Kategoriarkiv: tävling

Brudfjällsracet 2016

Det har varit lite tyst från mig på bloggen ett tag nu, jag har brottats med en massa att göra och även haft en hel del skadeproblem under våren. Mer om det i ett annat inlägg, nu gäller det Brudfjällsracet!

Under helgen som gick var jag på träningsläger nummer två i Vänersborg med team alliansloppet. Efter ett hårt träningspass i SUB9 tempo på 8 mil under fredagskvällen var man rejält mör i benen under lördagsmorgonen. Speciellt som SUB9 fart i det här gänget innebär att snitta runt 42 km/h…

Lördagen bjöd på underbart cykelväder, och efter frukost drog vi upp till Mellerud. Vi från team alliansloppet startade givetvis i elitledet, och mitt mål var att hänga med så länge som möjligt.

thumb_IMG_4307_1024

Starten gick, och vi drog iväg i ett ganska saftigt tempo, så jag var tvungen att släppa efter redan 5 kilometer. Sedan låg man ensam och tryckte ett tag, innan Andreas kom upp och hjälpe till. Han hade också missat förstaklungan, och vi ledde nu istället det som kom att bli andraklungan.

Så efter starten var jaglite mer med på när man var tvungen att trycka på, och när man kunde släppa lite. Utför var det bara att glida ikapp, men det var segt uppför inledningsvis.

Vi kom ut på en slinga på c:a 5 mil som vi skulle köra 2 gånger. Otroligt fina miljöer, men väldigt backigt när vi efter 3-4 mil kom in i själva brudfjället… Jag pendlade mellan att känna mig fräsch och gå om hela klungan och gå upp och dra, till att vara helt slutkörd och knappt hänga på i svansen. Men jag höll ihop det, och in på andra varvet var jag ganska fräsch igen.

När det började gå uppför kunde jag tillochmed dra ifrån lite, men blev ganska snart ikappcyklad på de flackare partierna. Men jag lyckades håll fast i andraklungan hela varvet, och när vi närmade oss Mellerud igen kände jag mig återigen pigg, och sista halvmilen låg jag i täten och drog fram klungan. Ganska otaktiskt kanske, men det var ju första gången som jag var inblandad i något som skulle kunna liknas vid en klungspurt.

Och när vi kom in på upploppet, visade sig min orutin ganska omgående. Jag hade täten in i första rondellen, men hade för hög fart, så i den skarpa vänsterkurvan innan upploppet var jag tvungen att bromsa in, så att nästan hela klungan smet förbi mig.

Men jag tryckte mig in på en 43:e plats, på 3:15 enbart 10 minuter efter segraren. knappt 12 mil med en snittfart på strax under 36 km/h

Garmin connect

Officiellt resultat

Tranemo midnight ski marathon

För drygt två veckor sedan körde jag Wadköpingsloppet, ett bra lopp i 20 km innan allt glid försvann. Jag tappade 15 minuter och en startplats i startled 4 på grund av att jag inte valkade högflour.

Sedan drog jag sönder ryggen på gymmet måndagen efteråt, och kunde knappt röra mig i en vecka, och ännu mindre åka skidor. Jag fick ställa in både Västgötaloppet och Skinnarloppet. Tiktigt surt.

Men så hittade jag ett sista seedningslopp såpass nära som Tranemo, och bestämmde mig för att dra dit och se om ryggen höll. 9 varv på en varvbana på drygt 4,5 km. Jag kör så länge det känns ok tänkte jag.

Jag gick ut lugnt för att inte vurpa, och kom snart in i rytmen. Jag hade vallat med pulver och burkvalla, så fästet var sådär min glidet kanon.

Och det kändes bra! Klart att det gjorde lite ont i ryggslutet, men det var hanterbart. Jag körde första varvet strax under 16 minuter, och malde på. Sportdryck vid varvningen, och en bit av Trekbaren efter 3 varv, och sedan en ny bit vartannat varv.

1:04 efter fyra varv, och jag höll fortfarande runt 16 minuter per varv. Ryggen höll, och vallningen likaså.

Nu gick varven lite långsammare, men jag låg runt 17-17:30 per varv under andra halvan, och tappade inte alls lika mycket som vanligt.

I mål strax över 2:32 på en 134:e plats. Nöjd främst med att ryggen höll, men också för att jag kunde snitta 3:45 min/km. Ett av de bättre loppen jag gjort rent tidsmässigt faktiskt.

