Kategoriarkiv: landsvägslöpning

Göteborgsvarvet 2015

Då var det dags för en av favoriterna när det gäller löptävlingar för året. Det är med en viss hatkärlek man ställer sig på startlinjen. Man vet att det kommer att var jobbigt, att det kommer att göra ont, men att det kommer att vara värt det efteråt.

I år har jag haft en lite strulig uppladdning med löparknä och diverse andra småskador. Men sedan dusseldorf har jag kunnat träna på bra, även om det inte har känts som toppformen har funnits där. En efterhängsen förkylning som har suttit i den senaste 2 1/2 veckorna kanske bär skulden till det senare.

Jag har dock känt att jag har blivit starkare, att jag har kunnat återhämta mig bra, och att jag har gått ner nåt kilo genom att lägga om kosten lite grand. Jag har slutat med all fet mat, och börjat äta lite mer fullkorn, även vetefullkorn. Men framförallt har jag sett till att få i mig mer kolhydrater än tidigare, vilket har gjort gott för träningen. göteborgsvarvet medaljen Så jag tog mig i mål i år igen, och jag gjorde det på nytt personligt rekord, 1:23:44. Jag tog mig också in på plats 393, vilket även det är personbästa!

Och här kommer en rapport från loppet. Efter en promenad till starten på dryga 3 km värmde jag upp med två kilometers löpning innan jag gick till startfållan och stretchade.Med startnummer 308 startade jag i första startgruppen, och det var skönt att slippa trängas. Strax innan start stötte jag ihop med en mycket fokuserad Lunkan.

13.00 när startskotten gick såg jag den blå aktivitus kepsen springa iväg, och jag försökte inte ens hänga på. Uppvärmningen hade känts sådär i benen, men jag tryckte ändå på hyggligt utan att förta mig. Första kilometern gick dock lite snabbare än jag hade tänkt mig, och jag öppnade på 3:45. Nu var jag uppe i puls, och parkerade på 157 slag i minuten, 1 över tröskeln.

När jag kom till säldammsbacken steg pulsen, och då jag hade ställt pulsvarningen på 161, började klockan att varna. Jag ville absolut inte dra på mig någon mjölksyra såpass tidigt i loppet, så jag slog av på tempot. Men jag kunde ändå göra den tredje kilometern klart under 4 minuter. När jag kom till älvsborgsbron slog jag återigen av på tempot uppför, och lät pulsen styra farten. här kom de första två kilometrarna över fyra minuter, 4:10 respektive 4:11. Men jag hade god marginal till en snittfart under 4:00, så jag oroade mig inte över detta, utan tryckte på utför istället, och tog igen nästan all tid jag hade förlorat uppför. Och nu var det ju medvind längs hela hisingen. I teorin illa fall.

Första två kilometrarna längs Eriksberg gick strax under 4 fart, och jag passerade 10k på 39:28 enligt den officiella tidtagningen, 39:20 enligt min klocka. Men nu började det göra ont. Det var svårt att hålla uppe farten, och jag var tvungen att trycka upp farten då pulsen började sjunka ner mot och under 155 slag/minut. Rent intellektuellt vet jag ju att jag kan hålla en puls på över 156 slag per minut utan att dra på mig mer mjölksyra än vad kroppen kan göra av med, men hjärnan försöker samtidigt lura mig att sänka farten. Då gäller det att vara bestämd. Att inte låta känslorna styra, och stå emot.

Det är här hatkärleken till loppet kommer in. Det är här man måste gå in i sig själv, stänga ute sig från tid och rum, och bara låta kroppen jobba. Jag sitter som en liten coach i huvudet och tittar på lite på håll, och driver på när det börjar gå långsamt. Det är väldigt meditativt, och ett väldigt speciellt tillstånd att vara i. Efter att ha Läst Scott Jureks bok eat & run så vill jag utforska denna meditativa känsla mer, även på längre lopp där jag inte ligger i överkant av vad min kropp klarar av pulsmässigt.

Jag såg fram emot kilometer 12. Där skulle Linda stå med alla barnen och heja på. Och även om jag bara såg dom en kort sekund, så var det en energiboost, och götaälvbron blev plötsligt väldigt lätt att springa. Jag kunde hålla 4:01 tempo uppför bron, och passerade en massa löpare här. Runt 50 stycken visade det sig.

Och det höll i sig. Efter att ha druckit en mugg energidryck inför vägen uppför avenyn, kände jag mig återigen lätt i benen, och kunde springa på och passerar en massa folk även här, även om kilometertiderna nu låg strax över 4 minuter. Men nu var det ju inte långt kvar, och det var bara att hålla i.

