sträckan, och man är trött. Det spelar ingen roll hur många CLIF BLOKS man tar, energin är i botten. Man måste ta steg för steg, och nu gjorde det ont i knät även uppför. Hanterbart, men ont.

Och min matorgie på de senaste depåerna började göra sig påmind. Jag bestämde mig för att gå på toaletten uppe vid Le Cade, för nu vågade jag inte fisa då jag var rädd att skita ner mig.

Så när jag kom fram till kontrollen blev jag hänvisad till en bajamaja. Där pappret var slut. Som tur var hade jag med mig eget, men det var blött. Jag lyckades få ihop ett par hyggliga bitar att torka mig med ändå, packade om ryggsäcken dör jag satt, och tog fram jacka och pannlampa.

Men när jag skulle resa på mig högg det till i knät, och jag haltade in i depån. Personalen såg hur jag kämpade mig uppför trapporna, och sa att dom kallade på läkare. Bra sa jag, han kanske hade någon behandling.

Så jag satte mig ner och väntade på läkaren. När han tillslu kom förklarade han för mig på sin bästa engelska att ”You have ITB syndrom”. Och sedan förklarade han vad det var för något. Jag frågade om han hade någon behandling, och han sa no, du skall bryta loppet. Jag förklarade för honom att jag hade sprungit med detta i över 30 kilometer, och frågade om det var nåt han kunde göra. Nej, men inflammatinsdämpande kan mildra smärtan. Tyvärr hade han inget sådant.

Ok, sa jag, är diklofenak bra? Visst sa han. Det har jag själv, sa jag, och tog fram min första hjälpen väska. Jag var rädd att dom skulle plocka av mig från banan, och lovade honom att jag bara skulle gå ner till målet. Så jag tog min voltaten tillsammans med lite patacetamol, och linkade ut i natten. Allt jag hade plockat in i tid hade jag nu tappat igen, och lite till. Men jag var fortfarande kvar på banan, och jag skulle ta mig i mål.

Etapp 8, Le Cade – målet i Millau
5,9 km, 126 m+

Sista etappen går utför. Men först springer man 3 kilometer på elljusliknande stigar som böljar upp och ner. Jag kan ju inte bara gå här tänkte jag och försökte ta ett par löpsteg. Pang. Det högg till direkt. Jag försökte använda stavarna som hävstång, och hopplastegade mig framåt med stelt vänsterben. Det funkade hyggligt, men jag kunde inte hålka högre tempo än strax under 9 min/km

När jag kom till sista toppen och blickade ner på staden visste jag att det var i princip enbart utför. Och ner kommer man alltid. Jag hashoppafe utför den stupbranta stigen. Max ljus på pannlampan, parrera rötter, stenar, trappsteg med stavarna. 

Efter ett tag vänder stigen uppåt, och man klättrar en bit för att ta sig igenom sandstensgrottorna i berget. Förra gången kom jag inte ihåg att jag passerat igenom dom, så nu passade jag på att njuta. Men inte stanna! Knät måste vara varmt!

Ett par hundra höjdmeter ner ändrar vägen karraktär. Det är inte lika brant, och nu har voltaren:en kickat in. Sista 2 km in mot mål flyger jag fram! Det är så det känns i alla fall, och jag kan knappt tro att jag skall få springa, inte halta, över mållinjen.

  
Och jag är i mål! 16:08:17 och plats 206. Speakern plockar fram mig då han ser att jag är från Sverige för en intervjuv. Ni har inga sådana här berg i Sverige, frågar han. Nej säger jag. Varför springer du ett sånt här lopp, som du inte kan träna inför. Flat is boring säger jag, och knallar iväg för att hämta ut min medalj.

  
I år är medaljen röd. Den förra hänger hemma i köket som en påminnelse om vad jag upplevde förra gången jag var här. 

Nu vet jag vad jag hade framför mig, och nu kommer jag ihåg varför jag ville tillbaka hit. 

Här är mitt lopp på garmin:

Festival des Templiers – Endurance trail 2016 

Ironman Maastricht 2016

Ironman. Jag hade bara positiva minnen från förra gången i zurich. Denna gången var det Maastricht, och tanken var att banan skulle vara lite enklare. Så fel man kan ha.