 

Icebug winterrun Liseberg

Icebug Winterrun är alltid ett kul lopp att springa. Liseberg upplyst i vintermörkret, lagom mycket folk, och bra arrangemang runtomkring. Och så var det även i år. Jag hade inte den bästa uppladdningen inför loppet, då jag varit och jobbat i Milano och Madrid veckan innan, och tiden till träning var begränsad. Att jag sedan var hemma vid 23:30 på fredagkvällen, och var biträdande löpcoach på helgtrailen 09:00 på lördag gjorde att jag inte hade haft de raceförberedelser jag hade önskat.

Men det är inte för att sätta en bra tid man springer detta loppet, utan för sällskapet, adrenalinet och stämningen. Vi hade anmält ett lag på Stendahls, men Patrik var sjuk, så jag frågade Rikard om han vill springa med os, och han var såklart på! Jag hade inga bra skor, så han han fixade ett par Icebug Zeal OLX, då mina lättare dubbade skor var utslitna efter många mil i skogen.

Uppvärmningen lovade dock gott, jag kände mig pigg, och sugen på att springa! Och när starten gick var jag nog lite väl peppad, för jag drog iväg i alldeles för hög fart, benen skrek av syra efter 500 meter, och jag sänkte tempot. Första och andra kilometern gick på 3:50, så det var ändå OK fart.

Vid 3 km kom SEAT:s backpris, men jag hade ingen ambition att försöka knipa det, så jag tuggade på i vanligt tempo. Men efter uppförsbacken så kom Sofie susande förbi mig, och jag hade ingen chans att hänga på, och strax därefter kom även Tina, båda från Aktivitus. Inte långt senare kom även CJ upp jämsides med mig, och jag kände att jag tappat lite. Men jag låg inte efter Tina speciellt länge, för plötsligt fick jag nya krafter, och trippade förbi igen vid 3,5 km.

Och sedan kände jag mig stark. Följande kilometrar kände jag att jag låg i ett ingenmansland, jag såg Rame 100 meter framför mig, och hade ingen i ryggen. Vid varvningen hörde jag speakern ropa ut att Sofie var första tjej på 19:30, och jag såg hennes rygg när jag svängde in på upploppet, så jag var inte så långt efter.

På andra varvet kände jag att jag knappade in på Rame framför mig, och det kändes bra tills jag kom till backen igen. Och även om jag hade samma fart uppför som sist, så tog det nog mer på krafterna än jag hade velat. Sista 2 km in mot mål var tunga, och jag tappade igen. Tina kom förbi mig, och precis vid mållinjen kom även CJ upp jämsides. Och eftersom jag hade varit iväg så snabbt i starten, så slog han mig med en sekund.

winterrun_2016

Sofie vann och Tina blev 2:a i damklassen, Stendahls blev 6:a i lagtävlingen, jag kom 26:a på 40:13. Så även om jag inte kom under 40 minuter, så är jag ändå ganska nöjd över att kunna trycka in ett hygglig lopp efter nästan 2 timmar snölöpning på förmiddagen.

En skön afterrun med gulashsoppa i trevligt sällskap gör detta loppet till en klar favorit. Och skovalet var perfekt. Inte en tendens till att halka, även om det var en hel del snö och is på hela banan.

Här kommer länken till loppet på Garmin connect

 

AXA Ski Marathon

Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg här, men jag har varit lite off sedan Templiers. Jag kommer att skriva ett separat inlägg om detta.

Men nu till längdskidor! Jag har delat in året i tre tydliga delar, med fokus på Längdskidor, cykel/triathlon och löpning. Och nu är det som sagt längdskidornas tur. I år ville jag ha mycket snöträning, och bestämde mig därför för att köra hela Björn Dähli Ski Challenge, eller den svenska långloppscupen.

5 deltävlingar på 42km eller mer. Och först ut var Axa Skis Marathon på Lugnets skidstadion i Falun. Tanken var att ta husbilen upp till alla tävlingarna, men enbart om jag fick med mig någon som resesällskap. Det blir lite omotiverat dyrt annars. Till denna tävling träffade jag på Lars Kullman i Skidome i göteborg, och vi pratade lite, och det visade sig att han var intresserad av att hänga med.