Efter Vasagatan var det bara 3 kilometer kvar, och denna gången missade jag inte den sista muggen sportdryck. Ascherbergsgatan var nu förvånansvärt lättsprungen, och jag pressade återigen ner kilometertiderna under 4 minuter. Det var inte förrän sista kilometern som det började kännas tungt, men då hade jag redan gjort allt grovjobbet och passerat ytterligare 50 löpare från götaplatsen och in.

Men sista kilometern skall ju gå snabbt, och med 1 km kvar såg jag att jag hade chans att krypa under 1:24 om jag kunde hålla farten uppe. Med upploppet i sikte tryckte jag på det sista jag hade, och klockade 1:23:44 på min klocka!

Jag hade drömt om att kunna springa under 1:24, men hade väl inte riktigt trott på det själv. Inte när kroppen inte känns lätt och snabb. Men nu vet jag att den inte behöver kännas helt perfekt. Så länge man har tränat på bra med bra kvalitet, och laddat på rätt sätt så sitter den där. Formen infinner sig. Nu tog det nästan 15 kilometer innan den kom, men den kom tillslut. thumb_IMG_2956_1024 Och jag är mer än nöjd med prestationen. Att ligga nästan hela loppet i pulszon 4, över den anaeroba tröskeln, är mäktigt. Det jobbiga är att nu vet jag att jag kan, så det finns ingen anledning att inte göra det i nåt lopp framöver, så länge benen svarar.  Officiell Placering 393, här är länken.

Nu ser jag fram emot min största löparutmaning hittills. Nästa Lördag är det BUM, Borås Ultra Marathon, och jag hoppas att jag kan ta mig igenom.

Düsseldorf Marathon

Redan i höstas när jag satt och tittade på min personliga rekord, så såg det ganska bra ut på distanser upp till halvmarathon, men marathontiden på 3:49 stack ut. Att jag gjorde den på skogsmaran i höstas spelar mindre roll, jag ville se hur snabb jag är på en stadsmara.

Men när skall man springa? Jag ville göra det på våren, och gärna med god marginal till göteborgsvarvet, och då var Düsseldorf ett bra allternativ.

IMG_2861.JPG

Jag bokade in mig, men först för ett par veckor sedan kom jag på att jag varken bokat resa eller boende, så det blev väl inte optimalt. Resa ner på fredag kväll, och hem Söndag eftermiddag. Lugnt och fint i teorin, men i praktiken innebar det att jag var tvungen att springa på runt 3 timmar för att hinna ut till flygplatsen.

Väl på plats märkte jag snabbt att det inte var det mest högklassiga hotellet jag hamnat på, det var inte ens ett hotell utan snarare en lägenhet. Komplett med micro, vattenkokare och kylskåp. Och en tv med 27 tyska kanaler… Det passade mig perfekt. Nu kunde jag ”laga” min egen mat och ladda upp i lugn och ro.

IMG_2856.JPG

Under lördagen var jag ute på en kort löprunda för att väcka kroppen lite, plus att jag promenerade runt lite föra att reka min flyktväg på söndagen. Hela innerstaden skulle vara avstängd, så det fick bli tunnelbana. Och min skoltyska är väl sådär. Kollade in startområdet på kvällen, och kände mig väldigt förberedd. Men kanske inte i toppform.

IMG_2867.JPG

Så var det söndag morgon, och dags för start. Jag var ute lite väl tidigt, och det var inte speciellt varm, knappt 10 grader och fuktigt.

Vid starten var det en väldigt trevlig stämmning, och när jag lämnat in min väska i förvaringen var det dags för sista toabesöket. Och det var ingen kö! Nu var jag klar väldigt tidigt, och hade inga överdragskläder. Det blev till att röra på sig, då jag körde i shorts och t-shirt. Men det var inga problem. Jogga på stället och stretcha. Jag hade placerat mig själv i första startgrupp, och det var ingen trängsel någonstans. Runt 1700 fullföljande deltagare gjorde loppet perfekt i storlek.

Så gick starten! Ut och iväg. Jag hade tänkt att gå ut lite lugnare än vanligt, och låg på prick 4:00 tempo första kilometrarna. Jag var förvånad över hur låg pulsen var i detta tempot, vanligtvis brukar den närma sig tröskelpulsen på 156, men nu låg jag snarare på under 150. Men det var ingen ide att öka farten, jag visste ju att det skulle bli ett långt lopp. Men jag började drömma om tider under 2:50, och placering på topp 50. När jag tittar på resultatlistan i efterhand, så var de killarna jag sprang med här sådana som alla slutade topp 25…

Redan efter 6-7 km började jag känna av baksidan på vänster lår ganska mycket. Men jag kunde fortfarande trycka på, och passerade första milen på en bit under 41 minuter. Men det var efter detta det började bli riktigt tungt…

Jag hade redan börjat bli passerad av löpare, och nu kände jag att benen inte var med mig längre. Tempot sjönk, och likaså pulsen. Jag brukar vara ganska bra på att hålla pulsen och tempot uppe, men för lite ren löpträning börjar nu ta ut sin rätt.