Förberedelserna har inte varit ideala denna gången. Jag har haft problem med hälen, vilket har gjort att löpträningen inte har flutit på som vanligt. Däremot har jag kunnat trycka på mer i cykelträningen, men jag har inte fått den uthållighetsträning som långpassen i löpningen ger. Och jag har inte kunnat köra ett riktigt tempopass heller, då jag har haft riktigt ont när jag har ökat farten. Så med ett pass på över 2 mil sedan i April visste jag att löpningen skulle bli smärtsam. Riktigt smärtsam.

Inför simstarten var jag på plats och fyllde på med sportdryck på cykeln, och sedan bytte jag om till våtdräkt med gott om tid till start. Lite för gott om tid kanske, men det är bra att hinna gå på toa ordentligt. Och väl i kön till simstarten kände jag att det fanns lite till att lätta på, så jag hoppade ur kön och sprang iväg en sista gång. Väl tillbaka i kön igen så var det fortfarande gott om tid med självseedning och rullande simstart.

Jag ställde mig i fållan för 1:20, med förhoppningen att fixa den tiden denna gången. Det tog tid innan jag kom i vattnet, och jag startade inte förrän 07:35 ungefär. Rullande start gör att det inte blir så trångt i vattnet direkt. Jag är rätt ovan öppet vatten simmare, så en massstart med fullt med armar och ben är inte min melodi.

Väl i vattnet var tanken att komma in i ett lugnt jämnt tempo direkt. Men precis som vid vissa andra tillfällen funkade det inte. Jag får ingen luft och har ingen energi, och jag måste börja bröstsimma ganska omgående. Det är motströms första halvan, så det går inte fort. Jag försöker med några crawltag till, men måste återgå till bröstsimmet. Det sitter i huvudet tänker jag. Kör 30 armtag och vila sedan. Jag crawlar 30 armtag. Bröstsimmar sedan. Testa 40 armtag säger jag till mig själv. Jag gör så, och pausar. Sedan 50, 60, 70, 80. Men det går inte längre än så, och jag är rejält andfådd efter varje intervall.

Men efter 1,5 km kommer vi till vändningen. Här får man hjälp ur vattnet, och får springa på land en stund. Jag kollar på klockan, 40 minuter. Inte speciellt farligt tänker jag, det är ju medströms på vägen tillbaka. Så jag hoppar i vattnet igen, och börjar crawla. Jag andas åt höger, så nu ser jag stranden och bojarna när jag andas, vilket gör det hela mycket enklare. 100 armtag tänker jag. Det var inga problem. Men fortsätt då. 1000 armtag till mål tänker jag, och börjar räkna…

Nu flyter det på. Det är inga problem att andas, och det går snabbt. Mycket kraft i slutet av armtaget, och jag börjar simma om folk. Men efter 500 meter börjar vaderna krampa. Bröstsimmet har gjort sitt och slitit mer på benen än vad som är nödvändigt. Så jag slappnar av så mycket jag kan, får krampen att släppa, och låter sedan fötterna hänga med och jobbar mer med armarna. Men det går fortfarande relativt snabbt för att vara mig, och rätt var det är ser jag uppgången! Men vänta lite nu, vi simmar ju förbi den? Det var visst en liten knix till medströms innan vi vänder upp och simmar 400 meter motströms innan vi får gå upp.

Nu går det inte snabbt… Strömmen är starkare här än vad den var efter starten, och jag tar i ordentligt. Här finns mycket tid att tjäna på att lägga in en högre växel, så jag trycker på med fötterna också, och passerar många simmare. Och när jag kliver ur vattnet så är det inte bara lättnaden av att ha klarat 3800 meter simning i strömt vatten som gör att jag är glad, det är också sättet som jag klarade andra halvan på. Tiden på simsträckan blev 1:20, och med farten jag hade på andra halvan hade jag gjort 1:10. Så delmål 1 att göra simningen på 1:20 kunde jag sätta check för!

Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06
Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06

På tunga ben kunde jag ändå springa till växlingen och byta till cykelgrejorna. Jag sprang även med cykelskorna på till cykeln, och kom iväg på under 6 minuter, vilket också var helt enligt plan. Nu var det bara att trampa iväg och försöka snitta 35 km/h i 18 mil, så skulle allt vara upplagt för en bra sluttid.