Så i Lördags packade jag husbilen full, och hämtad upp Lars på vägen. Det är en hel del att fixa med inför ett spång här lopp, och en sån här resa. Husbilen skall startas upp och göras iordning, skidorna skall vallas, och allt tog mer tid än beräknat. Nästan hela lördagen faktiskt. Jag kom inte iväg förrän 15:20, och då hade jag inte hunnit fylla på helt med vatten ännu. Men vi var på väg, och efter ett kort stop för att käka, så var vi framme vid 22.00.

thumb_IMG_3586_1024

 

 

Vi vaknade upp till en underbar skiddag! Det snöade visserligen fortfarande, men det var relativt kallt, så jag chansade på att vallningen skulle funka. LF4 + LF6 på glidet, och 5 lager V40 som fäste. Lars körde på VR45, men jag tyckte att det tog lika bra för oss på uppvärmningen.

Vi startade båda i startled 2 i tävlingsklassen, men la ut skidorna rätt sent, så det var lite trångt i början. Första 5 minuterna gick i kryptempo, och det var inte förrän efter första uppförsbacken efter 1 km som det började bli lite fart. Och det blev ordentlig med fart, då det var isigt och moddigt i första kurvan. Jag stod på huvudet direkt, och slog i ansiktet ganska rejält i isen. Förbannad, stel i nacken och med ont i huvudet började jag trycka på i stakningen, och efter ett halvt varv inne på Lugnet, kom jag ikapp Lars.

Vi körde tillsammans ett tag, men sedan körde jag ifrån honom i uppförskörningarna. Vi körde på en varvbana som skulle vara 6 km, och vi skulle göra 7 varv, dvs. 42 km. Min klocka hade stannat när jag vurpade, och jag märkte inte detta förrän efter 5 minuter, så jag visste att varken tid eller sträcka skulle stämma för mig.

Men jag körde på, och märkte att jag kunde ta rätt många uppför. Nåt skall man ju he efter att ha diagonalat inne på Skidome i en månad. Efter knappt 3 varv kom eliten ikapp mig. Här körde alla på utan fästvalla, och stakade hela tiden. Jag hade inte en chans att hänga med i deras tempo på platten, men uppför gick det snabbare för mig med fäste. I alla fall första gången som dom passerade mig.

Halvvägs kände jag att jag började tappa fäste uppför, och var tvungen att börja saxa i de backarna som inte var så branta. Tidsmässigt tappade jag inte jättemycket på detta när jag tittade på varvtider efteråt, men det tar mer på krafterna. Jag kände ändå att jag var relativt fräsch, och passerade fortfarande åkare. Jag tog en mugg sportdryck vid varje varvning, och åt en bit TREK strax innan varvningen. Det var ganska lagom, och jag kände att jag hade bra med energi hela vägen.

Med 2 varv kvar började jag dock känna att höger vad började krampa. Jag har inte haft kramp på väldigt länge, så jag hade ingen tanke på att ta med mig salttabletter. Men jag har minskat ganska rejält på salten i kosten den senaste tiden, och det kanske är det som sätter sina spår nu. Skall tänka på det till nästa tävling.

Sista varvet klämde jag på lite extre, och stöp i backen igen. Inte lika illa denna gången, men klockan stannade igen, så nu hade jag ingen aning om hur jag låg till. Jag misstänkte dock att varvet inte var fullt 6km, eftersom jag kom in på upploppet och såg att målklockan visade på 2:21, och så snabbt har jag aldrig kört en skidmara tidigare. Och mycket riktigt, varvet var bara 5 km, så fartmässigt stämmer inte de officiella resultatets fart riktigt.

Men banan var rejält kuperad, och 1000 höjdmeter var avklarade. Jag gick i mål på 2:21:37, och Lars kom i mål 5 minuter senare. Placeringen i mål var 29:a i M40 klassen, men den har blivit justerad till 34:a nu, då det visade sig att ett par åkare som kommit in efteråt hade kört ett varv för mycket.

thumb_IMG_3587_1024

Nöjda med långloppsdebuten gick vi och bytte om och duschade innan vi styrde kosan mot Göteborg i husbilen igen. Jag inkasserade dessutom 20 poäng i den totala cupen, och ligger för närvarande på plats 31. Förhoppningsvis kan jag plocka lite mer poäng i de följande loppen. Men det är redan bättre än förra året, då jag hamnade på delad 209:e (och sista plats) med sammanlagt 0 poäng.