Nästkommande mil bjöd enbart på ett par km på under 4:15 som var måltempot. Jag höll min drickaplan, och kände att det var dags att börja med bananer också. Fram till halvvägs höll jag ändå uppe tempot ok, och passerade halvmaran på 1:28 faktiskt min näst bästa tid på en halvmara, så det var bättre än väntat.

Men nu började kilometertiderna att krypa upp mot 4:20, och pulsen ner mot 145. Fötterna värkte, men det är nästan bara skönt. Det tar fokus bort från tröttheten och värken i låren. Samtidigt började jag tänka på varför jag gör detta. Jag har ju längtat efter att springa långt i flera veckor, och då skall väl inte lite trötthet och smärta hindra mig. Fokusera på det possitiva, och inse vilket fint marathon detta är. Jag får ju en guidad tur av hela stan, och publiken är fantastisk!

Men vid 32km blev jag passerad av farthållaren för 3:00 fart, med c:a 10 löpare i släptåg. Jag försökte hänga på, men benen ville inte. Så jag fick se min drömtid sakta glida iväg framför mig.

Men det fanns fortfarande möjlighet att klara av det ända fram till 38km, men då skulle jag behöva avsluta väldigt starkt, och kroppen var väldigt svag. Jag intalade mig själv att detta var en bra sak, nu kunde jag ju försöka bättra tiden en gång till!

Nu var det dock inte långt kvar, och att bara ta sig i mål började kännas som en seger. Jag kunde tillochmed kosta på mig att spurta förbi en kille på upploppet, och ta mig i mål på 3:01:54. Jag kom in på plats 104 totalt, som 27:a i min klass, M40. Så jag är väldigt nöjd med min marathondebut trots allt!

IMG_2874.JPG

Och flyget då? Trots att vaderna krampade ihop när jag drog på mig byxorna, så hann jag både byta tröja och ta mig via U-bahn ut till flygplatsen i såpass god tid att jag kunde unna mig en lunchpizza. Och bli utskälld av städpersonalen på toaletten för att jag tvättade armhålorna innan jag satte mig på planet. Men jag måste ju tänka lite på mina medpassagerare också…

På utrustningsfronten var det återigen dåliga nyheter för saucony. Jag testade ju kinavara 5, som skulle vara uppdaterade kvalitetsmässigt, men när hålen till skosnörena går sönder redan under första loppet, så är det under all kritik. Sorry saucony, jag kommer nog att satsa på sketchers för asfaltsloppen framöver.

sub40 på Midnattsloppet i Göteborg

984174_10203726229228905_7992414760696869036_nJag har tränat ganska hårt och känt mig sliten sista veckorna. Högerfoten fick sig en smäll när jag körde backintervaller för två veckor sedan, och den har inte riktigt återhämtat sig. Trots det har jag kunnat köra på enligt plan med löpträningen, inte missat ett pass.

Jag kunde tillochmed klämma till med en Skatås All-in förra söndagen. Alla spåren i skatås, totalt 44km avklarade på lite drygt 4 timmar. Kanske inte så konstigt att jag var sliten i veckan.10599723_10203681085100330_1911379591867165700_n

Jag gjorde sista löppasset i tisdags, tisdagstraileni  Ängårdsbergen. Sedan har jag vilat från löpningen resten av veckan. Istället har jag fokuserat på styrketräning och simning, med tanke på nästa veckas triathlon. Mer om det i en separat post.

På lördagen väckte jag kroppen med 1500m crawl efter lunch, och kunde ta det lugnt och ladda med lax och ris, samt mycket frukt och russin under tidig kväll. 3 timmar innan start åt jag ingenting, såg bara till att dricka sportdryck sista timmen.

Efter en något kort uppvärmning, knappt 2km i säldammsbacken, ställde jag mig i startfållan för grupp 1B. Precis då öppnade sig himlen, och ett spöregn hälldes ut över oss. Saken blev inte bättre av att starten sköts upp 5 minuter. Jag blev trots detta inte speciellt kall, men jag måste komma ihåg plastsäck tills nästa gång. Det är skönt att springa i kortärmat, men inte skönt att stå och frysa innan start.

Starten gick, och jag la mig mitt i startgruppen. Det var trots detta lite trångt, och det tog 500m innan jag kom förbi tillräckligt många för att hitta mitt tempo. Vid 1km så hade strömmen gått, och det blev häcklöpning över 10 vita ouppblåsta bågar. Sedan flöt det på.Jag hittade mitt tempo, vilket var runt 3:40 min/km, och då låg jag under tröskelpuls på runt 155 bpm. Jag ökar på slutet tänkte jag.