Och första 5 kilometrarna gick bra. 8:30 och 35,3 i snitt utan att ligga speciellt högt i puls. Höga zon 3 givetvis, men det skall ju vara hårt. Regnet hängde i luften, och det var inte speciellt varmt, men ändå helt ok att köra i enbart triathlondräkten. Och första två milen gick mer eller mindre enligt plan. Banan var kurvigare än jag trodde, och underlaget var skakigt. Och efter 2 skapliga backar var medelfarten nere på 33, men det kunds jag ta igen på platten tänkte jag.

Men platten var inte så rak, och underlaget skiftade från gropig asfalt till skakig betong med skarvar, till kullersten. Och sen började det regna. Och efter att ha lagt mig senaste gången det regnade tog jag det väldigt försiktigt i kurvorna, och eftersom det var väldigt många kurvor, så gick det inte så snabbt. Visst, jag höll mellan 35 och 40 när jag väl kunde trampa på, men medelfarten dras ner när det svänger hela tiden. Och när sedan regnet drog fram lera på vägen visste jag att det skulle vara svårt att fixa mitt mål på cyklingen.

10_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_010622-2816050

Men efter 7 mil slutade det regna, och jag fick fin asfalt att köra på. Så under 10 km kunde jag snitta 37 utan större problem. Kanske fick jag extra krafter här när jag jag letade efter stället jag hade pekat ut där Linda och barnen skulle kunna stå och heja. Men jag såg dom aldrig, och efteråt fick jag veta att dom hade stått och tittat i 1 1/2 timme. Men inte när jag passerade, varken på första eller andra varvet.

Jag varvade på 2:45, och kände att jag kunde göra en hygglig tid ändå. Men på grund av det skakiga underlaget hade jag nu rejäl huvudvärk, och tog 2 alvedon i samband med varvningen. Nu visste jag ju vad som väntade, och det var bara att trycka på ett varv till. Men benen var tröttare, så det gick inte lika bra uppför. Jag var tillochmed tvungen att växla ner på lilla klingan vid ett par tillfällen för att orka över krönet på de långa backarna.

Men jag visste att löpningen skulle göra fruktansvärt ont i hälen, så det var ingen ide att spara något på krafterna under cyklingen. Tryck på så mycket det går så ofta det går. Spara inte på något krut!

Så efter 12 mil började det trycka på ordentligt i blåsan. Jag ville inte stanna och pinka, och försökte lätta på trycket i varje utförsbacke. Men det gick inte, och efter en kraftig stigning vid 13 mil stannade jag och lättade på blåsan. 3 minuter stod jag still, men det var det värt! Sista 5 milen var en ren njutning, och rätt var det var var det dags att växla till löpning. 5:46:43 tog de 182.22 km att cykla, och jag snittade 31,7 km/h. Inte lika snabbt som jag hade hoppats, men banan och vädret var också mycket tuffare än jag trodde på förhand.

17_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_028314-2816057_liggande

Så trippade jag in för växling. Redan när jag tog av cykelskorna och sprang mot tältet kände jag av hälen. Ont. Varje steg hugger det till av smärta bak i hälen. Måste springa på tå för att lindra det lite. Jag har förberett med två bitar kinesiotejp som jag försöker tejpa på en svettig fot och en smutsig vad. Dom sitter sådär, men ett par ny strumpor över gör så att dom i alla fall sitter på när jag börjar springa.

Och så iväg. Första kilometern gör hälen fruktansvärt ont, men det är jag ganska beredd på. Jag vet att det brukar göra mindre ont efter några kilometer, och med lite tur kan det släppa helt efter en mil. Och när första kilometern går på 4:46 fast det känns som om jag håller 6:00 tempo, så tror jag att det kan kanske gå.

Men så kommer man in på den förbannade kullerstenen igen. Varje steg där isättningen inte är perfekt hugger som en kniv i hälsenefästet. Och jag börjar även känna att orken börjar tryta. Jag förbereder mig på ett tufft marathon. 41 kilometer kvar att springa. Jag försöker tänka positiva tankar, och att jag älskar att springa. Men det är tungt. Tanken på att börja gå känns plötsligt ganska angenäm, och jag måste brottas med mig själv för att inte stanna. Fortsätt springa.