Det officiella resultatet ligger här:
AXA Ski Marathon

Resultatet i Långloppscupen ligger här:
Poängställning Långloppscupen

Här är länken till loppet på Garmin Connect:
Garmin connect

Festival des Templiers 2015

I sommras fick jag en ide. Jag satt och läste lite om ultralopp. Ni vet, så som man alltid gör. Sedan jag började springa, och såg filmen unbreakable, så har Western States 100 varit det lopp som jag verkligen velat springa. Men jag har aldrig varit riktigt i närheten. 160 km är långt.

Jag har sakta byggt upp distanserna. Förra året var det marathon och min första ultra över 55k, för att i år öka på det till 50miles i BUM. Och när jag satt och läste om vilka lopp som var kvalificeringslopp till WS100, så dök det upp ett lopp i Europa på 100k. Endurance Trail på Festival des Templiers.

De flesta andra kvallopp var på 100 miles, och man var tvungna att klara dom på vissa tider, så detta kändes som det klart enklaste alternativet. Ända tills igår. Nu förstår jag. Nu vet jag vad 4770 meters vertikal stigning gör med benen. Jag vet vad som krävs för att springa 100,1 km i 15 timmar och 38 minuter. Men jag vet framförallt vad 4653 vertikala meter i nedförsbacke gör med dina lår. Det dödar dom. Fullständigt.
IMG_3530.JPG

Men vi börjar från början. Jag lyckades övertala David Donnie Muir att följa med mig ner. Han var iochförsig inte speciellt svårövertalad, så på onsdag kväll hämtade jag upp honom i ett regnigt Tuve, och så satte vi oss på planet ner till ett soligt Marseille i Frankrike. Första natten sov vi strax utanför Marseille, innan vi begav oss med vår lilla Fiat 500 mot Millau.

Här bodde vi ett marathon ifrån Millau i en pittoresk liten fransk by, i ett gammalt dragigt hotell. Otroligt mysigt och familjiärt. Vi kunde ladda kylen med det vi ville ha, och fixa eget käk både till middag och frukost. Så vi svängde ihop en fantastisk sallad, innan vi gick upp och förberedde oss inför Fredagen.

IMG_3544.JPG

Loppet startade 04:15, vilket innebar att vi behövde gå upp 02:00, käka frukost, och sätta oss i bilen. Med färdigpackade ryggsäckar och framlagda kläder gick det snabbt att komma iordning. Jag bestämde mig i sista stund för att springa i kortbyxor funktions t-shirt och kompressionströja. Inget underställ. Dubbla strumpor, injinji liners närmast foten, och pro-sport kompression utanpå. Skorna hade jag bestämmt sedan länge, och det var Skechers goRun Ultra. Jag laddade blåsan med 2 liter tailwind, stoppade på mig 7 TREK-bars, 16 Endurolytes extreme, och gjorde mig redo för start. Eftersom det skulle vara mörkt första 4 timmarna, så bestämde jag mig för att köra med Silva trailspeed Elite. Även om det var många andra runt mig med pannlampa, så ville jag alltid se bra.

IMG_3555.JPG

IMG_3549.JPG

Så gick startskottet. 1000 löpare satte iväg i mörkret längs floden. De första 4 kilometrarna var platta, och planen var att gå ut lugnt. Jag tyckte att jag sprang lugnt, men klockan pep och visade på 4:30 fart. Man får lätt lite extra fart av adrenalinet när det är tävling.

Sedan kom första berget. Och direkt kände jag att här var det inte tal om att springa. Pulsen låg strax under tröskeln när jag gick. 3 km med mer än 15 graders lutning. Tur att man inte såg något, annars hade man börjat misströsta. Men berget planade ut, och stigarna kom fram. På med max lyse på pannlampan och spring på! Speciellt när det bar av utför var det skönt att se ordentligt.

Efter första milen, när allt hade flutit på som det skulle, kändes det plötsligt inte alls bra i benen. Om jag tidigare hade kunnat springa på snabbt och lätt, kändes benen nu som betong. Och det var 9 mil kvar… Jag visste att utförslöpningen tog styggt på benen, men att det skulle kännas så här mycket såhär tidigt var jag inte beredd på. Bara att bita ihop och inse att detta skulle bli jobbigt.