Lite uppför och nedför, men inga konstigheter, och första tidsvarningen efter 15 minuter kom strax efter passagen 4 km. 5:e km var uppför, och här kom först kilometern över 4 minuter. Men sedan var det bara att flyta på igen inför masthuggsbacken.

Förra året kommer jag ihåg att jag kunde ta ganska många placeringar uppför, men nu tog det emot. Flera löpare passerade mig i början, men jag ville inte trycka på för mycket. I slutet av backen var jag ikapp dom igen, men det brände ordentligt i benen. trots det är 4:23 alldeles för långsamt. Inte ens på göteborgsvarvet hade jag en så långsam kilometer.

Utför kunde jag rulla på, men blev ändå omsprungen. Jag hade kanske inte så mycket krafter kvar till slutet ändå, och efter min snabbaste kilometer, den 8:e, på 3:28, kom backen uppför vegagatan. Om det ändå hade varit vegagatan, nu sprang vi bredvid och det var upp och ner och slängigt. Inget krut kvar i benen och passerad av 10 löpare sista biten, och ytterligare en kilometer över 4 minuter.

Jag tog mig i mål på 39:38 och totalplaceringen blev 96:a och 11:a i min åldersklass. En klar förbättring sedan förra året med nästan 2 minuter och över 100 placeringar.

Så det går framåt. Ju fler lopp man gör under 40 minuter, desto lättare blir det. Fast jag skall inte säga att det är lätt att ligga på 90% av maxpuls i en mil. Men ju fler gånger man gör det, desto mer van blir man. Jag skall försöka trycka på i denna puls på träningspassen framöver, så vänjer sig kroppen. Framförallt skall jag försöka och trycka på ÖVER tröskelpulsen, för att se hur länge man kan jobba mot mjölksyran. Att ligga och snitta på tröskelpuls är ju trots allt att spela säkert ;)

Sub 40 på Falkenbergs Stadslopp

bild

Mitt andra millopp under 40 minuter! Falkenbergs stadslopp i drygt 30-gradig värme och åska i luften. Här är en länk till loppet på garmin connect: http://connect.garmin.com/activity/549856670

För första gången så var hela familjen med och titta på när jag sprang, och det var otroligt inspirerande! Samtidigt visste jag att vi hade bestämt att vi skulle gå ut och äta på restaurang i Falkenberg efter loppet, så det var bäst att inte drabbas av samma löparmage som jag fick förra året :)

I år hade jag dock pulsklockan till hjälp. Jag visste ju att jag bara behövde hålla mig under tröskelpuls under första halvan, och strax över under andra halvan så skulle det vara lugnt. Sedan blir tiden och placeringen det den blir.

Första kilometer gick lite för snabbt, 3:32, och jag var ganska snabbt uppe i 160 i puls. Jag slog av något på tempot, och bibehöll pulsen runt 160.  2:a och 3:e km på 3:46 och 3:40 och sedan resterande runt 4 min/km. 500m från mål stod familjen och hälsade, och härifrån och in drog jag på en liten spurt.

Känslan efteråt var riktigt bra, och jag återhämtade mig snabbt. En snabb pratstund med loppets 2:a i omklädningsrummet, sedan skyndade jag mig till familjemiddagen.

Uppladdningen inför loppet har inte varit den optimala, jag har känt mig seg i benen efter vätternrundan. Det har liksom inte funnits någon kraft där har det känts som. Visst, jag har kunnat träna på ganska bra, men det har tagit 10-30 minuter innan jag har känt att jag har kunnat springa på. Km tider har väl ändå varit ok, så det är väl mest känslan som saknas. Den där lätta känslan, när man känner att man kan springa på hur snabbt som helst.

Nu har jag haft ganska svårt att få upp pulsen, både på löppassen och cykelpassen, och det har känts som om min mjölksyratröskel har legat 10 slag under min uppmätta tröskel den senaste månaden. Men jag satte ändå pers på 5km på bana i Onsdags, och sedan dess har jag vilat. Om man räknar 8 timmar om dagen i två dagar i vattenparken på Skara sommarland som vila…

 

 

Kan jag kalla mig löpare nu?

Jag tänkte starta upp med ett skönt resultat. Igår sprang jag för första gången under 40 minuter på 10k, 38:59 blev tiden på Göteborsvarvets seedningslopp i Göteborg. Det blåste ordentligt, men jag hittade bra ryggar på första varvet. På andra varvet fick jag slita mer själv i motvinden.

Jag har läst någonstans att man inte kan kalla sig för löpare innan man har kommit under 40 min på milen. Så det är väl dags nu.

Hej, Jag heter Tomas. Jag är löpare.

IMG_1719