28_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_043100-2816068

Här är det tungt mentalt. Första varvet. Jag kommer till backen. Upp för berget. Folk framför mig har börjat gå. Jag springer. Små, korta steg, men jag springer. Och efter första backen känns det lättare igen. Det är platt, det är skönt väder och det gör inte lika fruktansvärt ont i hälen längre. Möjligen finns det en chans att jag kommer att klara detta, men jag vet att det inte kommer att bli en snabb tid. Fokus är att springa. Att inte stanna. Att inte gå.

Med vätskekontroller varannan kilometer och ganska svalt väder bestämmer jag mig för att stanna på varannan kontroll. En mugg sportdryck och en gel blir lagom, och jag känner att jag börjar få krafter igen. Men det är kortvarigt. Efter några minuter är det åter tungt, men tanken på att det kan komma att kännas lättare igen efter några kilometer till gör ändå det hela mer uthärdligt.

Och första varvet går på dryga 51 minuter. Jag räknar i huvudet, och vet att det skulle innebära en sluttid på 3:25, men vet samtidigt att jag inte kommer att kunna hålla detta tempo hela vägen. Just nu är jag nöjd över att ha fått mitt röda band runt armen, och att det bara är tre varv kvar. 3 gånger kvar att passera uppför backen. 3 gånger kvar att passera det glada kvartersgänget som har satt upp tält på var sin sida banan, och har grannfest med musik. 3 gånger att passera målet innan jag får svänga in och passera mållinjen.

Man kommer ihåg första varvet. Man kommer ihåg sista varvet. Men andra varvet faller hela tiden i glömska. Jag ser på kilometertiderna att jag sprang det, lite långsammare än det första, men jag har inget minne av hur jag mådde. Jag vet att jag räknar dagar, och att jag delar in loppet i 7 dagar med 6 kilometer varje dag. Och i mitt huvud ser jag framför mig sträckan som jag springer på mina återhämtningsrundor hemma. Ut på vägen, upp för backen, förbi Albatross, mot skogome. Vänd. Jag vet att det var Onsdag under andra varvet, och att jag skulle varva på torsdag. I mitt huvud. Jag varvar, och får mitt blå band.

32_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_052404-2816072

Om andra varvet föll i glömska, så gjorde tredje varvet ont. Jag började känna smärta i stortån och lilltån på höger fot. Blåsor tänkte jag, bra. Det tar fokus från smärtan i vänster häl. Låren började också strejka, och tycka att det inte var någon ide att pumpa ut mer kraft. Bra tänkte jag, ytterligare smärta som tar fokus från hälen.

Och nu börjar det bli lite lättare rent mentalt. Jag har klarat av att springa 2 mil även om det inte kändes som om jag skulle klara ett steg till. Jag har inte gått in i väggen ännu, och jag har ont överallt, men kan fortfarande springa. Det går inte fort längre, men jag springer. Och tredje varvet är snart avklarat, och jag får mitt gröna band.

Nu är det bara sista varvet kvar. Nu kan du unna dig att stanna på varje kontroll, att gå igenom den, och det kanske är dags att testa ett glas cocacola? Jag har inte druckit cola på 5 år, men det kan var värt att testa nu. Sött är det, och kolsyrat är det. Bubblig i magen blir man, och det gav inte den kicken jag hoppades på, så jag hoppar det nästa gång.

Men nu är det sista varvet. Och på sista varvet så blir man inte passerad av snabbare löpare. Man är den snabbare löparen som passerar alla som är ute på sina första, andra och tredje varv. Jag lider med dom. Jag vet hur långt dom har kvar, och hur snart jag är i mål. Jag har ont, men tänker att det är lika bra att springa på så snabbt det går, för ju snabbare jag springer, desto snabbare är jag i mål. Så sista kilometrarna kryper tiderna ner mot 5-minuterstempo igen, och jag bärs fram av mina egna positiva tankar och publikens jubel.

Och där får jag mitt gula armband som gör att jag kan springa i mål nästa gång jag passerar torget. Det är bara 500 meter dit, och jag trycker på så mycket jag kan. Det går ändå inte snabbt, men känslan när jag springer in på upploppsrakan är inte ren lycka denna gången, utan lättnad. Jag gjorde det. Igen. På en tuffare bana än senast, och 35 minuter snabbare än senast.