Nästa stigning. 500 nya vertikala höjdmeter. Uppförsbackarna var rätt sköna. Man fick gå. Alla gick. Med eller utan stavar. Och man kunde hålla ok tempo, jag gick förbi ett par stycken, men blev inte passerad. Vi sprang genom fantastiska medeltida tempelborgar uthuggna och inbyggda i klipporna. Ett lämmeltåg med guppande ljus framför mig, och ännu fler bakom.

Utför. Det gick fortfarande snabbt utför, och snart var jag vid första checkpointen vid 18 kilometer. Reptiden här var 3:15, och jag hade inför loppet varit orolig. Man vet inte. Men jag kom in efter 1:57, och kände att jag hade gott om tid på mig. David hade jag tappat bort redan i starten, så nu var det mitt eget lopp.

Jag åt och drack. Alldeles för mycket. Dom hade dukat upp fantastiskt mycket godsaker, och hjärnan var i överlevnadsläge. Med 16 km till nästa kontroll, så var det bara att fylla på. Ost, kex, mandelmassa…

Och direkt efter kontrollen gick det uppför igen. Varje backe var 400-500 höjdmeter, och det var fortfarande inga problem. Efter att ha varit ute i nästan 4 timmar började dagen gry. Det var strax efter en stigning, och mitt i en skog. När jag kom till kontrollen vid 34 km var det morgon. Det var ljust, och gatorna i den lilla byn var kantade med folk som hejade på.

Jg hade mer än 3 timmar tillgodo på maxtiden, och kände att detta skulle kunna gå vägen. Mer än en tredjedel avklarad, och en sluttid på under 12 timmar om allt flöt på. Magen hade dock börjat reagera på all mat jag hade smällt i mig, och som jag fortsatte att smälla i mig, så jag fick göra ett första toalettbesök. Jag fyllde på vattenblåsan, och begav mig iväg. Uppför…

IMG_3571.JPG

Men nu kunde man se utsikten! Det som tidigare hade varit ett tyst arbetande i mörker blev plötsligt en upplevelse i fantastisk natur. Och även om benen var stela när man sprang ”vanligt” så flöt det på uppför, och även utför. Och bara en mil senare kom nästa kontroll, vid 44km.

Strax innan kontrollen var det en gubbe framför mig som fick ett snedsteg, halkade till och föll handlöst in mellan två stora stenar. Vid vilket annat arrangemang som helst hade man kört vidare, och litat på att utbildad sjukvårdspersonal tar hand om det. Men detta är ultralöpning, och här har man bara sig själv och sina medtävlare. Så det är en självklarhet att stanna och hjälpa till. Jag fick honom på benen, konstatetade att inget var brutet, och det var bara blod som forsade ur ett jack på näsan. Vi torkade upp det, och fortsatte.

När jag fyllt upp magen och vattenblåsan, och gått på toa igen, så träffade jag honom där han satt och blev omplåstrad. Vänliga hälsningar på franska, och vidare upp. Nästa etapp var 19 kilometer och innehöll två stigningar.

Den första kom efter en underbar sträcka längs en flod i en dalgång. Grönt, friskt och lummigt. Innan stigen bar av uppåt. 400 nya höjdmeter, men benen trummade på bra uppför. Det bar inte förrän på toppen, när halva loppet var avklarat som det högg till. Det smärtade som om man huggit två knivar rakt in i låren. Benen som tidigare kunnat jobba på utför, var plötsligt helt slut och mer eller mindre bara vek sig under mig. Så det blev till att gå även utför. Meter för meter.

Jag tog mig till fjärde kontrollen. Återigen var jag tvungen att gå på toa, och jag åt inte lika mycket nu. Mentalt sliten och fysiskt slut i benen. Jag kunde fortfarande springa där det var platt, men jag var tvungen att gå både uppför och nerför. Och det som tidigare hade känts som relativt lätt, att gå uppför, var nu oerhört slitsamt. Jag tog en gren och använde som stöd, och svor tyst för att jag inte tagit med stavarna som jag lånade av Rikard.

Jag tog mig till kontrollen vid 75 km. Vattnet hade tagit slut, och jag hade knapp styrfart. Och jag hade 25 kilometer kvar. Någonstans här insåg jag att det bara var att bita ihop och ta sig framåt. Om jag tidigare bara kunde springa där det var plant, kunde jag inte springa alls längre. Så jag bestämde mig för att lufsa. Det gick trots allt snabbare än att gå, och det kändes nästa. Som löpning. Jag höll runt 6min/km på detta sättet så länge det var platt, men gick uppför och utför. Och det var väldigt lite platt på denna sträckan…

IMG_3580.JPG

Men vi färdades på sträckor som var helt fantastiska. Stigen löpte uppe på en bergskam. 40cm att springa på, och 300 meter stup direkt till höger. Det hade varit läskigt i vanliga fall, men nu hade man ben som var ganska opålitliga. Så jag tog det försiktigt. Kanske mest för att jag inte kunde göra annat.

Nu började jag titta på klockan lite för ofta. Varje gång jag lyckades springa en bit var en seger. Och jag kom sällan mer än 200 meter varje gång, så kilometrarna fram till sista kontrollen vid 90 km segade sig fram. Alla kilometrar som gick under 9 minuter var en seger, och jag insåg snart att jag tappat flera timmar de senaste milen. Men det spelade ingen roll. Jag skulle ta mig i mål. Jag skulle ta mig i mål…

Vid 83 kilometer tog jag två panodil, och vid 87 en voltaren. Jag kunde fortfarande inte springa, men gjorde det ändå. Ett steg i taget. Varje löpsteg spara in på två gångsteg. Spring 10 steg. Spring hundra meter. Spring. Varje löpsträcka var en seger, och jag firade inombords. Och snart var jag framme vid sista kontrollen. Enbart vatten, vilket var ganska skönt. Jag insåg att jag inte skulle hinna i mål innan solen gick ner, så jag satte på mig pannlampan igen. Bara sista berget kvar. Och det var ett helvetesberg, men det var vackert i skymningen.

IMG_3579.JPG

Och jag började gå. Eller snarare klättra, för det var riktigt brant. Låren brände för varje steg jag tog, och jag visste att jag tog ungefär 800 steg på 100 höjdmeter. Jag räknade stegen. Var fjärde steg räknade jag, och visste att jag behövde räkna till 1000 innan jag var uppe. Men det var sista stigningen. Sista berget. Sista etappen.

Och hur jävligt det än kändes, så var jag ändå väldigt lycklig. Det är väldigt få som får upplevs det jag gjorde just nu. Jag mötte många på väg ner draperade i värmefiltar, som hade varit tvugna att ge upp så nära målet. Jag visste att jag skulle klara det. Det var ju vara till att räkna till 1000.

Och sedan var jag uppe. Och plötsligt kunde jag springa igen. Och jag sprang tills jag märkte att det visst var en kontroll till, nästan på toppen. Jag tog lite soppa och pannkakor, mölade ner lite mörk choklad och ost, satte på pannlampan och sprang iväg.

Först var det plant, men sedan började det gå utför. Klockan varnade för låg batterispänning, och halvvägs nerför berget med Millau i sikte, började pannlampan blinka. Då är det inte många minuter ljus kvar, och det sista man vill är att springa utför ett stup i kolmörker. Så jag satte den på lägsta ljusstyrka, och störtade nerför.

Och nu kunde man höra speakern vid målet. Jag struntade i att benen värkte, jag skulle bara i mål. Och i mål kom jag till slut. På 15 timmar, 38 minuter och 37 sekunder. Jag kunde bara stå där och vara nöjd. Så jävla nöjd.

IMG_3583.JPG

Och folk förstår inte varför man gör det. Men dom har aldrig testat. Alla kan relatera till hur det är att åka på semester och sola och bada en vecka. Alla vet hur skönt det är, och hur solbrännan påminner om hur skönt man hade. Detta är precis samma sak. Fast istället för att ha legat på stranden så har man sprungit nästan 16 timmar. Och istället för solbränna ligger man här med ben som inte bär längre och längtar efter nästa utmaning. Efter nästa berg.

Inte för att man vill bevisa något. Utan för att man vill. Och kan.

David kom i mål knappt två timmar senare. Jag kom på plats 146 totalt. Men det är oviktigt i sammanhanget. Jag kom i mål. Och jag klarade kvalet till Western States 100. Kvaltiden var satt till 19 timmar i detta racet, så jag hade lite till godo.

Här är länken till det officiella resultatet
http://templiers.livetrail.net/coureur.php?rech=3151

Och här är länken till loppet på Garmin Connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/938562083