Jag vet att jag vill lyfta armarna i luften. Men jag orkar knappt få upp dom.

36_m-100730055-DIGITAL_HIGHRES-1322_057174-2816076

Jag är i mål. När jag stannar kommer hela kroppens tyngd tillbaka och jag faller ihop. Benen bär inte, men jag känner en arm som tar tag i mig, och en till, och jag kan stappla bort och få min medalj. 11:08:21 blev sluttiden, och den avslutande maran gick på 3:49.

Jag är fruktansvärt nöjd, även om jag inte lyckades ta mig under varken 10 eller 11 timmar denna gången, så kapade jag personbästa rejält. Och det var mycket jobbigare, speciellt under löpningen. En mental kamp mot smärta och utmattning.

Brudfjällsracet 2016

Det har varit lite tyst från mig på bloggen ett tag nu, jag har brottats med en massa att göra och även haft en hel del skadeproblem under våren. Mer om det i ett annat inlägg, nu gäller det Brudfjällsracet!

Under helgen som gick var jag på träningsläger nummer två i Vänersborg med team alliansloppet. Efter ett hårt träningspass i SUB9 tempo på 8 mil under fredagskvällen var man rejält mör i benen under lördagsmorgonen. Speciellt som SUB9 fart i det här gänget innebär att snitta runt 42 km/h…

Lördagen bjöd på underbart cykelväder, och efter frukost drog vi upp till Mellerud. Vi från team alliansloppet startade givetvis i elitledet, och mitt mål var att hänga med så länge som möjligt.

thumb_IMG_4307_1024

Starten gick, och vi drog iväg i ett ganska saftigt tempo, så jag var tvungen att släppa efter redan 5 kilometer. Sedan låg man ensam och tryckte ett tag, innan Andreas kom upp och hjälpe till. Han hade också missat förstaklungan, och vi ledde nu istället det som kom att bli andraklungan.

Så efter starten var jaglite mer med på när man var tvungen att trycka på, och när man kunde släppa lite. Utför var det bara att glida ikapp, men det var segt uppför inledningsvis.

Vi kom ut på en slinga på c:a 5 mil som vi skulle köra 2 gånger. Otroligt fina miljöer, men väldigt backigt när vi efter 3-4 mil kom in i själva brudfjället… Jag pendlade mellan att känna mig fräsch och gå om hela klungan och gå upp och dra, till att vara helt slutkörd och knappt hänga på i svansen. Men jag höll ihop det, och in på andra varvet var jag ganska fräsch igen.

När det började gå uppför kunde jag tillochmed dra ifrån lite, men blev ganska snart ikappcyklad på de flackare partierna. Men jag lyckades håll fast i andraklungan hela varvet, och när vi närmade oss Mellerud igen kände jag mig återigen pigg, och sista halvmilen låg jag i täten och drog fram klungan. Ganska otaktiskt kanske, men det var ju första gången som jag var inblandad i något som skulle kunna liknas vid en klungspurt.

Och när vi kom in på upploppet, visade sig min orutin ganska omgående. Jag hade täten in i första rondellen, men hade för hög fart, så i den skarpa vänsterkurvan innan upploppet var jag tvungen att bromsa in, så att nästan hela klungan smet förbi mig.

Men jag tryckte mig in på en 43:e plats, på 3:15 enbart 10 minuter efter segraren. knappt 12 mil med en snittfart på strax under 36 km/h

Garmin connect

Officiellt resultat

Tranemo midnight ski marathon

För drygt två veckor sedan körde jag Wadköpingsloppet, ett bra lopp i 20 km innan allt glid försvann. Jag tappade 15 minuter och en startplats i startled 4 på grund av att jag inte valkade högflour.

Sedan drog jag sönder ryggen på gymmet måndagen efteråt, och kunde knappt röra mig i en vecka, och ännu mindre åka skidor. Jag fick ställa in både Västgötaloppet och Skinnarloppet. Tiktigt surt.

Men så hittade jag ett sista seedningslopp såpass nära som Tranemo, och bestämmde mig för att dra dit och se om ryggen höll. 9 varv på en varvbana på drygt 4,5 km. Jag kör så länge det känns ok tänkte jag.

Jag gick ut lugnt för att inte vurpa, och kom snart in i rytmen. Jag hade vallat med pulver och burkvalla, så fästet var sådär min glidet kanon.

Och det kändes bra! Klart att det gjorde lite ont i ryggslutet, men det var hanterbart. Jag körde första varvet strax under 16 minuter, och malde på. Sportdryck vid varvningen, och en bit av Trekbaren efter 3 varv, och sedan en ny bit vartannat varv.

1:04 efter fyra varv, och jag höll fortfarande runt 16 minuter per varv. Ryggen höll, och vallningen likaså.

Nu gick varven lite långsammare, men jag låg runt 17-17:30 per varv under andra halvan, och tappade inte alls lika mycket som vanligt.

I mål strax över 2:32 på en 134:e plats. Nöjd främst med att ryggen höll, men också för att jag kunde snitta 3:45 min/km. Ett av de bättre loppen jag gjort rent tidsmässigt faktiskt.

 

Icebug winterrun Liseberg

Icebug Winterrun är alltid ett kul lopp att springa. Liseberg upplyst i vintermörkret, lagom mycket folk, och bra arrangemang runtomkring. Och så var det även i år. Jag hade inte den bästa uppladdningen inför loppet, då jag varit och jobbat i Milano och Madrid veckan innan, och tiden till träning var begränsad. Att jag sedan var hemma vid 23:30 på fredagkvällen, och var biträdande löpcoach på helgtrailen 09:00 på lördag gjorde att jag inte hade haft de raceförberedelser jag hade önskat.

Men det är inte för att sätta en bra tid man springer detta loppet, utan för sällskapet, adrenalinet och stämningen. Vi hade anmält ett lag på Stendahls, men Patrik var sjuk, så jag frågade Rikard om han vill springa med os, och han var såklart på! Jag hade inga bra skor, så han han fixade ett par Icebug Zeal OLX, då mina lättare dubbade skor var utslitna efter många mil i skogen.

Uppvärmningen lovade dock gott, jag kände mig pigg, och sugen på att springa! Och när starten gick var jag nog lite väl peppad, för jag drog iväg i alldeles för hög fart, benen skrek av syra efter 500 meter, och jag sänkte tempot. Första och andra kilometern gick på 3:50, så det var ändå OK fart.

Vid 3 km kom SEAT:s backpris, men jag hade ingen ambition att försöka knipa det, så jag tuggade på i vanligt tempo. Men efter uppförsbacken så kom Sofie susande förbi mig, och jag hade ingen chans att hänga på, och strax därefter kom även Tina, båda från Aktivitus. Inte långt senare kom även CJ upp jämsides med mig, och jag kände att jag tappat lite. Men jag låg inte efter Tina speciellt länge, för plötsligt fick jag nya krafter, och trippade förbi igen vid 3,5 km.

Och sedan kände jag mig stark. Följande kilometrar kände jag att jag låg i ett ingenmansland, jag såg Rame 100 meter framför mig, och hade ingen i ryggen. Vid varvningen hörde jag speakern ropa ut att Sofie var första tjej på 19:30, och jag såg hennes rygg när jag svängde in på upploppet, så jag var inte så långt efter.

På andra varvet kände jag att jag knappade in på Rame framför mig, och det kändes bra tills jag kom till backen igen. Och även om jag hade samma fart uppför som sist, så tog det nog mer på krafterna än jag hade velat. Sista 2 km in mot mål var tunga, och jag tappade igen. Tina kom förbi mig, och precis vid mållinjen kom även CJ upp jämsides. Och eftersom jag hade varit iväg så snabbt i starten, så slog han mig med en sekund.

winterrun_2016

Sofie vann och Tina blev 2:a i damklassen, Stendahls blev 6:a i lagtävlingen, jag kom 26:a på 40:13. Så även om jag inte kom under 40 minuter, så är jag ändå ganska nöjd över att kunna trycka in ett hygglig lopp efter nästan 2 timmar snölöpning på förmiddagen.

En skön afterrun med gulashsoppa i trevligt sällskap gör detta loppet till en klar favorit. Och skovalet var perfekt. Inte en tendens till att halka, även om det var en hel del snö och is på hela banan.

Här kommer länken till loppet på Garmin connect